Stalingrads försvarare.

Generalfältmarskalk Friedrich Paulus och general Walther Heitz. Generalfältmarskalk Paulus, högste befälhavare över tyska armén i Stalingrad.

Stalingrad har fallit och befinner sig åter i ryssarnas hand. I veckor har den förbittrade striden rasat fram och tillbaka i den sönderskjutna staden vid Volga, och kampens slutskede har oupphörligt förlängts tack vare de tyska försvararnas mod och plikttrogenhet intill döden. Det stod länge klart, att deras öde endast kunde bli ett enda, men trots detta vägrade de hårdnackat att kapitulera. När deras ammunition tagit slut, valde de överlevande att gå under i en sista förtvivlad närkamp med bajonetter och handgranater mot den förkrossande ryska övermakten. Deras hjältemodiga kamp har inte endast uppställts såsom ett föredöme för axelns soldater, utan även på allierat håll har stalingradkämparnas ojämna strid väckt uppriktig och välförtjänt beundran.
Efter att under veckor, ja månader, ha varit ett sannskyldigt inferno av död och förintelse, ligger nu Stalingrad öde och stilla. Där för endast kort tid sedan ljudet av exploderande granater och knattrandet av automatvapen blandade sig med stridsrop och sårades jämmer, råder nu dödens tystnad. Kampen fortsätter på andra avsnitt, och Stalingrad har glidit ut ur händelsernas brännpunkt, men världen kommer alltid att minnas det heroiska försvaret av staden. Oupplösligt förknippade med detta heroiska försvar äro namnen Friedrich Paulus, chef för den 6:te tyska armén, och Walther Heitz, chef för den 8:de tyska armékåren. Under den allra sista närstriden lyckades ryssarna taga en del tyska fångar, och bland dessa befinna sig Paulus och Heitz, vilket dock inte på något sätt kan förringa deras storslagna insatser i kampen om Stalingrad.
Friedrich Paulus tillhör den generation av \”unga\” generaler, som lett de tyska operationerna under detta krig. Han föddes år 1890 i Breitenan i Württemberg och skulle ursprungligen ha blivit jurist. År 1909 avbröt han emellertid sina juridiska och statsvetenskapliga studier vid universitetet i Marburg och inträdde i armén. Då världskriget utbröt var han löjtnant, och på grund av sina framstående soldategenskaper kom han snart in vid generalstaben på västfronten. Som generalstabsofficer tjänstgjorde han senare även på Balkanfronten och den italienska fronten. I september 1918, strax innan vapenstilleståndet avancerade han till kapten.
Då den gamla tyska armén upplöstes, ville Paulus inte överge soldatlivet, utan övergick till riksvärnet, där han satte in sin energi och duglighet på att skapa förutsättningar för en ny tysk värnmakt. Under en kortare period arbetade han i riksvärnsministeriet, men hans håg stod till det praktiska området, och 1929 blev han på egen begäran förflyttad till en divisionsstab i Stuttgart. Med alldeles speciellt intresse sysselsatte sig Paulus med planerna på att upprätta ett tyskt pansarvapen, vilket redan vid denna tid började bli aktuellt. Maktövertagandet den 30 januari 1933 öppnade möjligheterna för ett realiserande av dessa planer, och redan året därpå utnämndes Paulus till överstelöjtnant och chef för en motoriserad avdelning i Berlin Lankwitz. Samtidigt beklädde han posten som generalstabschef för pansartrupperna.
Den 1 januari 1939 utnämndes Paulus till generalmajor, och såsom sådan deltog han i Polen-fälttåget, under vilket han var chef för general von Reichenaus armégeneralstab. Under den tyska arméns stora kniptångsrörelse, vilken han delvis planerade, var Paulus med då de polska linjerna genombrötos vid Warthe, och i förintelseslaget vid Kutmo deltog han med framgång. Det berättas, att han och von Reichenau, då armén gick över Weichsel, simmade över floden i spetsen för trupperna. Under fälttåget genom Flandern och Nordfrankrike var Paulus fortfarande chef för von Reichenaus generalstab, och tillsammans med denne mottog han den belgiske generalen Decrousseaux, som den 28 maj 1940 kom till Reichenaus högkvarter för att underteckna belgiska arméns kapitulation. För sina förtjänster under dessa fälttåg utnämndes Paulus den 1 september 1940 till generallöjtnant och överkvartermästare vid generalstaben.
År 1941 tilldelades Paulus speciella uppgifter vid planerandet av operationerna mot Ryssland. Hans insats gav ett glänsande resultat, och han var bl. a. med om att inringa och förinta betydande ryska styrkor. Vid von Reichenaus död i januari 1942 var Paulus självskriven som chef för den 6:te armén. Den 29 maj 1942 tilldelades han järnkorsets riddarkors och den 12 augusti erhöll han hedersomnämnande i en specialrapport från krigsmaktens överkommando. Då hade redan den fas av kriget inletts, som skulle få ett så dramatiskt förlopp och slut: operationerna mot Stalingrad.
Från början till slut deltog Paulus i dessa operationer. Det var hans 6 armé, som var med om att innesluta huvudmassan av en rysk armé i Donbågen vid Kalatsj, och det var hans styrkor, som fingo uppgiften att hålla ryssarna stången vid Stalingrad och senare att försvara denna stad till sista man. Endast vid ett tillfälle under denna slutstrid lämnade Paulus sina soldater. Det var, när han med flygmaskin begav sig till rikskansler Hitlers högkvarter för att avlägga rapport. När han återvände till staden, var han fullkomligt på det klara med det öde, som väntade honom och hans soldater. För sina förtjänster under denna förbittrade försvarskamp erhöll han den 15 januari eklövet till järnkorsets riddarkors, och den 31 januari utnämndes han till generalfältmarskalk. Då utnämningen kom, kämpade han med de sista resterna av sin armé i GPU-byggnaden i Stalingrad.
Den andra försvarsgruppen i Stalingrad, den armékår, som kämpade i traktorfabriken i norra delen av staden, leddes av generallöjtnant Walther Heitz. Han föddes i Berlin 1878 och tillhör en gammal officerssläkt. Själv kan han nu se tillbaka på över 45 års aktiv tjänst som officer i den tyska armén.
Under det förra världskriget förvärvade sig Heitz ingående kännedom om de terrängsvårigheter och andra hinder, som den tyska armén nu stöter på östfronten. Han tjänstgjorde nämligen under hela kriget på den ryska fronten. Liksom Paulus trädde Heitz efter krigets slut in i det tyska riksvärnet, då detta var enda sättet för honom att upprätthålla släktens soldattraditioner. Under en längre period tjänstgjorde han vid riksvärnsministeriet, vilket han lämnade 1934 för att såsom generallöjtnant övertaga kommandot över det västpreussiska militärdistriktet. Från 1936 till krigsutbrottet tjänstgjorde han dessutom som president i krigsrätten.
Vid krigsutbrottet utnämndes Heitz till chef för en armékår, och under fälttåget i Frankrike, där han bl. a. deltog i kampen om \”Paris yttersta försvarsring\” i Nordfrankrike, utmärkte han sig vid flera tillfällen. Vid övergången av Oiss utförde han tillsammans med några officerare under häftig fientlig beskjutning en djärv rekognosceringsmanöver, varigenom han skapade en del viktiga förutsättningar för företagets lyckliga genomförande.
Den 4 september 1940 tilldelades Heitz järnkorsets riddarkors, och i december 1942 kompletterades denna utmärkelse med eklövet. Som en sista utmärkelse för sin insats i försvarskampen vid Stalingrad utnämndes han den 31 januari till general.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 februari 1943
Nr: 32