Kategori: 1889 08 Augusti

har i går öppnats härstädes.
Klockan 9 på morgonen ringde klockorna samman, hvarpå mötesdeltagarne i förut omnämd ordning begåfvo sig till domkyrkan, der inträdet gjordes under tonerna af Presternas Marsch ur operan Trollflöjten.
Gudstjensten inleddes med afsjungandet al ps. 324, 4 och 5 vers. Härpå trädde framför altaret kyrkoherdarne J. F. Enequist i Roma, R. Uddin i Sanda, och L. J. Åsberg i Burs samt stadskomminister H. L. Söderberg, alla klädda i messskrud. Fullständig messa utfördes nu med växelsång mellan altaret och orgelläktaren der musikaliska sällskapets a. k. domkyrkokör var placerad. Under altartjensten lästes som epistel 1 Petri 2: 1—9 samt som evangelium Apg. 4: 8—12. Häremellan sjöngs psalmen 194: 1—4.
När altartjensten var slutad, sjöng fröken Svenborg Enequist, ackompanjerad af blandad kör och orgel, Davids psalm »Såsom hjorten ropar efter friskt vatten», hvarpå kyrkoherde A. H. Nyberg i Rute, efter afsjungandet af ps. 120: 8 och 9, besteg predikstolen. — Till ingångsspråk hade predikanten valt Filipp. 2: 9—11 samt till text Matt. 21: 42 och till ämne för sin betraktelse: »Jesus är en hörnsten, underlig att se på, men kostelig att bygga på». Etter predikans slut fullbordades altartjensten och sjöngs från läktaren ännu en Davids psalm, hvarp&å mötesdeltagarne i procession begåfvo sig till läroverkets högtidssal, dit de anlände kl. 10,45.
Sedan man hunnit samlas och salen fylts af åhörare, steg biskopen i katedern, hvarifrån han bragte mötet sin helsning, hvars uvgefärliga grundtankar voro dessa:
»Nåd vare med eder och frid af honom som är och som var och som komma skall och af de sju andar, som för hans stol äro, Och af Jesus Kristus som är ett troget vittne, förstfödd ifrån de döda och en furste öfver konungarna på jorden; den oss älskat hafver och tvagit oss af våra synder med sitt blod. Och gjort oss till konungar och prester för Gud och sin fader. Honom vare ära och välde ifrån evighet till evighet. Amen.»
Med denna Johannes fridshelsning möter jag eder, fäder och bröder, då vinu för första gången under mitt episkopat samlats till gemensamt möte, Det öda vara lättare för eder att ana än för mig att uttala med hvilka känslor detta sker. Men dervid vill jag ej dröja.
Jag vill i stället önska, att den lärjunges ande, som Jesus älskade, af kärlek till sanning och frid måtte bo ibland oss, på det att våra förhavdlingar måtte lända till Guds ära samt vår egen och församlingens uppbyggelse.
Mina tankar gå vid detta tillfälle tillbaka till det möte, som för sex år sedan hölls här, och till den man, som då ledde detsamma. Lars Anton Anjou är ej mer, men han förtjenar af oss alla varm tack för hvad han var och för hvad han ännu som död talar till oss.
Efter fädernas sed vilja vi ock vid hans graf göra det löftet att akta på den det gamla goda bevarande och tillika på nya tiders nya kraf aktande ande, som bodde i och talade genom honom, — Men dödens ängel har skördat flere af dem som då här voro samlade.
Jag nämner blott den varmhjertade prosten doktor Anton Lyth samt af lärarne vid vårt läroverk, med hvilket vi äro glada att få räkna gemenskap, den frejdade fornforskaren doktor Per Arvid Säve, Bland demaf den stora och stilla skaran, som med hängifvenhet då för Gotland verkade och bad, är det en särskildt som träder fram mer än de andra, nämligen Eugenie, Gotlands prinsessa, och vid detta tillfälle vill jag egna jämväl henne en tacksamhetens och kärlekens gärd.
Älskade och vördade bröder, hvarför mötas vi nu åter på detta sätt? Är det något väsentligt häri? Ligger något verkligt behof till grund derför?
Den närmaste och väsentligaste betydelsen af ett möte som detta är att vi mangrant få komma tillsammans för att frambära till Gud vårt pris och tack för den vård, aga, vederqvickelse och hugnad han låtit oss komma till del samt jämväl för att gemensamt bedja om förlåtelse för våra gemensamma försummelser och öfverträdelser; Men vi samlas ock för att gemensamt uppbygga hvarandra i kärleken samt påminna oss, att Herren är densamme i går och i dag och desslikes i evighet. Det är tron som skall verka Guds verk, men kärleken födes af tron och vi behöfva mötas för att få en lefvande förnimmelse af att vi älska och älskas. Den enes brister fyllas genom den andras gåfvor. Anden är dock en. Denna sista synpunkt behöfveri våra dagar bättre än någonsin framhållas, ty den sjukliga individualismen gör nödigt, att gemensamhetsandan lifvas, att vi väckas oc besinning af att vi äro en kropp och en ande.
