Lyktgubbar i Visby

har saft i över 153.000 lampor 76 öre tim. 1924.

Herrarna Erik Gardelin och Erik Pettersson tituleras gatubelysningsreparatörer, men ett lämpligare namn än »mörkrets bekämpare» kan man väl inte ge dem. Lamporna som skall bytas om dagen varierar rätt mycket i antal, men man kan nog räkna med 20 st. om dan i medeltal och, det gör en nätt liten summa på ung. 153.300 lampor som har placerats i sina hållare under årens lopp.
Herr Gardelin är fädd 1905 och kom till elverket redan 1924 som linjearbetare. Han började sedan sin nuvarande befattning 1931 och var då ensam inom det yrkesområdet till 1937 då han fick sällskap av herr Pettersson som skriver födelseåret 1909. Båda är födda i Visby och trivs utmärkt med sitt yrke. »Någon måste ju se till belysningen — och varför skulle det inte bli vi», var deras replik.

2.500 armaturer.
finns det f. n. på stadens gator och dessa får sin regelbundna översyn av de båda reparatörerna. Det är inte bara glödlamporna som skall bytas ut utan de får även svara för alla reparationer av armaturerna. Ljusstyrkan på lamporna kan variera mellan 25 och 500 watt.

»Stegen blev svårt skadad»
Att arbetet inte är riskfritt står väl klart för var och en och särskilt för herr Gardelin som en gång kunde tacka sin skyddsängel för att han kom undan ett äventyr med livet i behåll. Han höll nämligen på med en reparation ute på Lännaområdet då han råkade få en järnstege mot en 33.000-voltledning. »Själv blev jag bara lite vimmelkantig och fick ett brännhål i foten, men stegen fick det värre — den smälte ned bitvis och det såg nästan ut som om den brann upp», säger herr Gardelin, men förklarar att han inte själv kunde fatta hur han kunde klara sig.
En annan gång gick det inte så lyckligt. Det var under ett arbete i en gjuten stolpe på Vårdklockegatan. Stolpen var inte så stabil och brast och herr Gardelin blev hängande ut över Hästgatan. Följden blev en bruten arm.

Slangbågsperiod på hösten.
Lamporna som skall bytas här i stan kan vara trasiga av olika orsaker och det händer »rätt ofta» att de blivit måltavlor för slangbågar. Det värsta distriktet när det gäller den saken är Studentallan och den värsta perioden är på hösten. På sommaren är gatubelysningen släckt under en period på sex veckor och då skall en hel del armaturer repareras, så det blir ingen vila för-»mörkrets bekämpare» i alla fall.

Poliser släckte och tände.
Förr i tiden under likströmmens dagar, d. v. s. fram till 1944 fanns det ingen kontroll och heller inga automatur som släckte och tände gatlyktorna på bestämda tider, utan då var det poliserna i stan som, gick omkring och skötte den sysslan. Men då fanns det heller inte så många gatlyktor att sköta, endast omkring 7-800 mot nuvarande 2.500 berättar herr Gardelin.

Trevligt och omväxlande jobb.
Det är inte alls tråkigt och ensidigt att åka omkring och byta ut lampor, som många säkert tror, berättar de båda reparatörerna vidare. Det är tvärtom mycket omväxlande och man kommer i kontakt med allmänheten, vilket enbart är angenämt.
Nu när vi har bil åker vi för det mesta tillsammans, men den har vi ju fått först i år så förut var det rätt jobbigt. Då fick man cykla omkring på varsin cykel, som väger inte mindre än 70 kilo inberäknat utrustningen. Och att cykla ett par mil om dan över allt inom stadsgränsen med en sådan last kan ju inte vara så lätt när det snöar och slaskar och är halt på vägarna.

76 öre i timmen.
var lönen för herr Gardelin, när han började som linjearbetare 1924. Då var det minsann andra takter mot vad det är nu. Då fick man släpa de tunga stolparna på en dragkärra — ibland ända ut till Snäckgärdsbaden. En gång när herr Gardelin tillsammans med ett par andra skulle frakta en stolpe från Skansport ned till hamnen på en kälke — det var på vintern – satte de sig på kälken allesammans och så bar det iväg ned för backen. Det blev emellertid ett hastigt avbrott i resan vid planteringen ovanför nuvarande Fiskförsäljningen, där hela lasset kapsejsade — men skojigt var det!
Det kan många gånger vara rätt besvärligt, då folk ringer och klagar över att »en lampa har slocknat utanför vår grind, och vi har en gammal tant som bor här och hon kan inte sova om inte lampan lyser». Sådant tar emellertid de båda »ljusbärarna» med reservation och knogar glatt vidare för att sprida ljus över stadens nattetid så mörka gator.Det är ett värdefullt och nog inte till fullo uppskattat yrke som de båda utför.
Conn.

Gotlänningen
Torsdagen 16 oktober 1952
Nr 240