Mened och svek mot borgenärer. Med häktade landtbr. G. Dievenkorn, anklagad för mened oeh såsom bedräglig konkursgäldenär, hölls i lördags å härvarande länsfängelse ransakning af södra häradsrätten. Närvarande vid ransakningen voro allmänna åklagaren kronolänsman J. Smedberg, rättens ombudsman i konkursen kronolänsman Dahlbeck och de båda sysslomännen kronolänsman Eneman och landtbr. K. W. Garden. Äfven länets höfding grefve Horn åhörde en del-afransakningen.
Åklagaren, som 11 sistl. Juni upprättat bouppteckningen — konkursen började 31 Maj — afgaf en berättelse om hvad D. och hans bustru låtit komma sig till last såsom bortförande och undandöljande af en hel mängd konkursboets tillhörigheter m. m., hvarefter den häktade fick upplysa om sina lefnadsöden, hvaraf framgick, att D., född 15 Sept. 1835 i Pommern, der hans fader Gustat D. var landtbrukare, till 16 året genomgått Stralsunds realgymnasinin och derefter ett par år varit elev vid en större landtegendom, hvarefter han tjenstgjort som förvaltare på flere olika ställen. För att helsa på bekanta anlände D. hit till Gotland 1868 och började då här spekulera på egendomsköp. Då han derpåinom kort köpte Snäckarfve och Gardrungs, måste han betydligt skuldsätta sig. Förnämsta orsaken till hans obestånd uppgaf han vara dåliga tider och förluster genom borgensförbindelser, hvarjämte han förklarade, att han handlat i god tro och ansett det, för hvilket han nu anklagats, ej vara brottsligt.
Den mängd åkerbruksredskap, en del kreatur, möbler m. m., som undanskaff.ts på flere olika ställen och således ej upptagits i bouppteckningen, genomgingos derpå, och förklarade D., att en del bortlånats och sedan ej återhämtats, enär han ej kunde påminna sig dem, och att hans moder, enkefru Fredrika Dievenkorn, dels enligt kontrakt och dels såsom pant för gifna penninglån egde en hel mängd möbler, boråssilfver, nipper, en hist, kalkoner m, m. Det af D. åberopade kontraktet företeddes och innehöll endast, att hans moder skulle ega rätt till foder åt en häst, 2 kor och 5 får. Utom hvad som bortförts voro en del åkerbruksredskap dels nedsänkta i en brya och dels gömda i en skog, der de täckts med ris; ett parti ved hade öfvertäckts med halm och omkring 12 tolfter bräder i flere varf upplagda på en vind för att undgå uppmärksamhet” — allt utan någon hans afsigt att dölja eller utan hans befallning, påstod D.
Vid ett af sysslomännen nyligen gjordt besök hos enkefru D. vid Gardrungs svarades,att hon ej var hemma. Bygnaden var också tillåst. Då hr D., som befann sig der för tillfället, ej ville vara dem bebjelplig vid deras försök att slippa in, eftersändes en smed, som dyrkade upp dörren. Denna kunde dock ej öppnas, enär en bom låg för och hindrade.
Genom fönstret varseblefvo de dock snart enkefru D. som strax derefter öppnade dörren och ett yttre rum, men lemnade sysslomännen ej tillträde till de öfriga. D. tog derpå sin moder i armen och anmodade henne gå till Snäckarfve. Angående kontrakten mellan D. och hans moder, som hyr af sonen å Gardrungs, hade de olika uppgifter, enär D. påstod att modern hade det, hvartill hon nekade. Derefter försvunno de båda. Den ene af sysslomännen jämte tillkallad kronobetjening stannade derpå vid Gardrungs, hvaremot den andre sysslomannen och kronolänsman Smedberg, som under tiden anländt, begåfvo sig till Snäckarfve. Då de kommo upp i förstugan derstädes, utkommo hr D. och hans hustru samt utforo i otidigheter mot dem.
Denna afgifna berättelse ville D. i det stora hela ej förneka. Vidare hade D:s och hans hustrus guldur ej upptagits i bouppteckningen. Vid början af ransakningen påstod D., att han sålt-sitt guldur, men uppgaf sedan, att uret tillhörde hans moder. Osanningen af den första uppgiften erkände han derpå och sade, att han genom detta påhitt hoppats få behålla uret.
