Beredskapsflottister skattgrävare på Sandön.

Inte alla vantrivas på ön med Sveriges minsta skola – tre elever.

\”Ett paradis på jorden är Gotska Sandön, östersjöns pärla, en av Sveriges skönaste klenoder\”. Orden är Albert Engströms, de inleder hans vackra bok om ön och jag citerade dem ofta under beredskapen i Visby till omåttlig förargelse för många av de gastar, som varit kommenderade vid flottans posteringar där ute. För de flesta sandögastarna var ön blott den allra mest isolerade förvisningsorten i kommislivets Öken. Likväl fanns det mången som föredrog en sandökommendering framför tjänstgöring ombord i pansarskepp.
På mig har den ensliga ön i Östersjön utövat en sällsam lockelse ända sedan jag första gången såg den från en lastångare på väg till Ryssland för en del år sedan. Ön låg där tyst och trolsk och eggande oåtkomlig. Den sam som en hägring på den ödevidden med en rand av gyllengul sand mellan havets blå och den djupgröna barrskogen ovanför. Ännu mera hägring verkar ön från Holmuddens fyr på Fårö, varifrån man vid klart väder ser den genom kikare; den liksom svävar i luften långt, långt borta. Det är långt, gott och väl 40 km.

Mera avsides än Lapplands ödemarker …
Jag hade således drömt om att få göra en tripp till Gotska Sandön Drömmen blev uppfylld, men det fordrades ett världskrig därtill. Ön är ingen vanlig turistort. Den är mera fjärran och oåtkomlig än Lapplands ödemarker, I fredstid anlöpes den en gång i månaden av den lilla motorkuttern \”Primus\” från Fårösund, vilken medför post och proviant. Under kriget har trafiken blivit livligare, då något av marinens mindre fartyg anlöper ön i regel var 14:de dag. Tack vare kapten A. Furustubbe i Visby, chef för marinens kustbevakning på Gotland, sattes jag i tillfälle att medfölja under en dylik resa till den efterlängtade ön.
Båtens ankomst är alltid en stor händelse för öbefolkningen, ett livande moment i enformigheten där ute. Det finns nämligen en civilbefolkning på 17-20 personer på Gotska Sandön, fyrpersonal och en lärarinna för deras barn. Lärarinnan undervis i Sverges minsta skola. Elevantalet är f. n. tre, men öka i höst till fyra. Dessa elever kunde ju gå i skola på Gotland, men myndigheterna anser att fyrfolket som en kompensation för ensligheten bör få ha sina bara hos sig under skoltiden. Under kriget hår öbefolkningen ökat med månskåpet vid marinposteringarna – ön är väl bevakad. Beredskapsromantiken blommar även här ute: i våras förlovade sig lärarinnan med en av flottans furirer …
Gotska Sandön är svårtillgänglig. Den hår ingen hamn och stränderna, långgrunda och farliga, ligger öppna för himlens alla väder. Fartygen få ankra ett gott stycke ut i sjön och ständigt vara på sin vakt. Blåser det upp gäller det att genast sticka ut till håvs. Ön är en skeppens kyrkogård som kanske ingen annan svensk kust. Förbindelserna mellan fartyg och strand upprätthålles med småbåtar. Hår man inte sjöstövlar på sig, får mån ta ett rejält språng, när man hoppår i land, för att inte bli våt om fötterna. Båtarna dras upp på sandstranden.
När vi ankrade utanför Bredsands fyr på norra udden satte mån dessutom \”lanchan\” (av engelskåns \’Iauneh\”, förmodår jag), en pråmliknandt roddfarkost, i sjön för att under mycket ängsligt böl hämta i land en ko och en kalv, som vi haft med oss ut. Man håller sig med två mjölkkor på ön, fast fodertillgången är knapp ibland.

Höga Åsen och Schipkapasset.
Vi hade inte tid att titta på vare sig lossningen eller den lilla byn av röda stugor i lä av en väldig skogbevuxen sanddyn i närheten av fyren. Bevakningschefen, som själv var med ut, beordrade en av mannarna vid posteringarna att visa oss, några officerare, ett par civilpersoner och undertecknad, så mycket av ön som vi hann med. Det gällde att gå på. Ön är stor. Det är 9 km. från Bredsand i norr till Tärnudden i söder och sex timmar tar det att gå runt ön när marken är frusen. På sommaren är pulsandet i den lösa sanden oerhört svettdrivande.
Vi vandrade rätt in mot ön, förbi ruinerna av det lilla kapellet, som brann ned för några år sedan – det är mycket långt mellan de tillfällen Fåröprästen kan hålla några gudstjänster här ute – och in i en egendomlig, tyst trollskog. Vårt närmaste mål var Höga Åsen, en kolossal, skogbevuxen sanddyn, som löper snett över ön från väst till öst. Höga Åsen når ps sin högsta punkt 42 m. över havet. Medan våra skor fylldes av sand klängde vi uppför branterna genom urskogen. Här inne på Sandön växer skogen tät och vild, jättelika fyrtiometersfuror sträcker sina pelarstammar mot skyn och mellan dem står, hänger, ligger döda, multnade träd. Från Höga Åsen öppnar sig.- här och där en vid utsikt mot skogshorisonten, med blänk av blått hav längst bort.
Mitt inne på ön genomskäres Åsen av en trång ravin, Schipkapasset, genom vilket vägen går till södra delen av ön. Med väg förstås inte här någon vanlig körväg, ehuru man lätt tar sig fram på den med den traktor man använder till att dra upp livbåten från sjön till båthuset. Sandön är ju livräddningsstation. Traktorn och en cykel är de enda hjuldonen på ön. Det går att cykla på de små skogsvägarna, men det är ett tungt göra i sanden.

