i andra kammaren.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Då den siste talaren påstod, att Visby stad hitintills skulle fullgjort alla de förbindelser, staden i förevarande afseende sig åtagit, ber jag att fåerinra om ordalydelsen af det vilkor statsutskottet 1875 föreslog för beviljande af det senaste anslaget till Visby hamn, 50,000 kronor, och hvilket vilkor sedermera af riksdagen godkändes. Detta vilkor hade följande lydelse: >att staden Visby medels kontrakt förbinder sig att utan vidare bidrag af allmänna medel enligt den faststälda planen utföra och för all framtid i vederbörligt skick underhålla arbetet>. Jag ber vidare att få erinra, att — hvad för öfrigt står att läsa i utskottets betänkande — till Visby hamn af riksdagen anvisats år 1841: 118,500 kronor, år 1852: 126,937 kronor 50 öre, 1868: 9,000 kronor, 1871: 130,000 kronor och 1875: 50,000 kronor. Det är rätt ansenliga belopp, detta. Nu har herr civilministern sagt, att just den omständigheten, att staten redan nedlagt så stora belopp på denna vågbrytare och hamn, borde vara ett skäl till, hvarför staten nu också borde bidraga till dess iståndsättande. Men äfven om det kan ligga något rätt i det påståendet, att det icke år kommunen ensam, som drager nyttan af ett arbete, sådant som detta, så lär det väl å andra sidan icke knunnasförnekas, att den fördel, som kommunen deraf hämtar, är så betydlig, att kommunen för dess ernående äfven må vara skyldig att vidkännas någon uppoffring. Jag ber att, för jämförelsens skull, få för kammaren omförmäla, huru mau gått tillväga med ett par andra hamnarbeten af likartad beskaffenhet med detta. Som vi veta rasade under ett par dagar i November månad 1872 den 13 och 14 häftiga stormar isynnerhet i södra delarne af vårt land, och derigenom förstördes åtskilliga hamnarbeten på södra kusten, Kostnaden för iståndsättandet af hamnen i Ystad beräknades till 138,000 kronor och dessutom för en lastbrygga 60,000 kronor. K. m:t begärde då, att ett bidrag af statsmedel skulle lemnas till belopp at 92,000 kronor, men utskottet tillstyrkte och riksdagen beviljade allenast 69,000 kronor, det vill säga hälteu af den beräknade kostnaden för sjelfva hamnen, men ingenting för lastbryggan. För iståndsättandet at hamnen i Simrishamn, som likaledes förstörts af samma storm, begärde k. m:t 200,000 kronor, men riksdagen beviljade endast hälften, 100,000 kronor. Då sista anslaget till Visby hamn beviljades, var kostnaden beräknad till 63,000 kronor; k. m:tbegärde 50,000, som äfven af riksdagen beviljades. Det synes mig sålunda, som äfven enligt utskottets förslag Visby får vida större förmåner än som i likartade fall kommit andra samhällen till. del. Dessutom tillåter jag mig nämna, att Malmö stad för sin hamn fått kosta på omkring 9,000,000 krvnor, under det att staden i tolagsersättning lärer ha uppburit under tiden omkring 700,000 kronor. Denna hamn kan väl också sägas vara till nytta för det allmänna i dess helhet, men mig veterligt har staten till dess iståndsättande icke bidragit med något.
Herr civilministern yttrade äfven, att den utredning utskottet lemnat af staden Visbys utgifter icke skulle vara fullständig. Detkan vara möjligt, men detta beror då på den bristfälliga kommunalstatistik, som vi hafva. Men den bäste mätare på en kommuns utgifter får väl anses vara storleken af det belopp, som behöfver utdebiteras såsom kommunalu:skylder, Det visar sig då, avt i Visby kommunalutskylderna utgjort omkring 3 kronor på hvarje bevillningskrona ända till är 1880, då de stego till 6 kronor 31 öre för bevillningskrona, men de lära sedan dess åter hatva något nedgått. Den omständigheten, att utskylderna för ett år uppgått till så högt belopp, får man väl till någon del tillskrifva de ansträngningar, staden gjort för att få sin jernvägsalläggning till stånd; men detta är något som många andra både stads- och landskommuner fått vidkännas, och bör sålunda icke med fog kunna åberopas såsom något skäl, hvarför staten nu bör träda emellan. Visserligen medger jag att en kommunalutskyld at något mera än 6 kronor på bevillningskrona är ganska hög, men herrarne kunna vara förvissade om, att det finnes många orter på landet, der utskylderna äro ej blott lika höga utan äfven vida högre: Jag ber att i det atseendet tå anföra några siffror. Euligt deu utredning, som inom skatteregleringskomitén blifvit verkstäld, visar sig, att samtliga utgifterna till stat och kommun för jordbrukstastighet utgöra i Stockholms län å 1,337 mantal i medeltal 24 kronor 25 öre, i Upsala län å 1,4:0 mantal i medeltal 84 kronor 23 öre och I Södermanlands län å 1,395 mantal i medeltal 21 kronor 19 öre, och så vidare, allt för kvarje 1,000 kronors taxeringsvärde. Jag skall icke fortsätta listan, men jag har den bär fullständig. Nu skall kanske någon invända, att detta visar endast att taxeringsvärdet å dessa jordbruksfastigheter blifvit satt alldeles för lågt. Men äfven om man tänker sig, att taxeringsvärdet fördubblades, blir det ändock ingen rimlig proportiou mellan fastighetsvärde och onera, i synnerhet i jämförelse med åtskilliga andra beskattningsföremål. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag, hvilket jag anser vara ganska liberalt; men det skulle icke förvåna mig, om någon uppträdde med yrkande om rent afslag, när man icke vill nöja sig med hvad utskottet tillstyrkt.
