Han som låg och sov repmånaden

— och fick en månads fängelse för det Hjälp furiren med dom här lådorna, sa befälet till värnpliktige Roland Pettersson första dagen han ryckte in till repövning. Han gjorde som han blivit tillsagd.

Sedan gick han till sitt logement. Där stannade han — och sov för det mesta — i 28 dagar! Ingen gav honom order, själv frågade han inte. När han skulle mucka blev han upptäckt. »Den bortglömde repsoldaten» är ett unikt fall i svenska armén.
Roland Pettersson var lite småförbannad när han klev iland vid kustartilleriets förläggning i Fårösund i nattmörkret. Det där med att ligga i lumpen och harva hade aldrig tilltalat honom. Nu skulle han, 24 år gammal, tillsammans med åtskilliga hundra mer eller mindre likasinnade — göra en repetitionsmånad. Och på det här stället! Norra Gotland — det kan ju knappast ens räknas till Sverige. Det var inte nån ordning med lumpen tyckte han. Men det var väl nödvändigt förstås.
Den här gången blev det inte nån ordning heller, kunde han snart konstatera. Utom första dygnet möjligen. Då fick han ut sina prylar, var med om ett upprop och fick en skriftlig order att hjälpa en furir att köra ut marketenterilådor. Pettersson var handräckningsmanskap, han tillhörde grupp 4. Han hade haft nåt fel på hjärtat då han mönstrade 1954. Efterjobbet med lådorna gick han till förläggningen och sov gott den natten.
Det blev mera sova den närmaste tiden: Han åt med kompisarna och gick tillbaks till luckan. Det skulle väl komma nya order om vad han skulle göra. Men det kom aldrig. Pettersson la sej på slafen och sov. Gick och åt igen. Satt på luckan, rökte och läste, sov ett tag, städade lite. Och väntade. I 28 dygn väntade han på att befälet skulle ge honom något att göra. Han lyfte lön var 10:e dag.
Inte ens då upptäcktes han.
Sen var det dags att mucka. Pettersson klädde sej civil och beredde sej på att åka hem till Oxelösund. Visserligen hade han inte gjort ett handtag (utöver lådorna första dagen), men månaden var ju slut. Det skulle bli skönt att komma hem igen. Men bara några timmar före avresan blev han kallad till batterichefen.

Vad gör man när man inte får nån order?
— Vad har Pettersson gjort här egentligen? Det tycks inte finnas nån här som vill betygsätta era prestationer…
— Ja, jag har inte gjort nånting, svarade Pettersson. Jag har inte fått några order om att göra nåt. Och man går ju inte direkt och tigger jobb här i lumpen…
Det där utspelades på hösten 1958. Så rullades hela historien upp. Den sorglustiga episoden om »soldaten som glömdes bort». Och rättsmaskineriet knakade igång. Det blev åtal mot Pettersson för tjänstefel. I Nyköpings häradsrätt fick han ett år senare 50 dagsböter ä 7 kr. Och för några dagar sedan skärpte hovrätten straffet till en månads fängelse. Tjänstefelet var grovt, tyckte hovrätten. Så Pettersson får göra om sin månad, fast i en lite annan miljö.
Men kan det verkligen vara riktigt att en värnpliktig ensam döms så hårt för att befälet inte har givit honom något att göra?
Nej, Pettersson var inte ansvarig ensam. Två officerare — hans närmaste befäl — ställdes också till svars för tjänstefel. Dom riskerar upp till 20 dagars disciplinbot. De åtalade är kommendörkapten Arne Körlin, numera i Karlskrona, och löjtnant Lembit Kronström, fortfarande placerad i Fårösund. Båda bestred ansvar i rätten. En serie »olyckliga omständigheter» spelade in när Pettersson glömdes bort, hävdade dom.
När repgubbarna skulle komma gick Körlin, som fungerade som stabsintendent, tillsammans med furir Harry Thunholm igenom listan på de 25 man som skulle placeras på intendenturen. Då upptäcktes att Pettersson placerats på en depå där man behövde särskilt pålitliga och duktiga grabbar: Pettersson hade inte det ryktet om sej.
Hans meriter från rekryten 1955 var inte särskilt goda. Han ströks tills vidare, det blev ett frågetecken i kanten för honom. Han blev en reserv som utan tvekan skulle utnyttjas. Men nu var problemet för dagen närmast att sätta in de andra 24 på deras arbeten.
Thunholm tog hand om gruppen, ledde den runt till de olika arbetsplatserna. Pettersson traskade med. Han blev aldrig placerad. På eftermiddagen fick han en lapp skriven av Thunholm om handräckning med marketenterilådorna. Det var det sista furir Thunholm gjorde för det repförbandet. Han hade en gnistrande huvudvärk. Morgonen därpå var Thunholm sjukskriven för hjärnhinneinflammation och borta i en dryg månad.
Kommendörkapten Körlin reste några dagar senare till Karlskrona på en vecka för att sätta sej in i sin nuvarande befattning. Löjtnant Kronström fick som hans närmaste man på Fårösund ta befälet för intendenturen. Han blev hårt arbetsbelastad — furir Thunholm var ju sjuk. Det fanns tillräckligt med folk på dom depåer och förråd som svarade för kustartilleriets matförsörjning. Det saknades ingen. Vilket inte betydde att Pettersson var inkallad i onödan. Det fanns mer än nog med jobb.
Och då Körlin återkom från sin tjänsteresa var det dags för inspektion av marinförvaltningen. Och hela tiden löpte repetitionsövningen som kulminerade i en stor manöver. Länken mellan officerarna Körlin och Kronström å ena sidan och manskapet å den andra — länken bestående av furir Thunholm var borta. Körlin fick aldrig klart för sej att Pettersson hade kommit. Han var visserligen stabsintendent och chef för Pettersson, men han såg aldrig till honom. Han fick för sig att han helt enkelt saknades. Och Pettersson var också borta — han sov på luckan!
Visst förstod han väl att det inte stod rätt till, men han tyckte att det inte var hans sak att ta initiativ. Soldaten ska ju knipa käft och lyda order. Och han vantrivdes inte med sin lott. Dom flesta kompisarna avundades honom. Det var bara några »stridisar» som tyckte att han borde anmäla sej.
Han borde nog ha lytt det rådet. Han sa visserligen i rätten att han aldrig fått lära sej vad han skulle göra när han inte fått några order. Men det står i den rekrytinstruktion för kustartilleriet som Pettersson skulle ha läst när han gjorde värnplikten. Där står det bl. a. att »krigsman skall fullgöra vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner, särskilda föreskrifter eller allmänna bestämmelser». Och det står också att om krigsmannen inte hinner inhämta instruktioner eller förhållningsorder skall han handla på eget initiativ och snarast avge rapport därom. Och när ett uppdrag är slutfört så skall han göra anmälan till befälet om det. Pettersson hoppade över det där med anmälan.
Hade han inte gjort det skulle han idag sluppit gå och gräma sej över att hans montörsjobb i Oxelösund när som helst kan brytas av- en månads »gallerskakning». Och hade de två officerarna bemästrat alla »olyckliga omständigheter» skulle dom inte ha behövt spela huvudroller i ett disciplinmål utan varje tidigare motsvarighet. Men nu blev det ett »svenskt rekord» i undanhållning. Oslagbart? Kanske inte. Men noterat med ett igenkännande småleende av de flesta som vet hur det går till i lumpen.

SE-reportage: Jan Muhr—Lo Hertzman-Ericsson (foto)

SE
31 Mars 1960
Nr 31 ½