Visserligen är det nödvändigt, att de tvifvel, som genomgå vår tid, personligen lösas.
Men om detta är det ena nödvändiga, det att menniskan i sin vaumakt träder inför Gud, så behöfver hon derjämte stödjas af gemenskapen med andra. Det är af vigt att svenska kyrkan erbjuder sig som ett trygt fäste och en säker hamn. Det är af vigt att det finnes en folkkyrka, på hvilken man kan peka och säga: »der är något du kan hålla dig till.»
Vi hörde för tvänne dagar sedan i våra kyrkor läsas ett evangelium, som för oss är af stor betydelse. Vi sågo en bild tränga sig på oss från Judafolkets efterblomstringstid. En man står på bergsluttningen och gråter öfver det blomstrande Jerusalem, som ej ville besinna hvad dess frid tillhörde, hvars invånare ej ville låta sig till Jesus samlas liksom kycklingarne församlas under hönans vingar. Äfven vi lefva i en efterblomstringstid. Sverige har haft sin storhetstid, fastän det nu är ringa bland folken på jorden. Äfven för oss, och för Gotland isynnerhet, finnes likväl mycket att bevara, som står på väg att förspillas, om vi ej med samlade krafter taga vara derpå. Och hvad större betydelse har nu detta möte än att klargöra för oss behofvet af att samlas?
Men vi mötas också för att tränga djupare in i sanningen. Derför må vi ock, enligt lagens visa föreskrifter, efter gudstjenst och helsningstal gå till allvarliga praktiskt vetenskapliga förhandlingar. Dertill gifve Han, är är kraftens Gud, oss sin nåd och välsignelse!
Efter denna helsning till de församlade höll biskopen enligt kyrkolagens föreskrift ett inledande tal, innan förhandlingarna vidtogo. Talaren hade till ämne härför valt »bönelifvets rätta art och betydelse» samt anslöt detta till frälsarens ord: »mitt hus är ett bönehus» samt det yttrande han, på grund af hans lifserfarenhet, sjelf i sitt herdebref haft, att stridernas frukt blir just bönelifvet. Talet, varmt och formfulländadt, slöts med afsjungandet af ps. 113 v. 5 och 6.
Biskopen yttrade härefter, att hans företrädare haft lyckan att leda ej mindre än fem prestmöten och de ämnen, som vid dessa behandlats hade valts så att de i fortlöpande följd stodo i sammanhang med hvarandra.
Vid det fjerde mötet år 1877 hade till behandling framstälts ämnet »synden och försoningen», ehuru endast den förra delen afhandlades. Vid följande möte diskuterades den Augsburgiska bekännelsen. Vid detta möte hade preses för sin afhandling valt andra delen af förstnämda ämne, eller återlösningen genom Kristus Guds lam.*) Ämnet är af djupaste betydelse, må dess behandling ländv till välsignelse.
Talarestolen intogs nu af mötets preses kontraktsprosten F. T. Budin i Eskelhem, som yttrade:
Verldens och Guds vishet ha alltsedan syndafallet uppträdt mot hvarandra och så kommer det äfven att fortfara till verldens ände. Då aposteln Paulus 1 Kor. talar om Guds vishet syftar han ej egentligen på Guds vishet i skapelseverket utan i återlösningsverket hvilken blifvit uppenbar genom evangelium. Guds vishet är inneboende hos honom aft evighet; ingen utom Gud är evig, ingen utom honom är vis, Likasom allt lif har detta genom Gud, har också allt som, är begåfvadt med vishet, denna af honom, som är urkällan till allt. Vishet gifver Gud genom trons bön. Guds vishet är en hemlighetsfull vishet, hvars djup och höjd ingen kan utforska och Guds frälsningsråd har alltid varit föremål för menniskoandens forskningar. Och fast än Guds hemlighet är bland dem som fru\’zta honom, känna de dock hvarken djupet eller höjden af hans vishet, som i detta lifvet är insvept i dunkel till förlossningens dag, då det mörka skall blifva klart. Guds vishet i frälsningen är fördold med hänsyn till den naturliga menniskan. Guds vishet är före tidens begynnelse en till kungörande bestämd vishet. Ett frälsningsråd, fattadt före tidens början, måste vara fast och orubbligt mot alla anlopp, likasom det ock är nödvändigt att det blifvit, blir och skall bli förkuonadt till frälsning för dem som tro, till fördömelse för dem som ej tro. Guds vishet åsyftar ock vår härlighet, kroppens och själens förhärligande i tid och evighet. Det är menniskans höga mål, och dit skall Herren ock föra henne.
