Hvad brefskrifvaren från Fardhem sagt i nr 76 om folkmusiken är träffande och nästan sig likt hvart helst man kommer, Hur annorlunda blott för tretti, fyrti år sedan, särdeles under höbergningen i den stilla sommarqvällen,. Hvart man då lyssnade, hörde man glada, rena, klangfulla toner, än menniskoröster, blandade med fågelsång, än fiolen vid någon munter polska eller vals.
Den kände musikälskaren, aflidne komministern Olof Laurin, — han, som kunde sjunga, spela fiol, jaga, spela boll, allt så hjertans väl, — yttrade en gång under den tiden han var vice pastor i Atlingbo: »Jag gick tidigt ut en sommarmorgon och fick höra en ovanlig fruntimmersröst åt Väte-hållet. Hvilken röst, hvilket omfång, hvilken styrka, hvilken renhet! Det var en mjölkflicka från Lillambos, som gick till betningen med sittspann på armen och sin sticksöm i handen. Hon var full af lifvets rena poesi, hon hade lust att sjunga, lefva, arbeta».
Om nämde O. Laurin må här tillåtas anföra följade: han var anmodad af vederbörande kyrkoherde förrätta en »veckopredikning» i V. kyrka. Jag var anmodad att vara kantor för dagen, Men på »nummerlappen» jag erhållit af pastorn stodo ej antecknade mer än två psalmer. Jag var för rädd att gå in i sakristian och fråga honom om den mellersta psalmen var glömd. Jag sjöng den första till slut. Och den andra?… Då träder L. sjelf ut, ställer sig under triumfbågen och sjunger solo. Triumfera fick han; församlingen fick beundra. Gubben hade ej misstagit sig såsom jag först trodde: han ville blott ha ett af sina stora nöjen. Och det var hans stora nöje att komma i V. kyrka och — sjunga. Här kunde han få använda sin röst.
Dessutom plägade han med melankoliskt allvar efter gudstjenstens slut omtala, att det var hans farfar, som låg begrafven söder om altaret.
Men jag tar mig äfven friheten nämna några ord om en af de för sin musik beryktade »groddakarlarne»: gubben Anders Godman, som, sedan stugan derhemma blef trång, slagit sina bopålar ned å ett litet hemman vid Allvans i Rute och der trifdes och mådde godt. Och hur skulle han annat! Han bodde så idylliskt skönt och ingenting fattades af Guds välsignelse: ner under bergplatån i en vacker och bördig trädgårdstäppa, som visserligen icke var försedd med engelska gångstigar, men der var lummigt och grönt och svalt utanför bostaden, och det var husgudar innanför: renligt, fridfullt och ordningsfullt.
Der;trifdes gammaldags lefvande gudsfruktan, der bodde kristendomens ande i kunskapen och ej torr, sjuklig kristendoms-kunskap, såsom nu här och hvar finnes.
Jag skulle ju tala om gubbens musik. Kunde han något? Om han kunde! Låt då gubben ännu i våra tankar få gå upp på bergkrönet strax bredvid, medtagande sin fiol och sin klarinett. De voro hans älsklingsegendomar. Vi andra stanna vid bergets fot och höra på.
Ja, nu kommer det konstiga i beskrifeingen. Det kan jag icke. Endast den, som känt det trolska, nej, det himmelska i verklig musik, han fattar äfven det, som är utan ord till noterna. Och kunde gubben Anders någon. not till sin musik? Aldrig en. Han spelte oftast »utantill», liksom skogvaktaren gjorde för sin »pogablärra» på sin »Rebecka».
Nu hade gubben en son. Den tänkte han få till spelman. Det lyckades icke. Han var bra, men han blef blott en stilla och redbar jordbrukare och dertill fiskare af ypperligaste sort. Så hade han en sonson. Anders hette han också. På honom hoppades gubben allt i musik- och bokväg. Det senare gick nog bra af stapeln, men det förra var ohjelpligt, ehuru farfar tidigt skaffade honom en liten fiol. Han blef en hurtig och nykter skeppare, lät syster sin stanna hemma på gården; han hade lust för musik när andra utförde den, men kunde det icke sjelf.
Då han för omkring tfjugu år sedan en vacker söndag på sommaren besökte mig, frågade jag honom: Nå, Anders, kan du på strängaspel? »Nej, jag kan litet dragspel». Då tänkte jag: det var skada att Godmännernas folkmusik skulle så söart dö ut. Den plär ärfvas.
»Jag kommer med helsning från farfar sade unge Anders vidare — det är slut med hans musik. Han är död.» Jag visste det redan förut. Ett par af mina och gubbens vänner skrefvo strax till mig derom och jag hade knutit hvita duken om halsen såsom vi iliivet hade öfverenskommit vid skilsmessan, Visserligen lefver ännu »Florsen»; men snart får väl äfven han höra på harpotoner.
Och sedan? Sedan känner jag inga fler af den sorten. —
Är icke Gotlands natur nu lika fager och intagaude som förr? Visserligen är det tarfligt somligstädes, men der har det kanske aldrig varit bättre. Visserligen är skogens drottning, den högresta, vördnadsbjudande eken, der orren numera sällan kan spela från topp, fallen för sköflarens yxa; men icke har det så alldeles glesnat för allt, som ger intryck, skapar lif. Gå t. ex. ett litet stycke öster om Stymnäs gård i Sproge, der Mästermyr slutar med sin norra del. Der finnes ett näs emellan nämda och den närliggande, odlade Mellingsmyr i Ejsta. Vid först nämda myrkant, med träsket i perspertiv, kan man få se det härliga, det storartade. Der växer ännu fredad och vårdad ekskog, träd raka som ljus, om ock ej rätt så höga som kyrktorn. Och der finnes mer: alar, med en växtlighet som förvånar, klädda som majstänger, så snart de vederbörligen tuktas; i annat fall se de så stripiga ut och bladen blifva så små, Det fattas oss insjöar på vårt lilla, kära Gotland, men vi omgitvas ju af hafvet. Äricke vår jord bördig nog? En gotlandsson skref i somras från det rika Skåne, »Sveriges kornbod», att gotlandsjorden är lika bördig som i detta landskap, men att det ännu är mycket att göra på vår ö, innan det kan bli hvad det borde och kunde vara. Gotländingen är flitig och arbetssam, men han, äfven han, behöfver se sig omkring hur de gå tillväga annorstädes, tillämpa det som är klokt, men derför icke bemöda sig om att nedrifva eller hånskratta åt allt hvad förr varit har.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.