EN SPELMAN OCH EN DRÖMMARE

När Dan Andersson i september 1920 under ett tillfälligt besök i Stockholm hastigt gick bort på grund av cyanväteförgiftning på ett hotell trettiotre år gammal, var han inte tillnärmelsevis så känd och så uppskattad som nu är fallet inom vida kretsar. Studiecirklar och inte minst radion har bidragit till att göra hans verk kända och lästa. En hel del av hans dikter är ju också tonsatta och högst populära inslag i radioprogrammen. Och biografier och uppsatser av skilda slag har hållit intresset för hans egendomliga livsöde vid liv.
Egendomligt kan man förvisso kalla hans liv. Ända från tidigaste barndomen var han en drömmare, en skogens och vildmarkens bohem, med föga sinne och föga intresse för vad som hör det praktiska livet till, och sådan förblev han till sin sista stund. Han har räknats till de s. k. proletärdiktarnas krets, men intet kan vara mera oriktigt. Vad vi i våra dagar menar med proletärskald var han minst av allt, och hur fattigt hans hem än var, så var han inte heller någon proletär till födseln.
Fadern var folkskollärare utan någon examen, en intelligent och i sin ställning en kunnig och bil.dad man men helt autodidakt, precis som fallet var med sonen Dan. Hans lön var sexhundra kronor om året, vilket hade till följd att han under ferierna måste åta sig skogsbruks- och jordbruksarbete för att kunna försörja familjen. Och barnen fick hjälpa till. Den blivande skalden var ej mer än åtta år, då han var med och slog på beting vid en gård i trakten. Fadern slutade i början av innevarande sekel med sin lärartjänst och tog i stället ett arrende med kolningsskyldighet. Men han var själv föga praktiskt anlagd och det slog inte vidare väl ut. Kanske var det denna brist på praktisk läggning, som gjorde att fadern inte reagerade något nämnvärt, då Dan utan vidare kunde lämna vad han höll på med och i stället bege sig ut på stigar och vägar eller bara helt drömma sig bort. Sin begåvning hade han visat tidigt, och fadern hyste stora förhoppningar om honom.
När Dan Andersson var fjorton år for han till Amerika. Det förhöll sig så, att fadern tänkte på att emigrera med hela familjen för att kunna få en anständigare utkomst. Och så sändes pojken före till släktingar för att \”rekognoscera terrängen\”. Efter åtta månader var han hemma igen, fattigare än när han for men rikare på erfarenhet. Men någon emigration blev det inte av för familjen.

Efter amerikaresan gick han och läste för prästen, och sedan skulle han fortsätta att försörja sig själv. Han prövade på litet av varje. Han försökte sig som pappersbruksarbetare, han tog plats vid en gruva, han arbetade vid kolmilor och i jordbruk och ett tag vandrade han omkring och sålde eskilstunasmide. Men ingenstans stannade han länge. Oron drev honom alltid vidare, och så skulle det förbli. När han kom med sina knivar, ställde han väskan utanför, gick in till sina bekanta och hälsade på, skrattade och pratade och skämtade men glömde att sälja.
Vad han däremot kunde hålla på med, det var att skriva. Han var om någon född författare. Han kunde fabulera som ingen annan. Han levde i en värld för sig, och hemtrakten, finnbygden i Dalarna, lämnade honom ett aldrig sinande stoff. Och han skrev var det fanns någon möjlighet: en kolarkoja, ett ödetorp, hos någon bekant som han gästade under sina otaliga vandringar, varhelst det fanns den minsta lilla vrå, så förstod han att utnyttja den.
Sina kunskaper skaffade han sig genom självstudier och under en tids vistelse vid Brunnsviks folkhögskola, där han var djupt intresserad men mycket originell elev, en av den kända skolans mest kända elever. Detta var år 1914, och samma år kom hans förstlingsverk, Kolarhistorier, ut på bokmarknaden. Det var ett stort ögonblick i hans liv, och han hyste inte den minsta tvekan om vilket yrke som var hans. Kanske hade han aldrig hyst det ? Och så fortsatte han den bana han slagit in på och som skänkt oss både romaner och odödliga dikter. Själv skördade han berömmelse men föga guld. Det fulla erkännandet koli] först då han var borta, då \”en spelnum och en drömmare var död\”.

Eric Leijonancker.

Gotlänningen
Tisdagen 7 oktober 1952
Nr 232