Ja beklagligen! — Och detta är så beklagligt, att fosterlandsvännen, som med modersmjölken lärt sig älska Sverige — och hvarje dess del — såsom det härligaste, skönaste och det mest välsignade Gud skapat, han ängslas och förfäras dervid. Ty, att vår bästa folkkraft så löper från oss, är så farligt som om man öppnat våra ådror och läte hjerteblodet förrinna.
Men hvarför resa då alla desse tusentals svenskar bort? Jo, säga de, hvad hjelper det oss att Sverige är det härligaste, skönaste land, när det ej kan föda oss; vi måste lefva, äta, kläda oss och derför resa vi. Men vi deremot tro att det ej är så, utan att Sverige nu som förr och lättare än förr kan föda sina barn, nämligen om dess barn hade mera qvar af sina;förfäders entaldiga dygder, eller de gamles arbetsamhet, tarflighet, sparsamhet, förnöjsamhet och framför allt, den gammaldags starka fosterlandskärleken ! Men, hvar finnas dessa dygder nu eller den gråa vadmalströjan, den hemväfda kjorteln, den simpla «tvärstigvagnem», de kalkstrukna väggarna, 0. S. V.
eller all den gamla hushållsenfalden, som man sammanfattade under uttrycket »hål-kakan och blaggarns-skjortan»? I stället se vi nu hos något hvar en öfverdrifven galen högfärd i granna kläder, fina maträtter och viner, granna möbler, granna vagnar, m. m., m. m., stora lån och stora omöjliga skulder; och tänken den ännu större lättsinnigheten, hvarmed man för de lånta penningarna åter och åter igen köper eller borgar sig till ännu mer af allehanda onödigt barnsligt grannlåts-skräp och tusenfaldiga öfverflödssaker att hänga på sig och sina väggar, hvilket man mycket väl kunde vara utan: med ett ord man lefver liksom hvar och en pank stackare vore en riker knas med 100,000 kronor innestående i banken och liksom man aldrig skulle betala hvarken skuld eller räntor. Derför är det som man nu ej kan lefva i vårt land, derför är det som man nu jagar bort till Amerika då Sverige nu är mycket mer odladt och starkare än fordom och derför lättare kan föda sina barn, om de äro förståndiga!
Vi hafva talat med hundratals af dessa Amerikalystne och af fullaste öfvertygelse afrådt dem alla från att resa bort. \”Ty först är det enligt Guds ord vår plikt att älska vårt land, blifva och bo i det, odla, försvara det och inom dess gränsor föda oss redeligen; vidare är Sverige ett godt land, som nog kan föda oss, om vi äro arbetssamme, tarflige och förnöjsamme. Vi ha också sagt dem, att, ehuru Amerika är ofantligt stort och godt, så ligger det mycket långt bort, ja på andra sidan jordklotet; och då man äfven i Amerika icke är i himmelriket, finnas också der allehanda svårigheter, pröfningar och olägenheter, — stundom värre än här hemma. \’Tänken bara, allt är der olika, växterna, djuren, hushållningen, arbetet, lefnadsbruken, språket, myntet, lagar, författningar, regering, allt annorlunda mot hos oss, hvilket allt ovilkorligen förskräcker främlingen, som är obekant med alla dessa nya vvana förhållanden, som innan kort måste nedslå hans sinne och uppväcka hemlängtan. Väl är Amerika ett frihetens land, men derjämte också sjelfsvåldets, så att mycket våld och stor osäkerhet råder i mycket: så uppstå der ofta prisförändringar, nedsättning af arbetslöner, eller fullständig arbetsbrist för otaliga menniskor, med åtföljande strejker, penningekriser, bankrutter samt skamlösa begrägerier och ruinerande förluster, hvilket allt onda jämförelsevis blott sällan inträftar i vårt lagbundna lugna Sverige. Men minst lönar det mödan att tala om ett