I lördags afsändes med ångfartyget Gotland 250 tunnor bvete och i söndags med Visby 400 tunnor hvete, allt från Hemse på Norrköping.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Fastighetshandel.
Förre hemmansägare Per Olsson. från Eabjenne i Hogrän har sålt fastigheten nr 1I3 i Klinterotens 3:e qv. till sjöman Otto Mårten Palmgren för 790 kronor.
— Fröknarna V. och H. Hägg hafva sålt mellan Endre och Follingbovägen öster om staden belägna Östra Kilåker jämte en del kringliggande jord till arbetare Anders Karlsson för 2,700 kronor.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Fanjunkare Nils Böös
anmälde i dag för magistraten att han ämnar idka diversehandel här i Visby.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Fyrstaten.
Fyrmästaretjensten vid den nya fyren å Stora Karlsö sökes af landtbrukarne J. P. B. Sundahl från Fleringe och O. P. Carlström, Uppenbys i Roma, f. fanjunkare J. N. Smith, Kyrkebys i Haogvar, sjökapten Joha Andersson, Nikstjups i När, stationsinspektoren A. K. Ribbing vid Rånäs & Upsala- Lennabanan, underlöjtannten i flottans reserv V. P. Berglin från Stockholm, kronolotsen vid Suadsvalls lotsplats H. T. Nyberg, sjökapten G. V. Nyman från Vesterhejde, fyrvaktaren vid Fårö fyr O. V. Du Rictz, e. o. kammarskrifvare i tullverket E. Ström i Karlskrona, fyrvaktaren vid Faluddens fyr H. P. Pettersson och maskinist N. Classon i Visby, sammanlagdt tolf sökande.
— Fyrvaktaretjensten vid nämda fyr å Stora Karlsö har lockat fem sökande nämligen ofyannämde Sundahl, trädgårdsmästareeleven John May, lotsförmannen vid Herrvik P. O. Jakobsson, sjökapten K. P. R. Lind, bokhållare Edvin Pettersson, maskinist Classon och ynvglingen F. Berg, samtlige i Visby, samt N. Blomgren, Biskops i Bunge.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
För ett svårare öfvervåld
var arbetare Karl Elof Johansson utsatt ilördagsafton vid 6-tiden strax utanför södra stadsporten. Enligt af hans broder J. A. Malmborg till stadsfiskalen ingifven anmälan erhöll K. E. Johansson af jernhandlaren K. M. Johansson ett så våldsamt slag i ansigtet, att blodflöde ägde rum ur näsa och mun, samt derpå af slagtare Johan Andersson vid Pilhagen ett svårt slag i hufvudet, troligen med något tillbygge, hvaraf den anfallne sanslös föll till marken. Medvetslös bars han in i handlande Sjöströms närliggande salubod och fördes sedan till sin bostad, der han efter en qvarts timme åter kom till sans. Efter öfvervåldet förefinnas större blånader, svullnader och skråmor i hufvudet.
Polisförhör med de angifne kommer att hållas i afton.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Postmästaretjensten
i Lidköping sökes af postmästarne M. A. Lövgren i Klintehamn, B. E. Moberg i Vingåker, K. N. Lange i Ånäset, F. Lindqvister i Torshälla och K. A. Lindqvister i Ragunda samt af trettiofyra andre postmän.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Till postmästare
i Visby har k. m:t afnämt kontrollören Karl Gustaf Vigren, född 1844. Hr V., beslägtad med öfversten vid Gotlands regemente, har sedan 1878 varit föreståndare för Stockholms brefbärareexpedition.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Vid föreningen Gotlands Fornvänners
extra sammanträde i fredags beslöts att till utvidgande af nuvarande forusalen, hvilken börjat bli för trång för de samlade fornsakernas ordnande i önskvärdt skick och skulle bli det i högre grad, när kyrkliga fornsaker, såsom kunde väntas, mer ocs mer dit inlemnas i förvar, inreda äfven det bredvid liggande huset, som tillhör föreningen och hittills utbyrts till sädesmagasin. Ssdan nya golf inlagts och plåttak pålagts, skulle nu rummen i de tre våningarne och vinden iordningställas för inrymmande af fornsaker, enligt styrelsens förslag, som bifölls. Det uppdrogs åt styrelsen att närmare bestämma detaljerna och att bereda nödiga medel, omkring 3,500 kronor, genom upptagande af lån på inteckning.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Ett medborgarevärf,
det främsta af alla sådana, förestår om onsdag för detta samhälles vid riksdagsmannaval röstberättigade invånare, som då skola med sin röstsedel afgöra hvem som skall i riksdagens andra kammare upptaga den mantel, som hr Bokström värdigt burit.
