Romantik och vetenskap

i S:t Nikolaus och S:ta Katarina i Visby.
Av fil. lic. Nils P. Tidmark.

Den lärde Visby-lektorn och skalden fil. dr Carl Johan Bergman publicerade 1858, således för snart hundra år sedan, ett märkligt och för forskningen synnerligen betydelsefullt arbete: \”Gotland och Wisby i taflor\”. Detta utgavs även i Danmark och Tyskland. De likaledes förnämliga illustrationerna utgöras av tjugo litografier efter originalteckningar av hans kollega vid Visby Högre Elementarläroverk, adjunkten och antikvitetsintendenten P. A. Säve, den så högt förtjänta och framstående Gotlandsforskaren.
Ifrågavarande arbete är som sagt av stor betydelse för forskningen. Här skall endast inledningsvis t. ex. anföras, att C. J. Bergman synes ha varit den förste som påpekat den på 1200-talet över ett österländskt likarmat kors uppförda S:t Lars kyrkas byzantinska karaktär. Han omtalar där bl, a. även en i den s. k. Prestporten i det äldre korets sydmur befintlig \”hvilande lejon-figur\”, ovanför kapitälet till en av de framförställda fria kolonnerna. Denna var redan då beklagligen \”af tidens tand och menniskohand mycket skadad\”. Numera kan med säkerhet endast iakttagas ett primitivt skulpterat avlångt litet människoansikte i öster inne i portalen. Kvar står emellertid för vår tids forskning att söka besvara frågan om en 1100-talets lejonportal i Visby, av likartad typ som exempelvis den märkliga lombardiskt-lundensiska Hablingboportalen från nämnda århundrades mitt. Jag hoppas i en framtida monografi över S:t Lars i Visby få återkomma härtill.
Vad beträffar det gotländska landets märkliga kyrkokonst, synes C. J. Bergman vara en av pionjärerna för en mera ingående förståelse av densamma» Han hävdar sålunda på ett ställe, att landskyrkorna \”äro lika högtförtjenta att beses som templen i Wisby\”, och anser den tid \”icke vara långt aflägsen, då konstnärerna skola vallfärda till samt uppmäta och af-teckna dessa den kyrkliga byggnadskonstens dyrbara monumenter på det tempel-och minnes-rika Gotland\”.
Huvudsakligen skildrar emellertid Carl Johan Bergman i ifrågavarande arbete det forna muromgärdade hanseatiska Visby, den, av honom så dyrkade fädernestaj. den, där \”forntids-monumenterna resa sig ur grönskande bädd i vördnadsvärd storhet.\” Denna, för att tala med honom, i frid försjunkna stad vilken sedd från havssidan i solnedgången, då skimret återkastas \”i gnistrande guld och purpur från fönstren, liksom med en herrlig illumination vill fira sina minnens fest. Medan de rastlösa böljorna, som fordom gungat så mycken rikedom till denna kust, invid stranden sjunga sin gamla sång om förgängligheten af all timlig storhet och lycka.\”
Såsom en kuriositet må här även omtalas den av C. J. Bergman på ett ställe, efter historieskrivaren Olaus Magnus (1490-1557) återgivna sägnen, att en sönderslagen fönsterruta skulle ha givit första anledningen till Vald emarståget år 1361.

S:t Nikolai och S:ta Katarina kyrkointeriörer.
Vi skola i det följande under Carl Johan Bergmans huvudsakliga ledning göra, icke en rundtur i de 17 forna kyrkornas stad ty det medger dessvärre ej tid och utrymme, utan ett romantiskt besök i två av de förnämsta tempelruinerna, S:t Nikolai och S:ta Katarina klosterkyrkor. Vi skola då njuta av samma som vi vilja tro och hoppas oförgängliga skönhetsvärden, som under sin levnad den vördnadsvärde snart sedan ett halvsekel hädangångne forskaren och skalden. På samma gång som vi då tacksamt skola minnas Carl Johan Bergman, må det emellertid icke anses vara förmätet av en nu levande att på ett och annat ställe interfoliera honom. Säkerligen skulle han av hela sitt ädla hjärta själv ha glatt sig åt vår tids forskningsrön, om han kunnat delges desamma, på samma sätt som varje sann forskare glädes icke blott över sina egna resultat utan även åt samtidens och på förhand över kommande generationers framsteg.
Må det likväl icke betraktas såsom en sidovördnad mot P. A. Säve, att vi ej illustrera med några av hans vackra Visby-bilder. Ingen av Säves planscher i arbetet ifråga avbildar nämligen, S:t Nikolai interiör, endast S:ta Katarinas. Då det emellertid är kyrkointeriörerna som i det följande närmast skola avhandlas, har jag därför föredragit att istället återge arkitekten J. W. Gerss förträffliga enhetliga handteckningar från år 1807 av de bägge klosterkyrkorna, vilka nu förvaras i Antikvarisk topografiska arkivet, Stockholm.

