(Pro\’bit ur tidskriften Tule.) Min redaktör! Jag skulle skrifva ett Stockholmskåseri för September månad, detta var öfverenskommet; men ödet spelade mig ett spratt och kastade mig för en tid på Gotlands kalkklippor, om icke just på sjelfva »Getsvältan» så åtminstone i dess omedelbara närhet. Att jag icke under sådana förbållanden kan infria mitt löfte, torde ni finna naturligt, men kan ni också förlåta mig? Jag skall bjuda till att som ersättning sända er ett Visbykåseri, i hopp att detta för tidsskriften läsare icke skall blifva utan, allt intresse, ty den gamla, ärevördiga hansestaden, hvilken man med afseende å dess väl bibehållna fornlemningar kan betrakta som ett historiskt petrifikat, utgör obestridligt en af vårt lands -märkvärdigaste och mest tilltalande punkter. Uttrycket är tillämpadt efter den geologiska bildningen af öns bergmassa, som för det mesta utgöres af petrificerade växter och djur, hvilka i tidernas morgon befunno sig på hafvets djup, der de efterhand öfvertäcktes af kalkpartiklar och annat grums, som vattnet i rik mängd afsatte. Häraf uppstod den för Gotland egendomliga bergbildningen, hvilken vetenskapen betecknar såsom varande »silurisk», Benämningen är lånad från en trakt i England, der fordom Silurerna bodde, och är denna trakt utmärkt för samma slags stenbildning som den på Gotland förekommande.
Dessa djupt liggande kunskaper har jag tillegnat mig från »Gotlands geografi och historia», utgifven af lektor K. J. Bergman, men skulle någon illasinnad skämtare vilja sätta mig på det hala och fråga hvad »silurerna» voro för ett folk, så måste jag sanmningsenligt bekänna, att jag icke vet det. Deremot känner jag deras namnfränder »filurerna» mycket väl. Ärtven de förskrifva sig från den aflägsnaste forntid.
men synbarligen kunna de berömma sig af en mycket segare tåga, ty hvart man än blickar, finner man deras spår genom tidehvarfven, och äro de långt ifrån utdöda ännu. Jag har sjelf påträffat rätt många medlemmar af denna stora folkfamilj på: spridda orter och i skilda länder, men skulle det blifva fråga om att typiskt känneteckna dem, så nödgas jag erkänna, att jag dervid komme till korta. Ett enda gemensamt drag igenfinner man dock hos dem alla, nämligen något »infamt» bakom öronen.
Men hvart bär det väl nu åstad med mig? Det var ju om Visby jag skulle tala. Sant, men benägenheten att visa mig lärd utgör också min enda svaghet. Den tränger på i tid och otid, alldeles, som hackhostan, vid vissa diskreta åldersspörsmål.
Jag känner till det der. En stackars »äldre» flicka som jag har nog sin erfarenhet. Men må jag då börja:
Likt en saga klingar änuu talet om Visby storhetstid, men icke alla sagor hafva efterlemnat så oförtydbara bevis på autentik trovärdighet, som de hvilka här anföras. En enda blick på de ädla, högresta ruinerna bestyrker det. Och skimra icke mer karbunklerna ur S:t Nikolai fönsterbågar, så skimrar likväl månget ösa af beundrans gtaus vid anblicken af det storartade minnesmärket. Men hvarför särskildt nämna Nikolai? Förtjena icke äfven »Helgeandsruinen», »S:t Karin» med flere af de andra att i samma mån betraktas och beuandras? Jag vill icke förneka, det alla jämförelser skulle komma att halta, men den ingifver kanske större vördnad än de andra. En blick på densamma och man måste tänka att här dock gjorts allt hvad menniskotanke ochi menniskohand förmått åstadkomma till den högstes förhärligande.
Ett särskildt intryck erfar man vid betraktandet af den gamla stadsmuren med sina väldiga portar åt hvarje af de fyra väderstrecken. Omslutande hela staden imponerar den med sina högresta torn, om jag så vågar säga mer än kauske någon af kyrkoruinerna, för att icke tala om den ringa återstoden af Visborgs slott. Också befinner den sig. ännu i ganska väl bibehållet skick, om man blott undantager nordöstra hörnet och en del af den norra muren. Det beryktade »jungfrutornet», der enligt sägen Uughanses dotter lefvande inmurades till straff för sin olycksbringande kärlek till konung Valdemar Atterdag, hör till de mest medfarna punkterna, då deremot dess grauntorn »Silfverhättan» ännu stolt höjer sina tinnar uppåt. Några stenkast norr om det raserade bålverket varsnar man ruinerna af »S:t Görans hospital« eller helgeandshus, som sjukhusen under medeltiden benämdes, och ett stycke bortom detta ser man på en i hafvet uppskjutande klint det anslående perspektivet af »galgbacken», med sina qvarstående tre kåkar. Kände man icke den ominiösa betetydelsen af dessa »obelisker», så kunde man på afstånd betrakta dem för verkliga sådana. Nu vänder man sig med ett intryck af fasa bort ifrån dem.
Ännu många andra monumentala prydnadsverk från forntiden skulle förtjena att omnämnas, men huru mycket vågar man väl inrymma inom ett litet kåseri, som till på köpet helst bör vara roligt? Jag kan dock ej underlåta att nämna några af de mest framstående bland dem, äfven med fara att falla inom det tråkigas område.
Främst bland dessa, mera borgerliga bygnadsminnen, framstår det Burmeisterska, nu Bollingska huset fråu 1661 med sin prydliga sal och de många tyska bibelspråken under väggmålningarne och på bjelkarne i taket. Östra gafveln af detta hus är helt och hållet öfverväxt med murgrön och erbjuder en lika så tilltalande som egendomlig anblick. Den nuvarande frimurarelogen med sina sirater och trappgaflar och det så kallade Mörkska huset likaledes med sin flere våningar höga, åt gatan utskjutande trappformiga gafvel förtjena äfven att i hög grad framhållas.
Men forntiden sofver nu och nutiden går fram med ånga och lokomotiver. Till Visby komma årligen många konstnärer och turister. De komma dit genom de nyssnämda förmedlingsvilkoren, de taga fram sina plån eller »paltar», och på dessa resa sig nu massor af af skisserade fornlemningarne. »Egde jag blott en krona för hvarje afbildning af S:t Karins och S:t Nikolai ruiner, så vore jag en rik man!» yttrade till. mig en Gotländing, och jag tror nära taget, att han har rätt. Men icke allenast Visby utgör föremål för dessa konststudier eller kanske i öfvervägande fall tagit: denna teckningsmani; hela ön erbjuder sig dertill; Stånga, Grötlingbo, Follingbo, Dalhem med flere kyrkor lämpa sig synnerligen väl dertill, och till och med bronsåldern har efterlemnat spår, dem dessa tecknare göra sig till godo.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 Oktober 1881
N:r 79
