800 mil utan minsta maskinfel.
I dag står en motorcykel av märket Douglas på 350 cc hemma i visbygrabben Björn Liljeborgs »stall» och pustar ut. Kunde motorcykeln tala och hade den stolthetskänslor skulle den absolut inte blanda sig med de övriga knarrarna i stan på ett tag — så fin och vittberest är den. Den har i drygt en och en halv månads tid brummat p å autostrador och byvägar, den har »svettats» under den starka solen vid Medelhavet, den har även fått välbehövlig svalka högt uppe i Alperna, medan dess »alla tiders skinnknutte» och klämmiga danska »spätta» roat sig med att åka kana och kasta snöbollar vid S:t Gotthardspasset. Säkert har också den omtänksamme Björn klappat om sin »Douglas», som en av sina bästa vänner, ty under den kontinentala resan på över 800 mil, har Björn inte ens behövt skruva i en skruv i sin »häst»; den har gått som ett schweizerur.
Vi låter väl 20-årige Björn berätta själv om hur resan kom till och om den vågade färden.
Jag kom att tänka på att det skulle vara roligt att få komma ut och se mig lite omkring, när man nu har motorcykel och allt… Jag beslöt mig för att det skulle bli verklighet.
Jag startade min resa den 18 juni. När man skall ut på kontinenten är man ju tvungen att fara genom Danmark. Där har jag en barndomsvän — en flicka från den gotländska vänorten Slagelse — jag var med och firade hennes studentexamen. Det var stoj och glam, den svenska stelheten försvann bland de gemytliga och levnadsglada danskarna. Strax efteråt var min nybakade studentska förvandlad till »spätta», och när vi åkte över gränsen började vår egentliga färd.
Så där vådligt mycket pengar hade vi inte med oss. 550 svenska kronor växlade jag till mig i utländsk valuta och dessa pengar skulle vi alltså klara oss på under en längre tid. Det gick också vägen fast det slutet av resan var lite skralt.
Så värst mycket av Tyskland kunde vi inte få se, då vi bara hade visum för genomresa. Jag bekantade mig i alla fall med högertrafiken, som ibland var nära att lura mig, särskilt i kurvorna, där man gärna ville lägga över cykeln åt andra hållet. Vi for genom Hamburg—Bremen—Oldenburg in i Holland — ett härligt land.
Holland — en stor ansad park.
Vi trivdes så länge vi varade där, ty sällan har man upplevt ett sådant på alla sätt rent, snyggt och prydligt land med vänliga människor. Holland är som en stor ansad park. Här började vi också vårt spartanska liv. Vi knackade på i en bondgård och där fick vi slå upp vårt tält. Våra snälla värdar uppvaktade oss också då och då och bjöd till så gett de kunde för att vi skulle trivas. I Holland är det billigt att leva. D. 50 gulden jag hade räckte gott och väl till. Vi åt och drack oss mätta, det blev även pengar över till en träsko och schweizerfrancs.
Sedan »knarrade» vi in i Belgien och kom lagom till en liten stad, då belgiske kungen var på besök — flaggor överallt. Vi hade hittills färdats på härliga vägar, men nu började det verkliga i och med att vi nått de belgiska Ardennerna, och det var inte alltid det lättaste. Tänk själva, en flicka på bönpallen plus all utrustning.
Den lilla staten Luxemburg for vi igenom på en »kafferast», man tittade inte ens i våra pass.
Frankrike
Våra drömmars land — Frankrike — låg framför oss, och där upplevde vi det mesta. Vi såg »tysta talande» monument över det första världskrigets härjningar i Metz och Verdun, något som inte kan beskrivas, men som ständigt kommer att bevaras i mittminne.
På kvällen den 10 juli anlände vi till Paris. Då var vi trötta. Det gällde att få tag i någon tältplats, och en sådan fann vi efter mycket om och men utanför Versailles på en bondgård, där vi fick slå upp vårt tält. Varje morgon vid 8-tiden for vi in till Paris. Vi levde huvudsakligen på vin och franskbröd, och det smakade utmärkt. Vi bekantade oss med Triumfbågen, Den okände soldatens grav m. fl. berömda sevärdheter. Eiffeltornet får jag kanske inte glömma. Vi var högst upp. Det var kus- i ligt högt vid första etaget, då kan Ni i tänka Er hur man kände sig i rna-gen vid tredje — hela Paris under oss.
