Stockholm, fredag.
Den som söker efter gotländska inslag (dvs. gotländska produkter) på S:t Eriksmässan i år, får söka förgäves. I brist på gotländska varor får han söka efter gotlänningar bland publiken, och då slipper han bli besviken. Ty även om Gotland spelar en mycket blygsam roll på mässan, strängt taget ingen roll alls, så saknas ingalunda ett gotländskt inslag bland publiken, ett inslag som troligen mer än väl motsvarar vår numerär. Och tittar man noga efter, så hittar man kanske en bild av fryshuset i Visby, vilket t.o.m. får betyg på att vara ett av landets största i sitt slag. En och annan gotlänning kan man också träffa på bland utställarna. I den stora tjeckoslovakiska expositionen kan man t.ex. få den pampiga nya Skodan demonstrerad av en yngling som heter Kenneth Hammer och som gjorde sina lärospån i bilbranschen hos Appelquists, och i Kungl. Tennishallen har Gervid Löfveberg en egen liten monter för sina Moneta-pennor. 10.000 st. har han sålt på ett bräde av sin specialpenna, en egen uppfinning, finning, »pennan som både skriver och stämplar», en verkligt läcker och praktisk liten sak. Han håller nu på att erövra även utländska marknader för Monetapennor. En god början är gjord, och hr Löfveberg, som numera är besatt i Norrköping och hör till S:t Eriksmässans, stadiga utställare sedan flera år, har gott hopp om framtiden för sin skrivande,och stämplande penna.
Ja, detta är nog allt gotländskt jag funnit på mässan under bortåt 20 timmars vandring på mässområdet. Inte mycket, som synes, men vi har ju heller inte mycket av industri att bjuda på, och det som tillverkas på vår ö säljs väl utan hjälp av alla mässor, får man hoppas. Men har vi ingenting att bjuda ut, så uppträder vi i stället som köpare, och det är. ju nu en gång så att utställningar sådana som S:t Eriksmässan är till för att tillverkare och försäljare skall få kontakt med köpare och förbrukare. En mängd affärsmän och hantverkare etc. från Gotland har observerats på mässan, och det säger ju sig självt, att de kommit för att se det nyaste nya inom sina olika branscher och för att gcra så förmånliga inköp som möjligt. Naturligtvis finns det också gott om »vanligt folk» hemifrån, och fler blev det i dag, då »Gotland» fulllastad med glada gotlänningar kom hit på sin numera traditionella kryssning. Åtskilliga av dem kommer nog tillbaka med ett eller flera köpekontrakt på fickan, för det finns ju så ofantligt mycket som lockar: stilfulla möbler, vackra konstreproduktioner, härliga »åk» med eller utan motor, otaliga elektriska och andra apparater för hem och hushåll och för övrigt ungefär allt som tänkas kan mellan himmel och jord från 20-tonslastvagnar och jättelika byggnadsmaskiner och stegar, som så när river hål på molnen, till synålar och leksaker för de minsta.
Det är en storslagen utställning, ja, man är benägen att ta till ännu starkare ord. Man häpnar och hisnar när man går där, och man blir full av beundran för de båda bröderna Claesson, som för tio år sedan startade S:t Eriksmässan med två par tomma händer, och för all världens uppfinnare, ingenjörer och fabrikanter som ständigt kommer med nyheter och förbättringar och därmed gör arbetet lättare, livet bekvämare för oss.
Det kan skrivas – och har naturligtvis också skrivits – metervis om årets S:t Eriksmässa. Men inga beskrivningar går upp mot att se den – det är åtskilliga gotlänningar som vet det och handlar därefter varje år. För min del råkade jag först komma in på den östtyska utställningen hos Ostermans. Den var mycket intressant, men de bombastiska fraserna på väggarna om folkdemokratins förträfflighet och varma fredsnit – det är likadant hos de andra öststaterna! – gör ingen människa glad. Då var det gemytligare hos britterna. »Hela Storbritannien välkomnar Er året runt», heter det där. Och överallt läste urnan »Weicome», »Welcome» till »Landet med historia och skön natu n. Innanför dörren tog en vänlig gammal herre ögonblickligen hand om mina glasögon och putsade dem (naturligtvis med ett förstklassigt engelskt putsmedel), och längre in bjöd lika vänliga damer på härligt Liptons te. Tack, Tack!
Norrmännen bjöd på tunnbröd till klippfiskdoft, och italienarna – eller var det västtyskarna? – hade framför en av de många fantastiska expositionerna av leksaker satt upp följande vänliga anslag: »Låt barnen leka vid detta bord!» På ett annat ställe kunde man bli gratisrakad, och, den som utnyttjar alla möjligheter till gratisförtäring på mässan kan få mycket gott i krävan. Där bjuds nämligen på soppor och kaviar, sallader och majonäs, kraftmjölk och fruktsaft, kaffe och te med kex, och en av våra största chokladfabriker bjuder på delikata chokladbitar. När man hör att det gått åt tonvis av flatbröd för norrmännen, och att 80 kg choklad försvann bara på en lördag-söndag, så förstår man nog, utan att ha satt sin fot på mässan, att årets S:t Eriksmässa blivit en väldig publiksucce! Men tro nu inte, att folk bara går dit för att äta och dricka gratis. Ånej, Hollands sagolika frukt- och blomsterutställning, Schweiz lika fantastiska urutställning och mycket, mycket annat står sig finfint i konkurrensen med de mera matnyttiga inslagen, och överallt har det för det mesta varit trängsel av glada och belåtna åskådare. När man sent omsider, dignande under bördan av gratisrakblad och teprover och hekatomber a v broschyrer om allt upptänkligt säljbart, vacklar hem efter en väl använd utställningsdag, så måste man än en gång säga sig, att Stockholm och hela Svenska folket fått en jätteattraktion genom S:t Eriksmässan. Måtte den också helt och fullt fylla sin uppgift som en svensk stormarknad och kraftigt stimulera både inrikes och utrikes handel.
En sak som man absolut inte saknar på mässan är det vid utställningar annars obligatoriska nöjesfältet. Den som vill roa sig i Stockholm har möjligheter över hövan. Just nu pågår Barnens dag, nöjesfälten har inte slutat sin säsong och teatrarna har börjat sin. Trestjärniga nöjen är t. ex. Kar de Mummas Blancherevy, där Stig Järrel gör dråpligare typer än någonsin, Chinavarieten med Max Hansen och »Tiggarstudenten på Operan med Bengt Peterson som biträdande regissör och Ruinspelens Kristina – Elisabeth Söderström – som den sköna och pigga men ack, så hungriga Bronislava. Har man sett dessa föreställningar, så kan man lugnt resa hem till en teaterlös Visbyvinter.
Odd.
Gotlänningen
Lördagen 6 september 1952
Nr 207