Sedan genom freden i Brömsebro 1645 landat återkommit under sitt gamla moderland Sverige uppstod ett stort hinder för undervisningen. Svenska regeringen och de svenske herrar, som här blefvo superintendenter sökte med ifver bibringa Gotlands folk och isynnerhet de unga svenska språkets talande och läsande; men sådant gick ej så lätt för sig och behöfde lång tid. I omkring 200 år hade gotländingarne hört Guds ord läras och predikan i templen på danska samt haft danskt tringomål till landets officiela språk. De voro ingalunda böjda för att utbyta detsamma mot svenskt. Derför hände och att vid en biskopsvisitation i Ejsta 1688 en bonde derstädes, Per Uggårds, ej ville svara på svenska, utan sade till visitatorn: jag vill blifva vid min goda danska, hvarpå supariotandenten invände: du måste lära känna den svenske Guden med, men Uggårder upprepade med tämlig affektion hvad han sagt och när superintendenten sade: låt mig höra om du kan danska; läs hvad undersåtarna äro sin överhet skyldige, teg Uggårder, vare sig han ej kunde eller ej ville läsa för den svenske superintendenten.
Sockenskolmästaren i Lärbro Simon Nilsson (förmodligen svensk) klagade i Domkapitlet 1684 »öfver den stora försummelse som är med barnens informerande i deras kristendomsstycken; derför ombads prosten Herr Lars (i Stenkyrka), att han ville se derefter och laga så, att ungdomen jämväl i den tredingen måtte blifva undervist och särdeles till den svenska Catechismum hållas, men de åldrige, som först hafva lärt catechismum på danska, måga dervid blifva, allenast de kunna göra redo för sina christendomsstycken. Herr Lars sade att han vid visitationerna har gjort påminnelse om att ungdomen måtte lära den svenaka catechesen, men får stundom till svar att de intet vilja. Herr Axel i Othem sade sig och blifva hotad af sina åhörare, derföre att han yrkade svenska språket samt god skick och ordning; men förmanades att likna sig väl emot det afvoga folket och föregå dem med ett godt exempel i lära och lefverne.
I förbigående kan anmärkas, att Herr Axel i Othem (född småländing) ingalunda sjelf var något godt exempel i lära och lefverne. Domkapitlet måste många gånger taga itu med honom. Hans församlingsbor klagade 1682 och 1683 öfver hans hårdhet och högmod samt hans hotelse att han skall vara en djefvul emot dem. År 1686 blef han suspenderad på 1/2 års tid och dömd att offentligen af bedja sina förbrytelser i församlingen.
När Gotland i 30 års tid efter Brömsebrofreden varit under svenskt välde började svenska språkat blifva bekant på Gotland och dess inbyggare att förlika sig med att vara svenskar. Då inträffade en händelse som gjorde slut på allt hvad som arbetats för detta ändamål, det blef nu upprifvet och omintetgjordt. Ön eröfrades år 1676 at danskarna, hvilka innehade den i 3 år och derunder fingo tid att förändra och afskaffa allt hvad som under svenska väldet inrättats. Gotländingarnes ännu ej alldeles utslocknade kärlek till Danmark och dess språk väcktes till nytt lif. När land och folk ånyo komma att höra under Sverige 1679, måste arbetet med att införa svenska språket börjas på nytt och svenska lärare anskaffas, dock stodo ej sådana att få i tillräckligt antal. Först inemot midten af 1700-talet blef svenska språket allmänt kändt på Gotland och gotländingarne gode svenskar. Sedan denna förändring inträffat började skolorna vinna folkets förtroende samt undervisningen drifvas med framgång och något utvidgad, så att litet skrifning och räkning kom i fråga äfven på landsbygden. I staden famnas naturligtvis, utom den s. k. Storskolan, enskilda småskolor, der barnen fiago lära läsa, skrifva och räkna, katekes och biblisk historia, men äfven i dessa skolor voro väl undervisningsämnena ej stort flere. På landsbygden var det nästan blott gossarna, som fiogo någon liten undervisning i skrifning och räkning, ty om flickorna hette det oftast: hva ska\’ pejkar behöfvä lärä slikt? När pojken hunnit så långt i skrifning att han, nära på läsligt, kunde skrifva sitt namn, ansågs han vanligen tillräckligt skriftlärd och togs ur skolan för att hjelpa far arbeta. Alla gossar hunno icke ens så långt. Detta om de offentliga skolorna för folkets barn på landsbygden; vi vilja nu äfven nämna något om de enskilda, den tidens småskolor.
Ingen undervisningsanstalt kan för de små nybörjarna vara bättre än den i eget hem, när kärlek och tålamod öfvertaga undervisningsbesväret och leda deras företa stapplande steg på kunskapens ofta svåra och krångliga väg. Sådana undervisningsanstalter hafva af forno varit i bruk på Gotland och finnas ännu här och der, fastän en mera sällsynta än förr. Någon god gammal farfar eller mormor, hemmastadd i konsten att läsa i bok, men ej mer i stånd att deltaga i tyngre arbeten utomhus, blef vanligen den förete läraren eller lärarinnan för husets noga plantor och fick besväret med att lära dem kännä årdi, stafvä och läggä hop och slutligen läsa rejnt, samt först och främst att knäppa ihop sina små, händer och läsa fadervår och någon annan liten bön i Jesu namn. Den lärdomen var större än den, som inhämtas vid lärdomeskolor och akademier. Början gjordas vanligan när barnet uppnått 6 år.
Men äfven kringvandrande lärare och lärarinnor funnes. En sådan antogs stundom i ett förmöget hus eller en by, som hade många små, hvilka behöfde undervisning, men lång väg till den i kyrkans närhet varande klockarebygningen, der den fasta skolan hölls.