S:t Nikolaus.
Vi stiga nu in under dominikaner-eller svartbrödra-kyrkan S:t Nikolai höga tempelvalv och överlämna ordet till Carl Johan Bergman, för att tillsammans med honom beskåda interiörens \”väldiga skönhet\”:
\”Stanna vi i klosterkyrkans vestligaste del, så ligger framför oss ett långt perspektiv af en hög och bred pelaresal med ett chor i ädlaste stil, skimrande af ljus. Och välja vi vår plats i en af sidogångarna, så se vi, huru de av de tio pelarne högburna hvalven åt alla håll kasta sina bågar. Och vandra vi omkring, så hyllar blicken med välbehag än vid det praktfulla rundfönstret, än vid Jacob Charra\’s minnes-sköld, än vid de af Valnötsträdets lefvande grönska fyllda\” rund- och spetsbågsfönstren.
Det polygonala, d. v. s. mångkantiga, korutsprånget har utåt fyra strävpelare. Med dessa \”har choret, enligt medeltidens fromma symbolik, skolat framställa en bild af Törnekronan\”.
\”Det bor i 4enna byggnad en grandezza, värdig den stolta och rika munkorden, som inom dess murar och i klosterskolan derbredvid predikade och lärde sin tids högsta bildning. De stodo, dessa dominikaner, högst i Påfvarnes, högt i Hofvens och Högskolornas gunst; de tänkte höga och herrsklystna tankar: högt och herrligt var här deras tempel.\”
\”I aftonrodnadens belysning blir kyrkans uttryck ännu rikare och varmare. Uti fönstersmygarna, här och der på murar och pelare, och på kransen af choret skimra ljusstrimmor, hvilka under det att skuggorna uppe i hvalfven mörkna — öfvergå så småningom till allt rödare guld och slutligen ofta till klaraste purpur, allt eftersom solen derute bland qvällens dunster sjunker mot hafvet, till dess med ens det flammande färgspelet slocknar och hela det stora tempelrummet fylles af dunkel. Eller om månan står midt för chor fönstren och inkastar mellan de många, mörka pelarne sitt silfverljus, då också är ruinen herrlig och nästan underbar att skåda.\”
\”Och många af Medeltidens sköna sagor hviska här i det gamla Wisby och i dess klosterkyrkor.\”
I S:t Nikolaus framfördes år 1929 för första gången det storslagna ruinspelet Petrus de Dacia. Petrus var född på Gotland omkr. 1230 och blev efter studier i Köln och Paris slutligen prior i Visbydorninikanernas kloster 128389. Vittberömt har hans namn blivit genom den svärmiska kärleken till det rhenländska helgonet Kristina av Stommeln, vars biografi han efterlämnat i den märkliga s. k. Jillich-handskriften. Petrus och Kristina utgör, om uttrycket tillåtes, ett klassiskt \”kärlekspar\”, lika väl som t. ex. Romeo och Julia och Tristan och Isolde.
Petrus de Dacia vilar samman med sina ordensbröder och vissa tidens stormän i S:t Nikolai klosterkyrka. En biskop Thomas av Åbo antages stundom även, ehuru med orätt, där ha blivit begraven år 1248.

