Jorden runt två gånger på Visbygator med kvast i hand.

Säkert har sena nattvandrare eller tidiga morgonvandrare, vad man nu skall kalla dem för, då och då på stadens gator stött på en äldre herre med långa vita »flätade» mustascher, bred flat keps och iförd blåställ. Lägger man så till att han dagligen för en kärra med en stor tunna framför sig och när han inte skjuter kärran sveper kvasten, klarnar det säkert. Det måste vara gatsopar\’n! En lugn och gemytlig gammal man, som tycks trivas med jobbet och tillvaron. Namnet det är Karl – Gustaf Ragnar Klint, som med sina 64 år på nacken är äldste gatsoparen bland stadens sex.
Gotlänningens medarbetare var särskilt pigg i morse och råkade ramla på gatsoparen just som han rundat »Gotlänningen» och satte in renhållningsstöten på Mellangatan.
Medarbetaren verkade lite trevande (man minns väl »yrkesbullan» från skoltiden, då man drog till sig gatsopare och man möttes av ett skratt). Emellertid var det ingen svårighet att få språka med gatsoparen. Han var mäkta stolt över sitt yrke, han vet att han uträttar något. När staden vaknar, är det snyggt och prydligt i alla rännstenar och på gatorna — människorna kan trivas.
Från Östergötland till Gotland for hr Klint 1906 och anledningen var värvning på »slätten». Efter två år där blev det giftermål och sedan dess är han bosatt i Visby.
Hoppas basen för gatsoparna vid »stan» ursäktar sign. för att denne hindrade i arbetet ett par minuter. Klint själv är noga med att arbeta så länge arbetstider varar, alltså en man av gamla stammen — nitisk i sitt arbete.
— Efter jordbruksarbete här och där på Gotland började jag i gatsoparyrket 1928, berättar hr Klint. Sommartid sättes kärran och kvasten i rörelse redan kl. 4 på mornarna. Man går där utan väsen omkring sig. Det händer ju förstås då och då, att man möter någon på väg (till) och ifrån sin älskades boning.
S:t Hansgatan, Visborgsgatan, Mellangatan, en del av Hästgatan och intilliggande gränder till dessa, har jag att sopa, och kvastarna man har slitit på dessa gör säkert en liten björkskog.
Att gatsoparen sliter skor och tillhör de verkligt produktiva förklaras med följande: Sedan 1928 har han gångat dag ut och dag in på samma gator. Räknat efter en mil om dagen skulle det bli sammanlagt drygt 8.000 mil eller detsamma som två varv runt jorden. Efter samma uträkning skulle gatsoparen på dessa gator till dags dato ha sopat ihop över 20.000 tunnor skräp. Var kommer allt detta ifrån?
Ja, det är svårt att säga, säger hr Klint, som med ett brett leende bara konstaterar att det är så.
Vid en närmare titt på innehållet i tunnan fanns där huvudsakligen .band och grus, men där låg även vanligt papper, fruktrester och något mera.
Det är lättare att sopa nu, det är ju rätt bra och släta gator, fordringarna är förstås större nu än förr, då det för det mesta var kullerstensgator. Då kunde man kanske fuska lite, men det går som sagt inte nu.
Gatsoparen blickar oroligt fram över gatan och rycker i kvasten. Kärran med tunnan skall ännu rulla vidare ett tag, kvasten skall svepa undan bananskal, kolapapper och annat som slarviga människor lämnat efter sig. Samma visa morgon ut och morgon in och året runt. Gatsoparen filosoferar kanske där han går i sin ensamhet, det är kanske inte att undra på. Men »gubben» Klint han trivs med jobbet, han gör det ordentligt och han är glad. Får han ingen erkänsla för sitt jobb, får han i alla fall ha turisternas, som menar att Visbygatorna är de renaste och friskaste i hela Sverige. Heders åt gatsoparen Klint och hans kolleger!
ELLDE.

Gotlänningen
Onsdagen 13 augusti 1952
Nr 185