Södra Gotland, 8 Okt.
Fårsamlingen
eller den s. k. Samlen har nu i dagarne försiggått. Vid dessa tillfällen utöfvas ej så litet djurplågeri. Man trodde, att folket numera skulle taga sig till vara för sådana grymheters utöfvande, då så mycket på senaste tiden både talats och skrifvits härom. Men ännu i år kunde man få se mer än ett exempel på, huru fårappköpare från aflägsna trakter hårdt bundo då arma djuren med de fina ste snören, hvilka djupt inträngde i köttet.
Då detta gjorts, lades offren tätt sammanpackade huller om buller om och på hvarandra för att sedan flare mils väg på en dålig vagn riktigt grundstötas, — En medlidsam person, som åsåg ett dylikt lass, der kreaturen på en för deras antal alltför trång vagn bokstafligen lågo på hvaraudra, fick ändå så pass mycket öfvertala fåruppköparen, att de otroligt fina snören, hvarmed djuren bundits, utbyttes mot bredare och tjockare bindslen. Hvilka lidanden få ej de tåliga lammen utstå under en sådan lång forslivg! Då de illa handterade djuren ändtligen ankomma till bestämmelseorten, kunna de hvarken stå eller gå, och ej sällav visa sig både bulnader och skafsår å flare ställen. Borde icke dylika förfaringssätt lagligen beifras? Djurskyddsföreningens styrelse har ju offentligen utlofvat 15 kronor åt hvar och en, som till åtal anmäler djurplågeri med deu påföljd, att den åtalade blifver till ansvar fäld. — Och vid dylika tillfällen som det nu omskrifna, kunde många åtal ske, hvilka med den största säkerhet medförde en välförtjent näpst åt de grymma plågoandarne och en varning till deras vederlikar, som ännu utgöra ett allt för stort antal midt i den kristligt, bildade, upplysta menskligheten.
Sparbanksräntorna,
hvilka i dessa tider borde sänkas minst en procent å de ställen, der ännu utlåningsräntan är 6 och insättarnes 5 proc., äro ej så lätta att få nedsatta, som mången möjligen tror. Vid ett par sparbanker å Södra Gotland hade styrelserna beslutit nedsätta räntefoten, å ena stället en, och å andra stället med endast en half procant å både utlånings- och insättningssummorna, men det mötte så mycket motstånd från insättarnes sida, att vederbörande funno sig föranlåtna låta den en gång bestämda räntefoten stå orubbad. Om så ej skett, hade troligen största delen af insättningsbeloppet uppsagts och sparbankens låntagare tvungits inbetala sina lån. De funno sig då hellre uti att betala sex procent, än att i dessa tider få sina lån uppsagda.
Sockenbiblioteken
anlitas på många ställen ej så flitigt af befolkningen som önskligt vore. I många kommuner är också anslaget till denna nyttiga inrättning så sparsamt tillmätt, att knappast mer än ett par böcker tillkomma på året. (Ja insändaren känner en socken, der numera intet bidrag tillflutit biblioteket på flere år). I de kommuner, der bränvinsmedeln äro anslagna till biblioteket, kunna ändå några exemplar årligen tillkomma; men i andra, der blott bundskatten eller stämmoböterna äro de enda bidrag, som tillfalla boksamiingen, är det alltför knapt tilltaget. Önskligt vore, att en utdebitering med ett eller 2 öre på fyrk årligen anslogs åt biblioteken. Läslusten ökades då äfven genom nya böckers auskaffande. Vid ioköp borde mera afseende fästas vid att avskaffa böcker med sådant innehåll, som af en hvar kunde läsas, hurudan uppfattning hon än må hafva i religiöst eller politiskt hänseende. Derför borde ej religiöst sekteriska eller politiskt partigyntande böcker hafva plats i en allmän bokeamling. I dessa ämnen turde vara bäst att en hvar sjelf förskaffade sig böcker efter tycke och smak.
Klintekretsen
höll sitt höstmöte 7 denues i Vestergarns skoltus, der läraren höll lektion öfver de hos oss vigtigaste gräsväxterna och lärarinnan om »Noaks sändebud.» Dessa lektioner framkallade ett en timmes långt, lifligt samtal. Laktionen i botaniken väckte mötets synnerliga intresse för sin gedigeuhet, klarhet i detaljerna, liflighet och goda anda, hvarigenom naturens underbarhet ej skymde bort utan i stället upphöjde dess upphofsman och lärde barnen blicka upp till honom med tillförsigt och kärlek. Samtalet fördes in på frågan om, hvilket system man borde följa: sexual- eller något naturligt system, och tycktesman enas, om att Fries naturliga system, sådant det är förenkladt i t. ex. Vahlstedts lärobok, vore det bästa. System måste man hafva, för att undervisningen i botanik måtte varda förståndsbildande. Man borde förlägga undervisningen deri till våren, då lefvande växter i olika amiljer kunde efterhand få tjenstgöra som åskådningsmateriel. Lektionshållaren påpekade vigten af att särskildt framhålla de växter, hvilka såsom läkedomsväxter äro nyttiga, på det att barnen i en framtid måtte kunna få en hjelp till lekamlig bergning genom insamling at sådana eller åtminstone i många fall slippa att köpa de dyra läkemedlen på apoteken. Andra menade, att man i borde föra barnen in i ett sådant yrke, emedan man genom detta sannerligen blefve fattigare än man vore, enär det betalades alldeles för litet för dessa växter på apoteken. Att det vore nyttigt att för eget behof insamla vissa läkedomsörter, t. ex. »Millefolium», voro alla öfverens om.