Förf. önskar nu framlägga några iakttagelser ifråga om S:t Nikolai-interiörens mäktiga uppbyggnad och dennas ursprungliga sköna färghållning. Jag har tidigare avhandlat dessa frågor i en förberedande undersökning om S:t Nikolaus och S:ta Katarina.
Särskilt anmärkningsvärda äro vid S:t Nikolaus i Visby kyrkorummets sällsynt harmoniska proportioner. Jag vill redan här deklarera min personliga förkärlek till denna tempelbyggnad. Harmonien synes mig bl. a. bero, på de märkliga matematiska och geometriska konstruktionsmetoder, som troligen tillämpats vid utarbetandet av de forna ritningarna. I t. ex. det nuvarande vid 1200-talets mitt uppförda treskeppiga långhuset har sålunda enligt min mening den store okände måhända italienske munkarkitekten och målaren beräknat ett fast system av kvadrater och trianglar. I tvärsektion är det yttre avståndet mellan ett pelarepar lika med fyrkantpelarnas höjd, d. v. s. dessa äro konstruerade \”ad kvadratum\”. Sidoskeppen äro hälften så breda som mittskeppet och så byggda, att de upp , till kapitälen bilda två på varandra staplade kvadrater, \”dubbel kvadrat, um\”. På samma sätt motsvaras redan, i grundplanen en kvadrat i mittskeppet I av två sammanslagna i vardera av de smalare sidoskeppen. Mittskeppets gör-delbågar äro vidare byggda \”ad triangulum\”, d. v. s. såsom en liksidig triangel, likaså sidoskeppsbågarna. Därav kyrkans \”hallsnitt\”, med de bägge sidoskeppen ungefärligen jämnhöga med mittskeppet. I det sistnämnda är dessutom inre bredden upp till gördelbågarnas topp lika med två staplade kvadrater. Det hela kan slutligen så att säga inskrivas i en kvadratisk allt sammanhållande ytterram. Höjden i mittskeppet upp till de märkliga gotiska s. k. domikal- eller tältvalvens hjässa är nämligen densamma som innerbredden i långhuset, varför sålunda här även en konstruktion \”ad kvadratum\” föreligger.
S:t Nikolai nuvarande långhus från övergångstiden mellan romanik och gotik vid mitten av 1200-talet har, att döma av bevarade sparsamma färgrester, antagligen varit putsat i ljus rosa, med pelare, pilastrar och valvbågar samt portal- och fönsteromfattningar å putsen försedda med kontrasterande kvadermålning i svartblå färg och med 1 vita mellanränder. Sannolikt har målarearkitekten härigenom velat ge en illusion av Söderns marmorarkitektur. Ett par vackra växtornerade pilasterkapitäl ha förmodligen varit målade i främst grönt och med röd bottenfärg. Valvkapporna ha troligen varit gula.
Vad S:t Nikolai mörka pelare beträffar, huru väl synas de icke karakterisera just svartbrödernas klosterkyrka.
Arkitekturens sköna konst torde enligt min mening vara att betrakta såsom en syntes ävenledes av måleri och skulptur samt eventuellt därjämte av matematik och musik.
S:t Nikolai troligen vid mitten av 1300-talet av en vandrande mästare Jakob från Charara?, delvis antagligen under Kölner-inflytande, byggda höggotiska kor var vitputsat. I enlighet med förhållandet vid t. ex. det märkliga ungefärligen samtidiga eller något äldre Källunge-koret voro sannolikt pelare, pilastrar och valvstrålar samt portal- och fönsteromfattningar delvis å putsen delvis direkt å huggstenen målade i omväxlande rött och grönt. Ty medeltiden, och särskilt gotiken, älskade färgen. Stundom torde därvid färgerna ha bundits med olja, stundom synas de ha varit slammade och dessutom måhända vaxade el. dyl., varigenom lystern förhöjdes. Särskilt skönt måtte vid S:t Nikolaus själva det polygonala allra heligaste högkoret ha varit, med sina pilastrar uppstigande likt smäckra polykroma blomsterstänglar, och med sina forna härliga glasmålningar i olika färger, bl. a. i altarväggens höga treenigheten symboliserande spetsbågsfönster med dess sirliga rosverk. Korutsprånget har troligen en gång, liksom det likartade senare vid S:ta Katarina tillbyggda, erinrat om en gigantisk urholkad ädelsten.
Att märka är, att det vid denna nya, av mig hävdade konstuppfattning är fråga om målad interiörarkitektur, icke dekoration.
Någon tvekan angående de i S:t Nikolaus påvisbara färgresternas medeltida ursprung finnes icke. Pingstdags-morgon 1525 brändes och ödelades nämligen dominikanerklostret med dess kyrka vid lybeckarnas stormning av Visby, varvid särskilt stadens norra delar med dess tempelbyggnader förhärjades.
Förutom från huvudblickpunkten i klosterkyrkans västligaste del efter den \”heliga linjen\” mot öster (jfr. fig.), är en anblick från t. ex. högkorets nordvästra hörn mot långhuset särskilt anslående.
Till S:t Nikolai i Visby som det förefaller starkt italieniserande interiör med dess ädla pelarordning går troligen enligt min mening via den väst- och syd-europeiska medeltidsarkitekturen en linje från det härliga klassiska Parthenon-templet på Athens Akropolis.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 5 januari 1943
N:r 3