Herrar L. Börjesson och J. Andersson i Jönvik förenade sig med herr Ola Andersson.
Herr Hedlund: Det är i allmänhet en vansklig sak att anställa jämförelser i fråga om bidrag, som af staten lemnats till den ena eller andra orten, ty dervid är att taga i betraktande skilnaden mellan-den starkare och den svagare. Det har sagts att Malmö stad haft mycket stora utgifter för sin hamnanläggning, hvilka kommunen sjelf bestridt. Detsamma torde äfven kunna sägas om Göteborg. Men jag tror dock icke att det kunde komma i tråga att staten skulle vilja lemna något understöd åt dessa starkare samhällen, äfven när de utgifter, som de fått vidkännas, varit betydliga. Här gäller det emellertid att understödja den svagare, och då ställer sig frågan något annorlunda. Det händer ofta att en fader eller moder får kosta mera på ett svagare barn än ett starkare, men icke ligger väl deruti något argument för att, om detta svagare barn skulle behöfva ännu något mera, fadren eller modren skulle svara: du har redan kostat mig mycket mera än din starkare broder, och derför vill jag icke kosta på dig något mera. Jag tror att vi här stå inför ett likartadt förhållande och jag tror utom dess, att man vid olyckshändelser icke skall räkna så noga på skillingen. Vi veta hurusom nyligen i Norge en stark storm svårt härjat dess kuster och att icke blott det vanligen så sparsamma stortinget visat sig frikostigt i att söka bota den uppkomna skadan, utan äfven landets öfriga befolkning, ja, äfven broderlanden deltagit deri. Vid olyckshändelser räknar man icke med samma försigtighet, som man eljes plägar göra. Hvad den siste talaren yttrade derom, att ett skäl till afslag å k. m:ts proposition låge deri att Visby stad åtagit sig att underhålla hamnen, synes mig icke böra kunna inverka på kammarens beslut. Visby har fullgjort hvad det åtagit sig, det har både fullbordat och underhållit sin hamn, men icke låg väl i detta åtagande att det skulle återställa en af stormen förstörd hamn, Så har åtminstone icke jag fattat begreppet »underhåll» och jag tror väl att icke häller någon annan, om han vill vara rättvis, kan hafva en sådan uppfattning. Mig synes det vara påtagligt, att de upplysningar, som i denna sak Jemnats, äro af den beskaffenhet, att jag för min del icke kan finna annat än att staten bör träda emellan och hjelpa till att bota de skador, som förorsakats af den Visby hamn öfvergångna olyckshändelsen, och i allmänhet är det väl så att, när man träder emellan för att afvärja följderna af en SE man gör det gerna och med frikostig hand, och icke med prut, hvilket bör särskildt gälla nu, då regeringen väckt förslag om saken, Jag kan mycket väl förstå att, äfven när man hyser förtroende till sin regering, man kan ur en viss principiel synpunkt tala och rösta mot regeringen, men jag har alltid haft svårt att förlika mig med, att, när man godkänner sjelfva principen, man under nämda förhållanden vill småpruta på ett regeringsförslag, allra hälst då dét är af den beskaffenhet som det nu föredragna. Jag har förut yttrat att hushållsaktighet är något mycket godt, och det är visserligen också godt att hafva en säker tillit till sitt eget omdöme och att kunna afgifva sin röst oberoende af de skäl som förebringats af vare sig regeringen, statsutskottet eller någon annan. Detta må vara manligt och sjelfständigt, men jag får dock säga att någon hänsyn till den myndighet, för hvilken man har förtroende, skulle icke vara skadlig inom en riksdag, som gör anspråk på politisk uppfattning. För min del tvekar jag icke ett ögonblick att godkänna k. m:ts förslag, äfven med fara för hvad den siste talaren lät påskina, nämligen att derigenom skulle kunna framkallas yrkande om att vägra allt anslag till ifrågavarande ändamål. Jag låter i allmänhet icke skrämma mig af hot och allra minst kan jag föreställa mig att den, som varit med om att tillstyrka beviljande af dessa 60,000 kronor, skuile vilja afstyrka att ens detta beviljades dertör att en och annan talare påyrkat bifall till en k.m:ts proposition.