Förhöret med D:s hustru vidtogs deretter.
Hon uppgaf sig vara född 1849. År 1869 gifte hon sig med D. Hon sade sig ej haft kännedom om mannens dåliga ekonomi. I åkerbruksredskapens bortförande sade hon sig hafva ingen delaktighet. Mannen hade sagt, att en del af kreaturen tillhörde enkefru D., som äfven fått såsom pant för penninglån en mänvgd möbler, nipper, silfver m. m., som derför undantagits vid bouppteckningen. Nipperna hade redan vid jultiden sändts till enkefru D. och sedan så småningom en del af de andra sakerna, som dock ofta lånats tillbaka. För åklagarens angifvelse, att på morgonen, samma dag bouppteckningen skedde hafva- lemnat ett par öronhängen åt en piga med tilsägelse att gömma dem medan länsman var der, nekade hon bestämdt äfvensom att hafva i sin säng gömt en guldkedja, som pigan hade hittat der. Först påstod hon att öronhängena redan 2 månader före konkursen lemnats till svärmodern, i hvars ego de sedan alltid varit, men sade derpå i strid mot detta, att hon på bouppteckningsdagen verkligen tagit dem af sig.
Af flere inkallade vittnen hunno endast 2 att höras. Första vittnet, som senaste året haft tjenst som piga hos D:s, jäfvades af fru D:s rättegångsbiträde, kapten Åberg, hvilken jäfsanmärkning rätten dock underkände, hvarefter vittnet berättade, att det en dag blifvit inkalladt till frun i sängkammaren, hvarvid fru D. sagt: »Nu har herrn gjort konkurs.
hvarför vi äro tvungna att taga undan saker så mycket som möjligt och frakta till gamla fruv» (enkefru D.). Fru D. befalde pigan derpå att köra fram med ett par oxar och en tät häck. Med fruns hjelp lassade pigan på vagnen en mängd läderhudar, garn, sängkläder, ett ekskåp, salspegel, stort stenfat m. m., hvilket allt kördes till enkefru D. på Gardrungs. Detta skedde i Maj, under hvilken månad flere andra lass gingo samma väg, hvarvid -herrskapet och en dräng varit behjelpliga. (D. förklarade, att dessa saker voro sålda till modern och borde således ej upptagas i bouppteckning.) Vidare berättade vittnet, att frun på hbonppteckningsdagen tagit af sig öronhängena och lemnat dem till vittnet samt sagt: «tag vara på dem så länge».
Då vittnet sedan bäddade fruns säng, fann det en guldkedja gömd under kuddarne. Fru D. bestred vittnesberiättelsen med undantag af meddelandet om de till enkefra D. körda lassen, som dock före konkursen fraktats från Snäckarfve.
Andra vittnet, som i 5 år tjent hos D., intygade, att han. i Maj månad på rättarns befallning olika gånger kört in till staden med en fjedervagn, arbetsvagn, höhäck, släde, ett par oxar med vagn, en droska m. m., hvilket aflemnats på olika ställen i staden utan att vittnet visste orsaken. Vidare hade vittnet fraktat åtskilliga åkerbruksredskap och kreatur till Larsarfve, Gardrungs, Stenstu m. fl. st. samt åsett, att en del redskap undangömts. Tjenstfolket hade mycket talat om alla dessa besynnerligheter, som enligt rättarns ord skett på herrns befallning.
I anseende till den långt framskridna tiden — ransakningen räckte med 13 timmes middagsrast från kl. 11 f. m. till öfver 9 e. m.
— uppsköts handläggningen af målet.
Åklagaren yrkade på grund af hvad under ransakningen kommit i dagen, att fru D måtte i häkte inmanas, hvarjämte han ätven mot enkefru D. enligt 132 8 konkurslagen framstälde häktningsyrkande. Efter enskild öfverläggning afkunnade rätten det utslag, att fru D. var skyldig att genast träda i häkte, hvaremot åklagarens ansvarsyrkande mot enkefru D. ej kunde bifallas.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 18 November 1879
N:r 93
