A7-furir i AIK körde på stigar och vann klart.
Från vår utsände medarbetare.
Nere i den natursköna dalen invid Lilla Hålsätra vid Hedasjön i Tungelsta satt tidigt på söndagsmorgonen skinnklädde gemytlige orienterarbasen i Nynäshamns IF Arnold Weineby. Ingen av de gotländska skogsluffarna som på söndagen sken i kapp med det härliga höstsolskenet därute; hade ännu börjat slutspurten in mot den flaggprydda fållan vid målet för Gotlands skogsluffar-DM. Han satt kanske fundersam inför eftersnackets svallande vågor. Han var ju ansvarig ,utgivare för d e på förhand omdiskuterade banorna med »20.000-delen». Han var rädd att det kanske skulle gå åt skogen för många. Men när tiden sprang iväg och det var dags för prisutdelning kunde Gösta Hörling i G IF och Arnold Weineby titta varandra glatt i ansiktet vid handslaget, ty aldrig hade gotlänningar sprungit på mera spännande, tjusiga,, krävande och framför allt justa banor. Weineby och hans banläggarkompisar kände sig stolta och glada, det hade de all rätt till att vara!
Kompassen bara i nödfall.
Att tippa orientering och då särskilt gotländsk är rena hasarden. I år var det särskilt svårt att räkna på fingrarna, då alla var utrustade med den sensationella nyheten 20.000-delen, som inom parentes sagt »plöjdes» centimeter för centimeter på överresan, för att var och en inte skulle stå alldeles handfallen i skogen, när det gällde ett kort vägval, lika med flera centimeter på kartan.
En som inte stod handfallen
var tydligen nyblivne AIK:aren Sune Andersson, som i detta DM flög upp som gubben i lådan; kunde sin karta perfekt, chansade friskt i kvistiga fall och gick för det mesta de rätta stigarna.
Han vann han, Sune, och det hade väl ingen vågat drömma om. Hans tid blev 1.57,07 på den 12 km långa banan, vars idealtid Weineby tippat till 1.45 cirka. Och det var ju inte så långt ifrån. Det var jämnt i tider i seniortoppen, men inte mellan Sune och tvåan Stig Kellgren, Lärbro IF, ty där skilde drygt sju minuter, och det får man nog säga är en klar marginal. Stigs prestation var inte dålig för den skull. Han visade ju sin klass före de övriga. Stig har vunnit framskjutna placeringar tidigare och även om man inte r ä k n a t med honom så väl placerad, var det ändå ingen överraskning.
Hasse Lawergren
gick ut med »spiken i bagaget», en otacksam uppgift. Han friskade på för fullt, hade för det mesta ingen tanke på kompassen, utan läste in sig på kartan och lät konditionen sköta resten. Hasse kom också först i mål, men hans ledning blev inte så långvarig, då seensationen Sune Andersson kom minuterna efter. Hasse låg, ett bra tag på andra plats på den preliminära listan. Men han blev dock inte »ständig tvåa», utan ramlade ner på sjätte plats. Det var inte Hasse ledsen för, då han fått spåra och aldrig sett skymten av någon medtävlare.
Sune Andersson satt för sig själv uppe på en kulle och önskade bara att Folke Nyberg skulle uppenbara sig. Det gjorde han också, när det var utom fara, och då var också segern för Sune bärgad, då Folke sändes ut som siste man i det 81 man stora fältet. Folke hade då tagit ut sig till det yttersta de sista kilometerna, men det räckte nu inte. Trea kom han, och otäckt nära i prislistan hade han klubbkamraten Nisse Löfgren, som i sin tur knappt slog Nils Falkebring, Visby IF, en av de yngsta i seniorklassen som hade en på alla sätt lyckad dag.
Gotlänningen
Måndagen 15 september 1952
Nr 213