På de skäl jag nu anfört och med hänsyn synnerligast till hvad från regeringens sida icke blott blifvit framstäldt, utan ock bär med goda skäl ytterligare motiverats, förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till k. m:ts proposition i ämnet.
Herr Lindmark: Jag skall icke fördjupa mig i några politiska betraktelser, utan endast betrakta saken praktiskt, såsom jag uppfattat den.
Först och främst ber jag au få påpeka den omständigheten, att det här gäller att tillgodose ej blott ett lokalintresse, utan äfven ett allmänt intresse. Till belysning af hvad jag menar med detta allmänna intresse vill jag erinra kammarens ledamöter om, hvad I kanske redan sett i tidningarna, att man i Danmark starkt ifrågasatt anjäggande på statens bekostnad af en nödhamn på Jutlands ostkust, der sjöfarten allt jämt, i saknad af en sådan hamn, lidit högst betydligt. Huruvida man i Danmark med nämda fråga ännu kommit längre än till ett förslag, vet jag icke; behofvet af en tillflyktshamn för sjöfarten på östra kusten af Jutland är likväl så allmänt erkärdt, att man ansett dess fyllande vara ett statsintresse.
Nu frågar jag eder, mine herrar, om icke, såsom en föregående talare redan påpekat, statens intresse fordrar, att på vestra kusten af Gotland finnes en nödhamn; men der finnes icke uu någon annan än Visby hamn, Nu är hafvet mellan Gotland och Öland en synnerligt starkt trafikerad farled; och huru ofta kan det icke der hända att ett fartyg under storm råkar i lägervall på Gotlands kust och ej har annan utväg till räddnin. än att hålla at till Visby hamn? Ur den synpunkten och ej såsom ett lokalintresse synes mig saken böra betraktas; och gör man det, frågar jag, huruvida icke, då man väger mot hvarandra det allmänna och det lokala intresset, staden Visby har visat en ovanlig offervillighet för bibehållandet af dess hamn i godt ståud. Staden har, såsom utskottet uppgifvit, för detta ändamål utgifvit mera än 1 million kronor, medan under 21 år statens bidrag utgör tillsammans omkring 434,700 kronor; och om nu Visby hamn skulle anses såsom en nödhamn, i kostnaden för hvars underhåll staten skulle vara skyldig att deltaga, har statens årliga bidrag härtill under samma 21 år utgjort allenast 20,700 krouor. Jag kan således icke finna, att det belopp, hvarmed statsunderstödet hittills utgått, är afskräckande, och fördelar man den summan på flere \”år, blir den åtminstone ej stor. Och jag är dessutom öfvertygad, avt tillvaron at en tillflyktshamn i dessa farvatten har besparat så stora förluster, att i jämtörelse med dem beloppet blir en obetydlighet.
Såsom talaren på göteborgsbänken yttrade är här fråga om ett specielt tall; och han hänvisade på förhållandet med \”Tromsö hamn, hvilket äfven jag hade ämnat påpeka; Visby hamn ligger dessutom så utsatt, att den icke kan jämföras med någon hamn i Sverige.
Man har visserligen talat em bamnen vid Malmö, men jag frågur, hyad hafya fartygen utanför Malmö hamn för sjögång att vänta mot i närheten af Visby.
Alla dessa skäl synas mig tala för, att kammaren bör fästa afseende vid för handen varande förhållanden och sålunda bifalla k. m:ts proposition i ämnet, till hvilken jag för min del, i likhet med flere föregående talare, yrkar bifall, och jag tror mig hafva anfört fullgiltiga skäl för detta mitt yrkande.
Häruti instämde herrar Östling, Lönegren och Fredenberg.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 Juni 1882
N:r 48