Medelhavet — vykortsblått.
Färden gick sedan vidare ner mot det blåa Medelhavet, och när jag säger blåa, menar jag det, för jag har aldrig sett något så vykortsblått. Vi badade och flöt i de salta böljorna, vi brändes av den stekheta solen och vi trivdes…
Färden fortsatte in genom det lilla furstendömet Monacco, en liten småtrevlig stat med egna pengar och allt.
Venedig, som vi längtade efter att få se, fick vi glömma. Vi hann inte mer än in i landet, då vi fick känna på att allt var dyrt. Bensinen kosta- i de här i svenska pengar över en krona litern och oljan kostade sex kronor. En flaska rödvin av fint märke i grann flaska tog vi i alla fall med oss, och det var billigt. Hela tiden åkte vi på kustvägarna, ty upp i de Apenninska Alperna vågade vi oss inte. Från Genua upp till Milano gick färden och vid gränsstaden Co-mo for vi in i Schweiz. Vi kunde då stoppa det italienska lexikonet i fickan och slippa teckenspråket, nu klarade vi oss med tyskan. Vad som mest förvånade oss, när vi kom in i Schweiz, var att vi vid tullen fick betala något slags »turistskadestånd», och det var 3 kronor — mycket pengar för oss. Vi for över Alperna, ibland kunde vi åka i sicksack på bergsvägarna i flera timmar och ändå hela tiden se samma by inunder oss. Väl uppkomna till S:t Gotthards-passet, drog det kallt, skinnjackan och halsduken kom på. Vi roade oss med att kasta snöbollar och åka kana.
100 mil på två dagar
Vi badade i Bodensjön — klart och härligt kallt vatten — innan vi fortsatte återresan, som gick genom Tyskland. Nu gällde det att raska på. Vi hade 100 mil framför oss, och endast uppehållstillstånd för tre dagar. Vi tog 50 mil varje dag och det frestade minsann på. I staden Cassel, ytterst nära den ryska zongränsen, såg vi inga ryssar men amris, som just drog fram med en militär jättekolonn.
Under återresan genom Tyskland fick vi givetvis se krigshärjade städer, och jag undrar om inte Mönchen är den mest förstörda. Man byggde i utkanterna, men inne i staden var det bara stora tegelhögar av allt. Träd och buskar hade skjutit upp bland ruinerna. Det såg förfärligt ut.
Pengar och bensin slut!
Det största cruxet var nu hur vi skulle få tag i tyska mark. I Hannover tog pengarna och, bensinen slut. Som tur var hade vi lite danska pengar kvar och ett växelkontor fanns i staden, och därmed klarades den kritiska situationen. Sedan stannade jag ett par dar i Danmark. Jag tog ömt farväl av min flicka och fortsatte genom Sverige till Oskarshamn. Där var jag trött och slut, måste övernatta i skogen tills jag träffade mina släktingar. Sedan blev det Stockholm och Gotlandsbåten, och så är man då äntligen hemma. Nu tror jag att jag berättat det väsentligaste, men nog skulle det kunna bli mer. Jag kanske också skulle säga, att det går bra att leva billigt om man vill »offra» sig själv lite. Med skolengelskan och tyskan klarade vi oss bra, överallt vänliga människor. Några besvär med tull hade vi aldrig.
Jordbruk som hobby
Den »knarrande» Visbygrabben Björn är en sund och klyftig friskus, om man får säga så. Nu blir det lite fuskning i konstnärsjobbet, men snart lockar väl åödra Gotland och dess bondgårdar igen, där han brukar jobba som dräng för kul, och säkert har han en hel del att berätta för bönderna om utländska bondgårdar, som oftast varit platsen för »skinnknutte»-Björns och hans danske piges tält.
Björn visste inget om vad som hänt här hemma, och det blev en obeskrivlig min i ansiktet, när sign. visade tidningen som handlade om det senaste infångandet av Karol N.
Ellde.
Gotlänningen
Lördagen 9 augusti 1952
Nr 182