Sedan ett par sånger sjungits i den lila kyrkan och middag intagits, fortsatte mötet med diskussion öfver från Sv. allm. lär.-förening framstälda frågor: 1. Om insamlande af material till en svensk folkundervisningshistoria; 2. Om läsebok för folkskolan.
Den första frågan behjertades, men man fruktade att lemna centralstyrelsen i uppdrag att begagna sig af ett sådant materiel, emedan den anda, som tycktes herskainom denna centralstyrelse och som särskildt fann sitt uttryck i Sv. Ltg, hvilka ju påstods vara »organ för Sv. folkskolläraretörening», och som mera tycktes gilla en rationalistisk än en kristlig undervisning, icke lemnade garanti för, att begagnandet skedde med den pietet mot särskildt kristendomsundervisningen, som vore kretsens mening skulle ske. Dock beslöt man lemna centralstyrelsen i uppdrag att ordna för ett sådant insamlande. — Angående andra frågan voro allas tankar ense om den nuvarande läsebokens bristfällighet icke blott i klarhet, enkelhet och åskådlighet i framställningssättet och satsbygnaden på många ställen, inkonseqvens i stafningsättet och felaktigheter interpunktionen utan ock att den med afseende på innehållet ej ägde den beskaffenhet, som en god läsebok bör hafva: att tjena undervisningen i modersmålet genom en fortgång i språkligt hänseende från det lättare till det svårare och på samma gång vara en grundval för en stor del af åen muntliga undervisningen samt bibringa insigter i lagkunskap, helsolära o. s. v. samt förökade sådana i historia, geografi och naturkunnighet. Staten borde utse någon eller några lämpliga personer att göra en omarbetning af läseboken i detta syfte.
Nästa möte kommer att hållas andra fredagen i Mars 1888 i Eskelhems skolhus, der läraren skall behandla en fabel och lärarinnan genomgå något sammansatt ljud med första årsklassen. Ej mindre än 6 öfverläggningsämnen stå på programmet.
Till ordf. valdes L. V. Andersson i Tofta, till v. ordf. Alfr. Rosvall i Eskelhem och till sekreterare S. Dahlström i Hejde.
Den fridsamhet, broderlighet och inbördes kärlek, som pläga besjäla kretsens möten, förnekade sig icke heller denna gång, hvarför dess medlemmar, som nästan mangrant voro samlade, åtskildes med ett ljufligt minne, men med ett ännu ljufligare hopp.
Guldrupe, 8 Okt.
Torsburgskretsens skollärareförening hade sitt möte fredagen 7 innevarande månad i Guldrupe. De flesta af kretsens medlemmar samt dessutom folkskoleinspektören kyrkoh.
J. Odin och några skollärare från annan krets voro vid mötet närvarande.
Sedan mötet af ordföranden blifvit öppnadt, hölls bön och bibelläsning af läraren på stället hr Vahlgren. Derefter höllos lektioner af skoll. Olofsson från Viklau i »Biblisk historia» samt af skoll. Herlitz från Halla om »reduktion emellan metersystemet och det nu gällande», Sedan man samtalat om de hållna lektioneprofven, företogs tlll behandlind för mötet uppstälda frågor.
»Bör lagkunskap meddelas i folkskolan, och i så fall till hvad omfång?»
Denva frågas första del besvarades af mötet med »nej», hvadan den andra delen förföll.
Detta svar motiverades sålunda: Folkskolan vore för närvarande belamrad med allt för många ämnen; det skulle derför vara en dårskap att vilja införa ännu ett nytt, isynnerhet som detta ämne, såsom varande torrt och svårfattligt, ej vore passande såsom wundervisningsämne för barn, det vore ej egnadt att gifva barnen någon formel bildning, hvilkeno vore den vigtigaste folkskolan hade att gifva; derjämte ansågs särskild undervisning i lagkunskap öfverflödig, då man vid undervisningen i andra ämnen och isynnerhet ireligionsundervisningen söker meddela[barnen en lefvande känsla af hvad som rätt och orättsamt att på hvarje ond gerning, liten eller stor, följer straff ofta menskligt, men alltid gudomligt. Deremot borde folkskolans läsebok innehålla något stycke, afhandlande lagkunskap; men detta blott såsom prof på lagstil för att med barnen språkligt behandlas i ändamål att gifva dem en allmän färdighet att lisa och förstå sådan, på det desedan på egen hand måtte kuona tillegna sig den kännedom om lagen, som är nödvändig för det borgerliga lifvet. Önskligt vore, att sockenbiblioteken äfven innehölle något angående lagkunskap.
- »Hvilket bör målet för Svensk historieundervisningen vara, och hur bör detta mål uppnås?»
Af diskussionen, som skulle utgöra svar på frågan, framgick:
att målet för Svensk historieundervisningen vore utbildande af en god karaktär hos barnen;
att detta mål vunnes genom en lefvande framställning af de historiska personligheter och de historiska händelser, som ansåges vara af uppfostrande betydelse för barnen och då, hvad personligheterna baträffade, ej blott de stora och ädla, utan äfven de dåliga: de förra såsom förebilder, desenaresåasom skräckbilder för barnen. En bättre lärobok i historia, än dem vi äga, ansågs vara önskvärd; desutom borde läsebokens krigshistorier, såsom varande alldeles förkastliga, samt andra för barnen savårfattliga historiska stycken utbytas mot mera för barnen lämpliga sådana.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 10 Oktober 1887.
N:r 81.