fädernesland med desse Amerika-lystne, ty vårt svenska folk är beklagligen så uppfostradt att få hafva någon känsla för detta heliga begrepp! Ty väl hw presterna lärt ungdomen katekesens trosläror, men ingen har lärt dem känna något om vårt land och vårt folk. Fråga den der styfve herr\’n från t. ex. Östergötland (som eljest brukar säga: »Gud vare lof att jag är Östgöte!») hvad han vet om Östergötland eller den pigge Värmländingen hvad han känner specielt om det glada Värmland och sina landsmän? Nästan platt intet eller så godt som intet. Nå, hvad kan då Östgöten veta om Skåne eller Värmländingen om t. ex. Gotland? lika mycket som om Madagaskar, d. v. s. intet. Så är det mest öfver allt och med alla: man känner icke specielt landsorterna. Denna, isynnerhet de så kalla-” de herremännens okunnighet om landsorten och förnäma afvighet mot densamma kokar mer och mindre medvetet också på botten i vår andra kammare och gör mången redlig man samt styrelsen mycket bekymmer. När men ej känner delarna, känner men ej det hela; och då-man ej känner sitt land kan man ej älska det och derför öfverger man det vid första lockelse till vinning! Men under fäderneslandets hårdaste nöd och folkelände i de gamla krigstiderna, var det min själ ingen, som tänkte på att öfverge sina fäders land!
Ja, ja säga de helt tvärsäkert; men Amerika är ett gudaland, ett guldland: vi blisnart hemmavane der, och så förtjena vi der stora penningar! Der ha vi det, svarade vi, och för det bortkasten I fädernesland, svensk lag, allt. Men det är ej så säkert att förtjena pengar och bli rik i Amerika; ty der fins folk, förskräckligt mycket folk förut, som också vill förtjena, lefva och bli rika; ja, den första staden nykomlingen anländer till (vanligen Newyork) är en ofantligt stor stad med 10 gånger så myeket folk som Stockholm, hvilka alla också vilja arbeta, förtjena och bli rika; och alla dessa menniskor äro antingen hemma der eller vana på stället eller ha\’ vänner der som kunna hjelpa dem. Tänk hvilken brinnande täflan der om arbete och förtjenst, och hur svårt den nykomne, som ir ovan med allt, språk och seder, lagar och författningar, skall ha\’ att der taga sig fram! — Så skall man ej veta att dessa så kallade amerikanare ej bestå af en enda folkstam, utan äro hopkomne från alla verldens hörn och således ej alltid bästa folket, utan ej sällan store klippare, som ofta lätt narra och bedraga den nykomne på det grundligaste, ja någon gång på första dygnet plundra ut honom till sista öret. Ja, det finnes hundratals menniskor, som stå der på landnings-bryggan, främlingen till mötes, hvilka blott studera på och lefva af att lura, förleda och utplundra de arme nykomlingarna, utom de så kallade »Runners», samvetslösa menniskor, (sådane farliga lockfåglar ha\’ nyligen också uppträdt på Gotland !), hvilka upphöja Amerika till skyarne och förtala i samma mån gamla Europa och vårt fädernesland, sägande att herrarne här hemma förneka folket att resa till Amerika för att kunna hålla dem qvar till sina slafvar, o. s. v.; och som ofta äro särskildt förhyrda att locka och förleda främlingarne, narra dem att ingå på vådliga arbetskontrakt och lån, ge dem penningeförskott, men, sedan de väl engång fått demi sina klor sedan bruka dem såsom sina slafvar, ofta för lifstiden för den ringaste lön och det uslaste underhåll, då de arme stackarne stundom få arbeta i djupa grufvor, såsom dykare i floderna eller sändas de af sina fordringsegare ut i blodiga krig mot vilda indianer.