Vrakplundring och gömda skatter …
Vi kravlade oss ned i Schipkapasset och fortsatte vår mödosamma vandring söderut, mot Gamla Gården vid det kustområde i väster, som kallas Tersord. Vandringen blev lång, solen gassade, svetten rann och skogen ville aldrig ta slut. Befann vi oss verkligen på en liten sandö mitt ute i Östersjön. Ja, hör havsbruset, och se, här öppnar sig skogen mot en ???länta i lä av ett sandberg vid kusten. Där ligger resterna av strandrövaren och vrakplundraren Gothbergs hem.
Gothberg var en kuslig figur, som levde och bedrev sin mörka hantering här under många år i slutet av 1700- och början av 1.800-talen. Otaliga lär de besättningar vara, som han tagit livet av sedan deras fartyg strandat eller genom Gothbergs knep lockats ur kursen och ränt upp på den farliga kusten. Enligt Engström spökar ännu något av hans offer på ön och rövade skatter lär han ha grävt ned litet varstans.
Några spöken har jag inte hört att någon sett, men en gång i Visby visade mig en beredskapskamrat, f. d. sandögast, några amatörfoton från ön. Ett foto framställde några flottister flitigt hackande och grävande i jorden.

• Vad ? Grävde ni diken där ute?
• NU – litet generat – vi letade skatter. Efter Gothberg, du vet.

Något skulle man ju ta sig för i ensamheten.
Skattsökningen har emellertid hittills inte givit något resultat. Annat än i fråga om fornfynd. Nu finns det heller inte mycket kvar av Gamla Gården. Huvudbyggnaden är borta. I dess ställe står där en lång obebodd barack för skogshuggare. Mycket skog har på sin tid avverkats på ön. Några gamla grå och fallfärdiga lador finns emellertid kvar av den ursprungliga bebyggelsen, likaså Madam Söderlunds lilla grå stuga, ett i sanning besynnerligt byggnadsverk gmed knuttimrade väggar och tydligen innehållande två rum, ett i jordvåningen och ett i övervåningen, dit Madamen måst klättra på en stege utanpå huset och sedan ta sig in via en sorts balkong eller rättare svalgångsliknande anordning. Direkt till ena gaveln är uppfört ett uthus med snedtak, allt mycket primitivt men tydligen hållbart eftersom det motstått tidens tand och alla stormar. Madam Söderlund dog 1906 och sedan har väl ingen bott i stugan. Hon var gift med en fyrvaktare Söderlund vid Tärnudden. När mannen dog vägrade gumman att flytta från ön. Hon bosatte sig i denna underliga kåk och levde här i många år. Säkert ett knapert liv. Nu är hon och alla Gamla Gårdens andra tebyggare borta och tystnaden ruvar över ruinerna. För 20 år sedan var Engström här och ritade av Madams stuga. Sedan dess har den förfallit ytterligare, men är sig ändå lik. Samma huggkubb står kvar utanför dörren och på den ligger ett vitnat hästkranium, hur det nu kommit hit. Det är kanske efter den enda häst, som fanns här på Engströms tid. Nu börjar de gamla byggnaderna allt mera luts. mot förgängelsen och snart är de väl borta, de liksom människorna som en gång levat här.