Det är alldeles gifvet och en naturlig sak, att vid ettsådant tillfälle olika meningar skola söka göra sig gällande. Den ene sätter på det blifvande ombudet en fordran, den andre en annan. Men lika gifvet är också, att för den lugnt tänkande och sansadt dömande valmannen en mera eller mindre lifligt framträdande personlig önskan måste ge vika för en högre uppfattning af riksdagsmannakallet, en uppfattning utan hvilken detta kall sjunker ned till något som aldrig varit lagstiftarens mening och aldrig kan lända fäderneslandet till gagn. Det är icke marionetter eller dockor, som dansa efter hemliga eller synliga trådar, som vi behöfva, utan det är sjelfständige män, som äga den karaktärens orubbliga fasthet, det omdömets mognad, den erfarenhetens klokskap och den insigternas styrka, att de med kraft stå emot obehöriga påtryckningar, med sakkunskap och oväld deltaga i lagstiftningens arbete samt med klar och af fördomar ogrumlad blick döma i tidens frågor.
Visst är nog, att inom vårt samhälle finnas åtskilliga personer, som kunna sägas besitta de egenskaper, som äro oeftergifliga för ett riksdagsombud. Vi hafva hört både ett och annat namn i sådant afseende nämnas, men då vi inom mycket skilda samhällsklasser sökt utforska den allmänna meningeo, är det ett namn, som vi tro oss kunna säga före: trädesvis har denna mening för sig,sådan den uttalat sig på möten och enskildt, nämligen häradshöfding Alfred Waldenströms.
Hr W. intog redan före sin hitkomst och vid unga år en framskjuten ställning inom det samhälle, han då tillhörde och der han: var stadsfullmäktiges ordförande. Det dröjde ovanligt kort tid, innan han här vann det allmänna förtroende, som gjort honom till våra: fullmäktiges vice ordförande och till landstingsman, att nu icke tala om de öfriga allmänna uppdrag af kommunal eller annan art, som belasta hans skuldror. Vi anse oss icke säga för mycket, då vi säga, atthan fylt dessa uppdrag på ett sätt, som alltmera befäst hans förtroende. Och inom sin domsaga har han genom ett humant, tillmötesgående väsende tillvunnit sig allmogens sympatier i en ovanligt hög grad.
Af fullaste öfvertygelse tro vi oss derför kunna uttala den mening, att vi göra ett för samhället hedrande och för fosterlandet gagnande val, om vi om onsdag på våra valsedlar skrifva
häradsh. Alfr. Waldenström.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.
Gotländska folklekar.
(Intryck vid deras första åskådande.)
»Ni bör ovilkorligen gå dit ut till södra byrummet och se på pärkspelet i dag», sade man till mig. »Det är något för Gotland så egendomligt, att Ni aldrig kan göra Eren föreställning derom, förrän Ni sett det med egna ögon. Det är den årligen förekommande täflingen mellan »våg» från olika socknar, och tillställningen får på samma gång något af en folkfests karaktär.»
Nåväl, jag begaf mig tidigt på eftermiddagen ut till valplatsen för den intressanta idrotten. Jag behöfde ej gå vilse: svenska flaggor, svajande från högalstänger, visade mig snart stället. Fästande Visby bollklubbs märke med det blå bandet i knapphålet, steg jag innanför inhägnaden. Den vidsträckta platsen vimlade af folk, än i grupper än spridda om hvarandra. En herre i blågul jokeymössa kommer artigt emot mig och erbjuder sig att visa mig omkring. Här och der varseblir jag en hop unge män, alla i skjortärmarne, somliga istrumpfötterna och som i en viss regelbunden »spridd ordning» synas röra sig fram och tillbaka. Och emellan dem flyger då och då i högre eller lägre lyror en brunaktig boll. Man spelar pärk.
För att få någon riktig uppfattning af spelet föreslår min ledsagare att jag skall följa två täflande partier till slutet. »Här ha Vi t. ex. »Idrottsklubben och Mästerbyborna»; de anses för de styfvaste. Se blott på deras pärkkarlar, d. v. s. anförare», förklarar han.
Jag stannar och söker följa de olika skiftningarna i spelet. Beskrifva det behöfver jag ej, ty mina läsare känna det väl. Men min beundran kan jag ej underlåta att uttrycka öfver den vighet, smidighet och styrka, som utvecklades på båda sidor. Och hvad som föreföll egendomligt var att se äldre, nästan gråskäggiga män deltaga i den uppfriskande leken.
Spelet var ändligen slut. Båda partien hade fått »vunnet». Mästerbyborna hade afgått med seger i första instansen. Men nu beror det på »frispelet», upplyser min meddelare. »Det segrande partiet har rätt att välja en lek, som måste upptagas af de besegrade».
