Sjökapten från Hablingbo på världshavsäventyr.

En gammal sjöbjörn kan man väl kalla kapten Gunnar K. O. Båtelsson, fastän han ännu inte är mer än 62 år. Han har i alla fall seglat på världens alla hav och har säkerligen besökt alla de länder som det är värt att besöka. Kapten Båtelsson är född i Hablingbo och har sitt sommarställe i det natursköna Bottarve i Fröjel.

Havets lockelse gjorde sig gällande 1919, då kapten Båtelsson tog värvning vid flottans station i Stockholm. Efter fyra års utbildning, som han själv anser sig haft stor nytta av, skulle han sluta vid flottan, men då kom första världskriget, så det var bara att fortsätta sjölivet — det blev vid en torpedbåtsavdelning på västkusten.

Handelsbåt bärgade första minan.
Uppgiften till sjöss blev under den första tiden att plocka upp minor längs kusten, och kapten Båtelsson minns särskilt den första minan som plockades upp. Det var inget fartyg ur flottan utan det var ett vanligt handelsfartyg, »S:t Paul», som tog upp den första ute i Kattegatt. Minan hängdes helt enkelt upp i däverterna och transporterades sedan till Stockholmsskär, där man skulle försöka att desarmera den.
Tändsatsen plockades ut utan missöde, men medan man skulle ta itu med bomullskrutet var någon framme och fingrade på tändsatsen så att hela tändkolven flög i luften. 7-8 man fick sätta livet till vid explosionen. Därefter kom det order från högre ort att minor i fortsättningen inte fick desarmeras utan skulle sänkas i havet.

Påhälsning av ryska jagare.
Ett annat minne som etsat sig fast var när kapten Båtelsson var med på en torpedbåt som tillsamamns med en annan svarade för eskort av tyska malmbåtar. En dag när de eskorterade ett dussin malmbåtar genom Bottenhavet kom plötsligt en rysk jagardivision upp jämsides med torpedbåtarna.
De respekterade emellertid tremilsgränsen och var mycket vänliga, men det var ändå obehagligt latt köra sida vid sida med fienden, särskilt när man bara hade en 30 cm torpedtub och en 37 cm kanon att försvara sig med, sade kapten Båtelsson skrattande.

Många fartygsdäck
har sedan trampats av kapten Båtelsson, som efter att ha mönstrat på »Astag i Göteborg som det första segelfartyget och varit på det i ett och ett halvt år, sedan mönstrade av i Amerika. Den närmaste tiden blev det mest amerikanska fartyg.
På den tiden hade man en utkik längst fram på fartyget, och det hände ofta att fartyg kolliderade i dimman och försvann spårlöst två och två. På »City of Columbus» tyckte den tyskfödde skepparen en natt att han såg periskop över allt — men det var bara han som såg det!

Studier vid Sveabolaget.
Efter ytterligare sjöresor och sedan kapten Båtelsson studerat 1919-1920 kom han till Sveabolaget och fortsatte studierna där. Därefter var han vid Alkers rederi och handels-AB och var bl. a. befälhavare på »Borghild», som efter konkurs blev upplagd i Ronehamn. Till Banankompaniet kom kapten Båtelsson 1926, och där har han varit befälhavare på de flesta fartygen. Den första båten som han var befälhavare på var »Sandhamn», som just var nybyggd då. Att inte alla resorna blev inkomstbringande bevisar väl att han en gång gick på långtrad Göteborg—New York—Panama—San Francisco utan att ha last ombord.

»Förskeppet var borta på 30 sek.»
En ruskig episod som kanske inte är så skojigt att tala om var när kapten Båtelsson var befälhavare på »Christer Salen» som förlorade förskeppet utanför japanska kusten i fjol. Kapten Båtelsson berättar att han olyckskvällen kom upp på däck — det var i skymningen. Vågorna gick höga, men fartyget gick ändå förvånansvärt bra. Plötsligt kom det emellertid en jättesjö, och 30 sekunder senare var förskeppet borta. Kapten Båtelsson berömmer särskilt amerikanarna som räddade passagerarna. — De gjorde ett bra arbete i den grova sjön!
Kapten Båtelsson måste senare lämna sjön. Han fick paratyfus och reumatisk feber i Singapore och drog sig sedan tillbaka till landbacken.

Fiskelyckan är dålig.
På sitt sommarställe i Fröjel ägnar kapten Båtelsson sig åt ibland fiske, men det nappar inte något vidare, säger han. Familjen Båtelsson skall emellertid i dagarna flytta till sin villa i Storängen utanför Stockholm% »Nog för att det är vackert här nere, men broder Stalin bor ju så nära!»
Conn.

Gotlänningen
Fredagen 10 oktober 1952
Nr 235