Dagens Turist

är tyska men har mycket goda förbindelser med Visby och Gotland; hon är nämligen syster till tonsättaren Friedrich Mehler och än mer, hon var en av solisterna i hans och Josef Lundahls ruinspel, »Petrus de Dacia», vid premiären 1929. Marie Belitz är hennes namn, och den här gången har hon maken, diplomingenjör i Linbeck, med sig till Gotland. Men förra gången, för 23 år sedan alltså, hade hon sin mor med. Friedrich hade skrivit till henne och undrat om hon inte ville ta hand om Den sjuka kvinnans roll. Det ville hon, men makens semester var då redan slut, så hon fick göra den långa resan hit tillsammans med mimman i stället.
Innan vi låter fru Belitz själv berätta, är det på sin plats att tala om att hennes och Friedrichs mamma var operasångerska och att dottern haft modern som läromästare vid operaskolan i Berlin. Och nu alltså till »Petrus de Dacia» och fru Belitz.
Jag studerade in partiet i Berlin, och när jag så kom hit började repetitionerna under ledning av Carl Richter. Leon Björker var med redan då som priorn, Walborg Beer uppbar Kristinas roll, och som Petrus medverkade Gunnar Schtiller. Scenen var på grund av rep.-arbeten i ruinen uppförd i koret, vilket gjorde föreställningarna i hög grad beroende av vädret. »Petrus de Dacia» var ju då någonting helt nytt för publiken, och den visste inte riktigt hur den skulle bete sig; det blev mycket applåder första kvällen, men redan andra kvällen var det tyst som i kyrkan, publiken satt stilla och gripen. Redan då var ruinspelet mycket stämningsfullt, och solisterna greps själva av den Starka stämningen. Det kändes underbart att få spela med.
Och nu?
Åh, wunderschön! Intrycket blir ju mycket starkare, när man sitter bland publiken och bara ser och hör, än när man själv är med på scenen. Ruinspelet har utvecklats mycket under årens lopp, det är nu mycket större och mäktigare, och såväl Kristinas roll som Den sjuka kvinnans har byggts ut. Det var en upplevelse att nu få se »Petrus de Dacia», och vi är glada över att det var tre föreställningar kvar, när vi kom hit, så att vi kunde få göra den upplevelsen tre gånger. Det var en stämning i ruinen som bara i Oberammergau eller som när man ser en stor tragisk opera. Publiken var djupt gripen, ingen hand rördes till applåder, och när man lämnade ruinen hörde man på alla, att de tyckte sig ha varit med om en stor, ja en oförglömlig upplevelse.
Fru Belitz uttrycker vidare sin förtjusning över den högklassiga sång som presteras i ruinspelet och lockas till sist av Turistsnoken att också säga några vackra ord om vår stad. Hon tycker mycket om Visby och konstaterar att den förskönats mycket under de gångna 23 åren. Hon har även observerat, att kullerstenarna försvunnit, men hon saknar dem inte. Tyvärr har hon glömt den lilla svenska hon lärde sig 1929, men något lär hon väl nu på nytt. Ty ännu en vecka kommer makarna Belitz att stanna kvar i Petrus de Dacias stad.
Turistsnoken.

Gotlänningen
Lördagen 16 augusti 1952
Nr 188