Mästerbyborna gingo afsides och öfverlade. Om en stund skickade de fram sin pärkkarl, som tillkännagaf att de valt »fingerkrok». Nu går segern »Idrottsföreningen» ur händerna sade jag — det var ej meningen att witza —, men mot landtbornas härdade och seniga fingrar, ansåg jag studenternas och läskarlarnes ej kunna mäta sig.
»Fram med er nu då!» ropade emellertid en starkt bygd student.
Mästerbybornas pärkkarl kom fram, satte sig på marken och sträckte fram högra armen, »Ska\’ vi sitta? Nej, vi ska\’ naturligtvis dra öfver axeln.» »Vi bruka så hemma hos oss.» »Hvem tusan kan hålla stången mot Ilva era knep derute på landet.» Allmänt skratt af de kringstående åskådarne.
Men Mästerbybon har rätt att välja och han sitter qvar. Motståndaren måste foga sig. Man tar spjärn mot hvarandras fötter, spottar på fingrarne, fattar tag och i ett nu ligger Mästerbybon rak lång på marken. Han hade blifvit besegrad. Ännu tre andra besegras af Idrottsföreningen — och partien stå jämt. Idrottsföreningen väljer nu till frispel kappspringning, och äfven der afgår den segrande.
Dagens täflingar äro slutade för dessa och rockarne tagas på.
Men ännu är man i fullt arbete på andra håll; pärkbollarne flyga högt iluften, varpstenarne singla fram mot målet, här drar man hank, här hoppar man kråka. Allt är lif och rörelse, alla äro glada och muntra som det anstår friska och sunda menniskor.
Jag vandrar på måfå rundt kring täflingsplatsen för att se på folklifvet. Det är sig så der tämligen lika öfver allt.
Plötsligt uppfånogar mitt öra några ord: …. »till det rum, der masken icke dör och elden icke utsläckes». Mina ögon vändas åt det håll, hvarifrån orden kommit, och jag ser ou uppe i ett stenrös en skara samlad, som lysnar till en predikant, hvilken i salvelsefulla fraser ordar om menniskornas ondska, om den rätta till flykten, om hvad som väntar syndens trälar-och Guds barn.
Det gör ett egendomligt intryck detta. Midt ibland allt det friska, midt ibland friska hafsvindar, friska viljor och friska sinnen, allt detta osunda, som gör själen sjuk. Men så är det ofta här ilifvet.
Längre bort — hvad nu? Befinner vi oss på den glada Djurgårdsslätten? Man skulle nästan tro det, om ej omgifningarna sade annat. Men här är samma lif, öl och bakelseförsäljande gummor, snattrande qvinnor och skroderande karlar Militärerna med sina »flammor» fattas ej heller, och nu uppfångar också mitt öra de välkända tonerna af
»Säg, vill du väl blifva min maka!»
sjungen af en skrikande röst, ackompanjerad af det ädla instrumentet. Det var en »blind Kalle», som till allmän förnöjelse sjöng sina smäktande visor. gDet blir afton allt mer och mer, skuggorna sänka sig kyliga. Uppe vid prisdomarbordet ha prisen redan utdelats, punschbålarne tömts. Dagen är slutad, och så småningom blir valplatsen öde och tom.
Prisen 10 kr. voro äfven för i år skänkta af sällskapet D. B. V. och utdelades vid 1/2 7 tiden af hr Schenholm, enligt följande prislista, i hvilken de vinnande vågen sättas först och med lutande stil:
Utom dessa pris utdelades följande extra pris å 5 kr. åt notarien R. Wahlstedt, Aug. Pettersson i Mästerby, Olsson i Alfva och N. Hägg, Hakuse i Björke.
I ett kort tal tackade prisutdelaren alla dem, som deltagit i den tilländagångna täflingen, och hoppades att om denna också vore den sista som Visby bollklubb kunde anordna, kärleken till de gamla gotländske lekarne dock icke skulle slappas. Vidare höjdes ett lefve och tvåfaldigt hurra för sällskapet D. B. V. och jägmästare Herlitz föreslog en skål för Visby bollklubb.
Under hela tiden man var samlade kring bålarne, utfördes fosterländska sånger af några valda röster.
Täflingarne, som gynnades af det härligaste väder, hade ej lockat så mycket folk, som föregående år. Med extratåg hade anländt endast 600 personer, mot omkr. 1000 ifjor: Dock torde minst 1,500 personer varit tillstädes på stridsplatsen.
Anordningarne voro goda och ändamålsenliga. Såsom marskalkar tjenstgjorde hrr L. P. Eriksson, John Andersson, J. Eklund och Ödin.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.