Grön foderstackarna i Visne myr, som tillhör lantbr. Arvid Jakobsson, Utalskog i Alskog, går inte att bärga än på ett tag, Om de överhuvudtaget kan bärgas. Detta är ingen ovanlig syn just nu i våra myrar.
RLF försöker hjälpa skördeskadebönderna.
Gör man ett besök just nu i en av våra gotländska myrar så får man en ganska bra bild av hur det sett ut där före utdikningens dagar. Stora blanka ytor som endast bryts igenom här och där av någon »myrbod», tunstolpe eller — vilket är det vanligaste — sädstackar och säd och hampa som ännu står på rot. På en del fält har visserligen vattnet runnit undan, men det är ändå omöjligt att bärga skörden, då jorden inte bär varken maskiner eller dragare.
Hur stora förluster det blir för jordbruket är naturligtvis svårt att fastslå, men nog är det åtskilliga kronor som regnat bort denna höst. På östra Gotland hade man som bekant i halva augusti ett riktigt skyfall och man talade redan då om katastrof — sedan dess har man fått ytterligare ett par hundra millimeter regn…
En »död» myr
Visne myr, som ligger på gränsen mellan Alskog och Ardre, tillhör inte de större myrarna på Gotland, men det är ändå många lantbrukare som är beroende av sin skörd där. Vi gjorde ett besök där häromdagen — det var för ovanlighetens skull en dag med solsken — och efter en rundvandring kan man inte vara annat än pessimistiskt inställd. Myren är alldeles »död», en själv, bindare står halvt nersjunken i den svarta jorden, grödan på de områden som vattnet har runnit av är död, sädesaxen sticker upp här och där ur vattenytan, ingen människa syns Det enda liv som syns är några kor som betar i myrkanten och sjöfåglar som simmar omkring mellan svartnande grönfodersstackar.
Lantbrukare Erik Larsson Anningåkra i Alskog, har — hade kanske man skall säga — fyra tunnland vårsenap, vattnet har runnit av stycket nu, men när man ger sig ut i åkern sjunker man ner halvmeter-djupt och att komma ut med en skördemaskin är förstås omöjligt. Lågt räknar så gör jag en förlust på 1.500 kr, menade herr Larsson.
Endast rågen bärgar
Vid Skansen, i Ardre bor lantbr. Arvid Vigström. Hans gård är inte så stor, 14 tunnland, och det behövs säkert allt vad jorden kan bära för att årsinkomsten skall bli något så när skaplig. Men jordarna ligger lågt och i höst har de varit (»segelbara» ganska länge.
Det enda jag har fått,bärga är två tunnland råg, talar herr Vigström om när vi hälsar på, och resten går inte att få av, så som det ser ut nu i alla fall och man får räkna med att det inte kommer att gå heller. Enbart på, gurkorna beräknar jag förlusten till minst ett par tusen kronor. Av vårsäden har jag skärt lite korn, men det var så surt att hästarna sjönk ner till »hasarna». Två lass har jag fått hem, men mera blir det väl inte, slutar herr Vigström som dock inte tappat humöret, utan bara lugnt konstaterar »vad skall man göra då».
Detta är inget särfall, liknande exempel kan man få från många håll. Någon hjälp, av större omfattning i alla fall, är inte att räkna med från statligt håll. Hade Gotland varit ensamt om denna katastrof hade det nog gått, men stora områden på fastlandet har samma bekymmer. Men så förödande skador som det är på östra Gotland är det inte ändå, då man förutom höstregnet nu hade det kolossala skyfallet i augusti. Många menar på att nederbördsmängden rör sig omkring 500 mm.
Staten bör hjälpa
RLF skall göra allt vad man kan för att hjälpa lantbrukarna, men man tror dock inte att utsikterna är så stora. Man har kuskat omkring en hel del de sista dagarna och tittat på de områden som drabbats hårdast och talat med lantbrukarna. Det är klart att de är tacksamma för all hjäp de kan få — räkningar för gödning ockutsäde väntar i lådornat men när skörden uteblir helt, så att man inte har till det egna huset en gång då kan man verkligen tala om problem. Nog tycker man att myndigheterna skall inse detta och räcka en hjälpande hand, ty här är det inte fråga om att dra nytta av staten för att det skall vara så, utan endast göra så att dessa människor har möjlighet att även nästa år få något att skörda…
Rune
Gotlänningen
Lördagen 11 oktober 1952
Nr 236