En ny fara har ytterligare uppstått för våra Amerika-resande derigenom att dessa farliga Emigrant-värfvare eller ruuners, locka fattigt och enfaldigt folk bort derigenom att de bestå dem fri resa; men, när de arme framkommit, hafva de också skulden för öfverresan med sig, och denna börda förmå de sällan arbeta sig från. Snart blottstälda på allt, måste de svälta, sälja bort sina kläder och hotas hvar stund att sjunka i allt djupare nöd och elände, då de måste för sitt lifs uppehälle, antaga det tyngsta arbete för allt sämre och sämre daglön eller stundom liksom Negerslafvar sälja sin framtid för att träla för en obarmhértig fordringsegare. Dessutom synes just denna tid vara särdeles vådlig för våra utvandrare till Amerika, emedan, efter all hungersnöd, uppror och elände uti Irland, säkert hundratusen utsvultne och förtviflade Irländare nu bereda sig att flytta eller hafvaredan flyttat dit för att med hjelp af dervarande vänner och landsmän söka arbete och utkomst, hvarigenom täflan om arbete der blir lifligare och daglönerna nedsatta för våra nu invandrande nordboar. Tydligt är i alla fall, att ju flere som resa bort, dess bättre rum och arbetsförtjenst blir det för dem här hemma, och som äro kloke att stanna qvar.
Visserligen kan någon ende, ja flere vinna framgång i Amerika, nämligen ungt, löst och ledigt folk, hälst de som kunna ett handtverk eller äro styfve och ovanligt härdige arbetare. Ty man får ej tro, att man der får arbeta i sådan säflig maklighet som i Sverige och kanske isynnerhet på Gotland; nej annat slag. Är främlingen der så lycklig att han fått arbete i en fabrik eller annars, då måste hans armar och ben vara i rörelse, från det ögonblick >masterns> (arbets-förmannens) pipa ljuder, i en så häftig och oafbruten rörelse såsom en maskin, och det utan att mellanåt få pusta ut eller hvila en handvändning, nej, arbetaren, d. v. s. maskinen skall jämt gå i full fart från klockslag till klockslag, eller afskedas han genast, ty 100 arbetare stå der utanför, som ej önska bättre än att få intaga hans plats: och så står den stackars arbetaren (kanske en lat, pockande dräng här hemma!) der utkastad på gatan utan arbete och bröd, ofta, utan vänner och landsmän. Så sker det der ofta och hundra gånger. Ja, någre, såsom sagdt; hafva der genom ihärdigt arbete och lycka rönt framgång, men ho har räknat de tusende olycklige, som, sedan de ringaktat sitt goda fädernesland, tått gråta bittra ångerns tårar och gått under i rysligt elände?
Men har man ej otaliga exempel på att äfven fattiga ungdomar kunna vinna bergning och förmögenhet här hemma, om de uppföra sig ärligt och väl samt äro flitige och sparsamme ?
ja, visst!
Det som ofta lockar folk till Amerika är att de höra, att der ej finnes någon kung, intet dyrt hof, intet presterskap med tionde, ingen grundskatt på jorden och ingen här med rotering och torp, o. 8. v. Ack, de oförståndige och otacksamme: de veta ej att detjust är en stor del at detta eller det bästa af de konservativa gamla europeiska statsinrättningarna, som göra stadgan och beståndet i vår styrelse samt lugnet i vårt land, emot all oro i Amerika och alla strider med skamlöst skoj vid valen hvart 4:de år, som hvar gång skakar staten i hennes grundvalar samt åstadkommer partihätska, våld och osäkerhet i alla enskilda förhållanden; de förstå ej, att, då man i Amerika ej lägger direkta skatter på folket för konung, hof, presterskap, armé, m.m. såsom hos oss, så måste dock en så stor stat som N. Amerikanska Unionen hafva ofantliga statsbehof och utgifter, som af innevånarne måste fyllas och inbetalas, alldeles såsom här hemma, fast på annat sätt, t. ex. mest indirekt genom tull på alla förnödenheter o. s. v. I allafall är det säkert att det är bättre och lugnare samt äfven billigare, att (såsom vi i Sverige) ha en konstitutionel konung med en fritt folkvald riksdag och ett ansvarigt statsråd jämte sig än att ha mr Dollar (d. v. s. penningen) till kung och mr revolver (våldet) till justitie-minister!
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 April 1880
N:r 32