Men vi fortsätter söderut, förbi den lilla kyrkogården, där vi stannar ett ögonblick framför det enkla, murade miniatyr. mausoleum, där makarna Söderlund sover sin sista sömn, i döden som i livet om. \’givna blott av havets eviga brus och vindens ödsliga sång i sandöfurorna. Vi går ända ut till strandbranten, där enar och tallar av stormarna pressats inåt länga marken som gröna bolstrar. Översidan, vindsidan, är alldeles slät och jämn, undersidan är så full av stickande gröna grenar som välstoppade putor.
Vi går ned till Hamnuddens fyr, som är automatisk. Här finns talrika spår av förgången livlig verksamhet, barkhögar, rostig räls och annat skrot. Här utskeppades på sin tid sandövirket, sågat vid vädersåg, och i mitten på 1800-talet byggdes här skutor av skogen. Skutorna såväl byggdes som riggades och lastades med virke uppe på land, varpå de sjösattes fullt färdiga för jungfruresan. Vårt ressällskap slog sig till ro vid Hamnudden, men vännen Grip — vår guide – och jag fortsatte ända ned till Tärnudden. En ansträngande promenad i lös sand eller i strandkantens vackert finslipade småstenar, som ständigt gled undan ens fötter. Grip satte mig in i sandögastarnas tillvaro – vad jag inte hört i Visby – medan vi vandrade förbi S:t Anna, där gamle fyrmästare Bourgströms lilla röda jaktstuga ligger, smyckad med snirklade namnbräden från strandade skutor, och nedanför det mäktiga Höga Land, öns högsta kust, som reser sig som en imponerande slät och fin sandvägg 20 m. över havet i 45-gradig vinkel med furor på krönet.

De \”deporterades\” fröjder och sorger.
Grip, som kom in vid flottan som s. k. solskensbeväring (d. v. s. värnpliktig rekryt) hade nu legat inne 20 månader i sträck, varav 12 på Sandön i flera repriser, längsta tiden frivilligt. Han är ändå stockholmare. Det finns åtskilliga som legat frivilligt här ute, fast det kanske låter otroligt eftersom Gotska Slandön torde våra landets mest isolerade militära utpost. Oftast är det stort ståhej och mycket svärande bland de kommissgastar, som skickas ut till denna \”öken\”. Isoleringen kan vara påfrestande. En annan av mina beredskapskamrater, även han stockholmare, råkade hamna här ute senaste isvinter, då ingen avlösning kunde komma ut på sex månåder och flygbombare måste undsätta ön – som är långt ifrån självförsörjande – med proviant, som kastades ned på isen. Vid posteringarna skötte mån då tjänsten, åt och sov och teg, molteg i månader. Man kände kamraterna för väl, nötningen mot varandra blev irriterande och ett obetänksamt ord kunde lätt leda till kontroverser, Man hade förresten inget att säga varandra. Inte heller fyrfolket, som lever på ön i åratal, är särskilt talfört av sig. Att efter ett sådant tystnadens och enslighetens halvår plötsligt komma till Stockholm på permission var förvirrande. \”Man var nästan lite blyg i början.\”
Alla tål kanske inte vid alltför långvariga sandövistelser. Men det finns och de, som efter att mycket motvilligt ha böjt sig för -\”förvisningen\” dit, så sak upptäcker att de trivs med ön, att de fängslats av den högtidliga tystnaden, bruten blott av sjöfågelskrin, av vindarnas och havets symfoni och av det torra rasslet i strandgräset. När tiden för avlösningen närmar sig kan det hända att bevakningschefen, som är en klockarfar, som allt skall bestyra, får en anhållan från vederbörande om att få ligga kvar där ute tills vidare. Anhållan beviljas vanligen.
Efter min lilla halvdagsvandring på ön förstår jag dem som kommer med en dylik begäran. Mina egna kvalifikationer låg på sådana områden att en sandökommendering för mig tyvärr aldrig kunde komma i fråga, annars hade jag helst stannat på ön någon tid.

Den tysta striden.
Tärnudden var vandringens ändpunkt. Här låg på sin tid den fyr där Söderlund var fyrvaktare. Fyren revs 1913 och nu ligger stranden öde, skådeplats blott för den stumma, sega striden på liv och död mellan tallskogen och vandrande väldiga sanddyner. Sanden segrar. Ur dynernas gula kammar och sidor spretar de nakna och svarta skelettel av en gång friska och ståtliga furor. En vanlig syn runt Sandöns kuster. Människan måste med jämna mellanrum gripa in och med plantering av bindväxter hålla sanden i schack.
När jag följde den alltid vrak- och drivgodsströdda stranden under Höga Land tillbaka norrut mot Hamnudden, där kronans båt skulle ta oss ombord, tyckte jag att beredskapen kunde ha sina mycket ljusa sidor. Få människor, utom fyrfolk, skeppsbrutna sjömän, en del militärer och några vetenskapsmän och konstnärer, ha någonsin varit på Gotska Sandön, detta sällsamt fängslande hörn av vårt land. Jag hör nu till dem som varit där. Även om jag- bara hann se Höga Åsen och västkusten …
I Jag hoppas nu att det inte skall behöva bli ytterligare ett världskrig för att jag skall få komma tillbaka och titta på den märkliga öns östra sida.
Axel Andersson.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 januari 1943
N:r 19