Sådana lärare och lärarinnor uppehälle sig i gården eller byn, så långe deras tjenst der behöfdes, finge under den tiden kost och husrum samt någon godtgörelse för sitt besvär och drogo så till en annan bygd eller trakt. De vore ingalunda obehöfliga, ty de små stugor i klockarebyggningarne, hvarest de fasta skolorna höllos, kunde ej inrymma särdalen många lärjungar, ej heller en enda lärare undervisa hela distriktets barn i skolåldern samtidigt. Både stat, kyrka och kommun hade gagn af dessa vandrande pedagoger, men gjorde ingenting för dem. När de i många år dragit omkring i bygderna och undervisat, men slutligen ej längre stodo af dermed, blef deras lott att, gamla och utslitna, falla fattigvård eller enskilda barmhertiga menniskor till last, ty hvad de vunna af det mödosamma, för samhället nyttiga kall, som de egnat sig åt — icke var det förmögenhet. Dock heder åt deras minne! De hafva dragit den tyngsta bördan, trampat de besvärligaste stegen på barnaundervisningens mödosamma bana och fått den minsta lönen.
Innan vi lemna de gamla tiderna och de forna skolorna, må såsom en betecknande bild af båda anföras några utdrag ur konsistorii protokoller.
Den 19 Januari 1687.
Efter detta företogs deliberation (öfverläggning) om catechizations-arbetet, till hvilket, ehuruväl efter Kongl. Stadga i presterskapete Privilegier § 7 fordras sådana Paedagogi, som kunna läsa och skrifva och desamma tillika vara Klockare, att de må hafva så mycket bättre underhåll, som sker när begge stensternas lön conjungeras på en person, hvilka Paedagogi ock efter Kongl. Maj:ts förordning skola vara svenska; dock likväl efter här är ganska ondt efter sådana Paedagogos, så att man måste låta sig nöja med dem man nu för tiden hafva kan, blef derföre nu beslutadt:
1 Att hvar Paedagogus skall åtminstone kunna utantill svenska catechismum eljest miste tjensten, såsom ocapabel till sådan tjenst;
2 ——–
3 Skall catechization (katekesförhör) ske hvar söndag, undentagandes i andetiderna (skördetiden), för hvilken orsak skull det ock vore godt, der flera församlingar äro i ett pastorat, att de per vices (ömsevis) komma alla till hvars annars kyrka på en tid. Och som det klagades öfver folkets tröghet att komma till catechismiförhör; så upplästes Kongl. Maj:ts stadga om sådanas straff, hvilken lyder, att den, som absenterar (aflägsnar) sig vid catechismiförhör, skall första gången böta 6 öre, andra gången 12 öre, tredje gången 24 öre silfvermynt etc.
4 ——–
5 Skall ingen slippa till H. Nattvard, utan han åtminstone kan catechismum, Canonicum (lilla katekesen) utantill och honom förstå.
6 Så ofta en går till Guds bord, det skall ock annoteras i ofvanbemälte kyrkobok på det Negligentes S. Ccecae (de som försumma gå till Guds bord) måtte tillbörligen straffade varda.
Uppå presterskapets förfrågan om de gamle skola tvingas att sitta i kyrkan så lämna de unga förhöras i catechismo, svarade Consistorium: \’Ja, eller om de intet orka, må länge sitta, kunna de examineras först och så demitteras.
Med böter skulle således unga och gamla hvaje söndag utom under det skörden pågick tvingas till kyrkan för att examineras i katekesen. Med straff för underlåtenhet att gå till H. H. Nattvard, skulle folket drifvas till nattvardsbordet!!
Det var i detta århundrade, när katekesen herstade öfver gammal och ung, när folket med böter och straff hölls till gudlighet, som vidskepelsen och trolldomsväsendet i menniskors inbillning grasserade som värst och qvinnor brändes lefvande, emedan man ansåg dem för trollpackor.*)
Den 24 September 1689.
Klagade samtliga presterskapet öfver åhörarnes tredskhet att infinna sig i kyrkan når sockneskolmästaren repeterar Catechismum med ungdomen, så väl som öfver kyrkovärdarnas tröghet att exeqvera och utpanta böterna af dem, som absentera sig, förebärande att de då blifva med onda ord, hugg och annat slikt öfverfallen. Derföre var allas begäran att Consistomum ville derom skrfva till välborne Herr Landshöfdingen när han tillbaka kommer och söka hos honom handräckning, hvilhet Consistorium lofvade sig vilja efterkomma. Eljest vid Prasides efterfrågan om folkets förkofring i Catechismi läsa och det svenska språket, gratulerade sig presterskapet deröfver, att ungdomen förkofrar sig deruti vackert, undantagandes några få, som äro mycket tröga och försumlige att lära.
Det måtte visst varit en och annan af de äldre som varit envisa uti att, liksom Per Uggårds, vilja hålla fest vid danskan. Huruvida välborne Herr Landshöfdingen, när han kom hem, lemnade den önskade handräkningen eller icke, derom erhålles ingen upplysning i protokollsutdrag. Troligt är att han lät kyrkovårdarne sköta sina utpantningsförrättningar bäst de gitte; men obehagligt måtte det varit att innehafva kyrkovårdsuppdraget på den tiden, vara nödd och tvungen att verkställa utpantningar hos sockenboarne och dervid bemötas med onda ord, hugg och annat slikt, hvilket sistnämda uttryck kan antyda mycket som ingen vill mottaga utan gerna vill undslippa.
Vi lemna härmed de gamla tiderna, som ofta men orätt kallas de goda. Om den nya kunna vi vara mindre vidlyftiga.
*) 1676 nedsattes en särskild kommission att döma öfver trolldomsväsendet.
Gotlands Allehanda
Måndagen 10 December 1888
N:r 99