Karlsöfynden.
I Gotlands Allehanda lästes i somras en uppseendeväckande artikel rörande grottfynden på St. Karlsön, hvilkas stora betydelse på ett synnerligen kraftigt sätt betonades.
Artikeln väckte uppseende äfven utom Gotland, den gick genom hela Svenska pressen och förmodligen äfven en stor del af den utländska. Nu får man emellanåt höra folk uttala några dunkla förmodanden, att den äldste Svensken blifvit hittad på Karlsön, efter hvad de tycka sig ha läst någonstädes. En italienare, som jag nyligen samtalat med, hade på något obegripligt sätt fått för sig, att hela Nordens befolkning härstammade från Bornholm, men då jag upplyste honom om, att troglodyter nyligen funnits på en holme utanför Gotland, häpnade han, ty grottmenniskor — ja det är ja de allra äldsta menniskor vi känna, och de lefde ju, som hvar man vet tillsammans med grottlejon, grottbjörnar och andra längesedan försvunna kreatur!
Strax efter det de danska kjökkenmöddingarna blif vit undersökta och deras verk liga betydelse påvisad, svärmade alla för dylika minnesmärken, och hittade man en mödding, skulle den naturligtvis med nödvändighet vara från samma tid som de danska. En smala eftertanke bör dock säga oss, att en afskrädeshög i och för sig ej är något så karaktäristiskt, att den måste tillhöra on viss period, liksom ej håller en pålbygnad stan vidare får antagas vara samtidig med de bekanta Schweiziska, eller ett grottfynd nödvändigt sidoordna med de fynd från en oerhördt aflägsen tid, hvilka vi isynnerhet från vissa ryktbara grottor i Frankrike och Belgien lärt känna. I några grottor i vårt land finner man smidesslagg i mängd, men icke får man deraf draga den slutsatsen att jernet var kändt under qvartärtiden!
Men, kan man invända, i Karlsöfynden förekommer arbetad flinta, och de tillhöra således stenåldern. Ja visst, men vi måste komma ihåg, att stenåldern omfattar oerhördt långa tidrymder med olika grader af odling, alltifrån de ytterst lågt stående vildar, som nödtorftigt tillknackade de äldsta flintorna, ända till de åkerbrukande menniskor som isynnerhet i värt land vid stenålderns slut hunno en så förvånande skicklighet att tillgodose lifvets behof utan kännedom om metaller. Redan vår vanliga neolitiska stenålder måste hafva omfattat flere årtusenden.
Rörande Karlsöfyndens ställning och betydelse är det naturligtvis ännu för tidigt att med bestämdhet yttra sig. Men med den ganska omfattande kännedom om förhållandena under stenålderns olika perioder i större delen af Europa, som numera stå forskningen tillbuds, kan dock redan nu åtskilligt sägas, åtminstone med stor grad af sannolikhet.
Stenåldern, och med den vårt lands äldsta befolkning, har tydligen inkommit öfver Danmark; den har först kommit till Skåne och Sveriges vestkust samt derifrån så småningom utbredt sig inåt landet och uppåt Östersjökusten. Flintverktyg af de för Norden tidigaste formerna samt de efter hvarandra följande olika slagen af grafvar visa på ett afgörande sätt på hvilka vägar stenålderskulturen utbredt sig. Östersjötrakterna spela hvarvid en underordnad roll. På Gotland förekommer ingen enda af de i södra och vestra Sverige så talrika äldre grafformerna från stenåldern; deremot känner man der några graffynd af det yngsta slaget. Allt talar således för att Gotland först mot slutet af stenåldern erhållit sin första befolkning.
Är det nu troligt, att fynden i Karlsögrottorna skulle tillhöra den qvartära, paleolitiska tiden, hvilken är ännu äldre än de danska kjökkenmöddingarna? Det är helt enkelt orimligt. Inga fynd från den tiden äro gjorda i det öfriga Sverige, inga i Danmark. Och hvad säga de ifrågavarande fynden sjelfva? Man har i de gamla lagren hittat ben af husdjur, — under qvartärtiden voro alla sådana okända. Man har hittat fragment af lerkärl, —
qvartärtidens folk kände ej krukmakarkonsten. De anträffade djurbenen tillhöra (såvidt hittills är bekant) vår moderna fauna, som visar stora olikheter gentemot qvartärtidens.*)
Det torde således ej vara mycket tvifvel underkastadt, att Karlsöfynden äro minnen efter an befolkning från den neolitiska (yngre stenåldern) tiden och snarast från dess slut.
Oaktadt det som nu blifvit saga, är det klart, att Karlsöfyndens betydelse är mycket stor. Hvarje spår af stenålder är isynnerhet i de fattigare Östersjötrakterna af stort intresse, och så mäktiga lager, som de på Karlsö funna böra innehålla mycket som kan bidraga att öka vår kännedom om denna aflägsna tid. Härtill kommer att vi ännu känna så få fynd af dylik art från vårt land, att hvarje nytt bidrag är ytterst välkommet Utom de mera torftiga kust och verkstadsfynden hafva vi egentligen blott en betydande boplats från stegåldern nämligen stränderna af Ringsjön i Skåne, som på de senare åren blitvit ifrigt andersökta af grefvarne Reventlow.
Alla vänner af vår förhistoriska forsksing äro derför mycken tack skyldiga åt de personer som upptäckt Karlsöns betydelse för kännedomen om vår urtid, nämligen godsägaren W. Wöhler, professor G. Lindström och doktor L. Kolmodin, och det är att hoppas att de påbörjade under sökningarna till fromma för kännedomen om vår tidigaste forntid med snaraste må med all kraft fortsättas.
G. A. Gn.
*) Att någon trott de på Karlsön gjorda fynden vara hänförliga till qvartärtiden och sidoordnade med dem i Frankrikes grottor, hvilkas invånare till tiden sammanfalla med nu utdöda djurarter, har icke kommit till vår kännedom. Men de gjorda fynden af klufna ben, flintskärfvor i tusental, mängden af genom eld och vatten sprängda stenar, tyda på ett så lågt kulturstadium, att det helt visst torde kunna hänföras till det äldsta hittills upptäckta i vår nord, hvarom vittna bland annat fynden af oslipade stenredskap.
kommer, att husdjursbenen i de gjorda försöksgrafningarna aftaga på djupet och slutligen alldeles försvinna för att lemna rum för ben endast af säd.
Gotl. Alleh.
Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98