(Bref till Gotl. Allehanda.)
Rone, 3 Nov.
En ny folkskola
beslöt Rone församling på kyrkostämma att upprätta på Ronehamn. Der har visserligen sedan flere år funnits en skola, som förestås af en lärarinna, men enligt folkskoleinspektörena, kyrkoherden Uddins, förslag anses den alltför ofullständig. Församlingen beslöt derför att i och för byggande af nytt folkskolehus upptaga ett amorteringslån samt tillsatte en komité att inkomma med vidare förslag om plats och husets storlek m. m. Den nu varande skolan skulle fortgå till år 1892, då den nya bör taga sin början.
Under ett lass
af 8 tunnor sill kom i går qväll en person, som under färd från Ronehamn körde för nära diket. Hela bröstkorgen inklämdes hvarför mannen måste å hamnen qvarligga under natten och affördes i dag till läkare.
På kommunalstämma
beslöt Rona socknemän att kommunalnämden hos poststyrelsen skulle anhålla om ytterligare en poststation i socknen vid kyrkan. En finnes förut på hamnen.
Brefmängden har ökats och man anser att den än vidare ökar sig. Det vore ej ur vägen, enär postskjuts ändå passerar der förbi alla postdagar.
Snöskottningen
inom socknen ville några ha ändrad och ny bolagsordning faststäld. Det vardt efter lifligt meningsutbyte dock intet af, fastan man t. o. m. föreslog att sätta den blifvande snön på entreprenad. Det gamla får stå tills vidare.
Lojsta slott.
När marken är grön och milda aommarvindar fläkta, när söndagen kommit och man får andas ut efter veckans mödor, då gäller det ett tillfredsställande svar på den frågan: hvart skola vi resa? Denna gång blef svaret: jo, till Lojala slott. Efter många om och men, underhandlingar och klammerier, om hvilka som skulle se till huset hemma, kommo vi andtligan i väg. Dagen var vacker och solig. Dammet rök kring hjulen, men var artigt nog att ej stiga högre. Svartklädda herrar och damer, bonddrängar med rökpipa i man och hatten på sned samt trinda pigor i galoscher och parasoll mötte oss omväxlande under vägen. Vid Linde kyrka stiga vi af för att betrakta den s. k. klinten, ett på södra sidan kalt och på norra sidan rätt högt kalkstensberg, beväxt med tall och gran. På platån deruppe är en härlig utsigt; skada blott att man gjort så litet för resandes beqvämlighet. På östra och norra sidan är en dalsänkning som påstås i hedenhös varit segelled för skepp, hvilken kanalväg äfven leder förbi Lojsta kyrka och igenom alla träsken der fram till slottet och än vidare. Förtöjningsringar af jern påstods ännu sitta qvar i berget. Emellertid smackade vi på våra kampar och foro vidare samt öfverraskades riktigt af att finna lilla Lojsta vara en sådan vacker socken. Till höger ha vi ett långt grått berg, en bild af och ett minne från den råa vikingatiden, till veneter en grön äng full af sprittande lif, en bild af ungdomen och midt emellan detta den lilla sockenkyrkan, en bild af den allvarligt milda, medlande kristendomen. Sin spira speglade hon i träskets klara vatten, som för öfrigt är fullt af små nätta fiskar. Vi kunde dock ej stanna, här vi skulle ju till slottet. Dock nej.
I Ekängen finnes en ek, hvari ett par oxar gömt sig ock vi måste se på den. Der står hon ju tätt vid vägen, kolossalt tjock, 33 fot i omkrets, men ihålig. Skorpan är icke en qvarts aln tjock. Men vidundret är ännu grönt. Ännu 1888 bär hon gröna löf på sina sekelgamla grenar. Dess lifskraft är icke fösvunnen, dess saft har icke frusit, trots marsgisten glorvürdig i åminnelse detta år.
En beskedlig nämdeman visade oss vägen. Vägarna här böra mellertid anbefallas i den länsmans åtanke som fått distriktet här. De äro väl stenlagda, men det behöfs litet grus på stenarna. I latmarsch måste vi köra öfver åkrar och hagar ut i hajdi der vi ändtligen vid ett led funna det efterlängtade slottet. Här fans asp, ek, rönn och björk i brokig blandning med tall och gran; naturen antog här ett högst pittoreskt utseende.
Berget som hade sina väggar i träsket följde oss alltjämt. På denna sidan vattnet låg slottet, tvänne stora kullar med genoragräfda gångar liknande löpgrafvar. De vore nu beväxta aflöfskog, men allt vittnade om att här i hedenhös varit on skattkammare, väl gömd och ej heller lått att intaga. På den större kullen funna vi huggen sten. Det tycktes som denna varit något slags försvarsverk för den mindre.
A, se god dag, god dag! Jag blef störd i mina funderingar. Tackar, ni här? som du ser! Och nu blef det ett pratande och ett lif. Icke mindre än trenne skollärare, ett prestämne, några landtbrukare och ett tjugutal damer från öster och vester. När och Klinte gästade slottet i dag. Prestkandidaten gaf sig t. o. m. i båt med några damer öfvar på andra stranden, klättrade uppför berget och började der en serenad väl värd att höras. Den gaf genljud i backar och skog. Roddaren, som sade sig vara ägare till stället, tog nu båten och rodde med oss till Ramhällsgubben för att se om han smidt några sigdar i år. Vi finge emellertid se en urholkad krypta med många rum, men några sigdar sågo vi icke. Men det var ett stycke natur så olik den vanliga på Gotland, väl värd att betrakta i strålarna af en nedgående sommardags nedgående aftonsol.
Här vore ett fält för en person med företagsamhetsanda, sade vår vän. Här kunde man inrätta badanstalt, förlustelser och villor i oändlighet, blott någon lade sig ut för saken. Från landets alla hörn skulle man resa till Lojets slott.
Men neckrosor, de rara, måste vi hafva. Se så, nu är det bra, jag blef bara litet våt om foten. Och under det jag drar af stöfveln, titta fiskar nyfiket upp, liksom frågande: hvad är du för en aborre som ej tål vatten? Och derpå undra de ännu i dag. Men då man håller möten för djurskyddssakens framgång i Lojsta ängar bör man ej glömma de små undervattensdjuren som menniskor nog obarmbenigt sätta på krok.
Torr om foten, handen fall af neckrosor och blad samt öronen fulla af serenadsånger beger man sig nu hemåt. Man sjunger ännu Hvem är som ej vår broder mins och Stilla skuggor, derefter ett fyrtaldigt hurra som besvaras från små sällskap här och der i backarna. Vagnens rullande förtager det sista ekot, taflan vid kyrkan ses från motsatt sida men vacker äfven der, de små killingarne hoppa lekfullt på de branta afsatserna på sluttningen af berget, vattenytan krasas lett af vinden, under det aftonrodnan färgar det hela i ett rosenrödt skimmer och man glömmer den steniga vägen, man glömmer vedermödorna, men man minnes säkerligen Lojsta och dess s. k. slott.
Gotlands Allehanda
Måndagen 5 November 1888
N:r 89