Det är om denna Guds underliga vishet jag sagt några ord i den afhandling vi nu gå att samtalsvis behandla.
Lektor Lemke: Ehuru afhandlingen ej gör anspråk på att vara vetenskaplig, utan populär, är dock ämnet så djupt, att man väl kan få anledning till samtal deröfver. Läran om &återlösniogen utgör hjertat i den kristna troslärans andliga organism, På rätta uppfattningen deraf, af dess förutsättning, syndafallet, och dess följder, derpå hvilar kristendomen. Derför är byarje missgrepp vid lärans tydning förderfligt, ty ingen annan lära står i så direkt förhållande till det personliga bjertelifvet. Ämnet är sålunda rikt och djupt. Man kan tala om försoningen och återlösningen såsom skilda begrepp, om deras | omer nd grund, om deras nödvändighet, förverkligande, om missgreppen i antagandet endast af en subjektiv försoning. Vi veta att kyrkan skiljer på objektiv och subjektiv försoning; den förra är förutsättningen, utan hvilken den senare ej blir till verkligt gagn. De finnas, som förneka den objektiva försoningen, framhållande blott en psykologisk sådan. I gamla tider var det Abelard, skolastikerna och socinianerna, i våra dagar är det rationalismen och valdenströmianismen, Enligt dessas lära behöfver Gud ingen försoning. Talaren hade här framdragit några synpunkter, ur hvilka afhandlingen kunde ventileras.
Kyrkoherde Odin ansåg det ingalunda för någon brist utan en förtjenst att afhandlingen hållits i populär form, Då man samtalar med ledning af en enkel biblisk afhandling, som talar med bibelns egna ord, kan den ej bli föremål för så många motsägelser; man får mera fästa sig vid hvad som möjligen kan vara utelemnadt.
Talaren ville mot preses\’ afhandling göra den anmärkningen, att öfverskriften ej riktigt stämmer med densamma, som handlar både om Kristi person och hans verk, äfven helgelsen.
Men öfverskriften lyder »återlösningen», som också ensamt bort behandlas.
Biskop von Schéele hemstälde att mötet till närvarande hospites ville ställa en broderlig uppmaning att deltaga i samtalet.
Kyrkoherde Nyberg instämde med afseende på hvad som sagts om afhandlingens innehåll, men ansåg att författaren såsom förnämsta grunden till försoningsverket bort framställa Guds kärleks djup, som i återlösningen just är den drifvande kraften.
Professor Norrby ville ej dröja vid enskildheterna utan tala något om afbandlingen i dess helhet. Kärnan i den samma vore uttrycket »Kristus som Guds utkorade och oskyldiga lam är ock Guds skuldbelastade lam, såsom den der bar all verldens skuld». Talaren fruktade att förf. allt för mekaniskt fattat detta Guds tillräknande af synden eller i öfverensstämmelse med de gamle dogmatikerna. Men enligt bibeln skulle ej »tillräknas» fattas på detta sätt, hvarpå talaren vidlyftigt redogjorde för de olika betydelser detta ord her i den heliga skrift. Försoningen, återlösningen vore ett mysterium, inför hvilket våra tankar svindla. Endast den, som erfarit dess kraft kan fatta detsamma och dess djupa innehåll. Om sitt framställningssätt vore författaren här ej ensam. Vårt språk vore för fattigt att kunna ge uttryck åt försoningens hemlighet.
Biskop von Schéele gjorde en sammanfattning af hvad de föregående talarne yttrat samt försvarade afhandlingen i ett par af de angripna punkterna.
Härmed voro förmiddagens förhandlingar afslutade. Efter en timmes uppehåll samlades man ånyo kl. 1/2 3, då diskussionen öppnades af
Kyrkoherde Kalström som ansåg att afhandlingen bort heta »försoningen», Preses hade velat häfda den gamla kyrkoläran: Kristi försoning som en satisfactio vicaria.
Talaren betonade att man måste hålla fast vid Kristi ämbete som medlare och mera tänka på den qvalitativa än på den qvantitativa försoningen.
Pastor Lagerman ansåg det vara vigtigt att komma ihåg, hvilken betydelse Kristi lidande hade för Gud. Titeln på afhandliogen fann talaren mycket lycklig, ty »återlösningen» kan endast fattas objektivt. Gammalteologerna hade säkert icke menat någon mekanisk återlösning. Preses hade lyckligt gått emellan det gamla och det nya.
Prosten Bergwall vände sig ej emot afhandlingen utan emot den af densamma åtföljande teserna, som frågade efter orsakerna till söndringarna inom kyrkan. Talaren hade funnit dessa orsaker vara dels nära, dels fjärmare liggande. Vidrörde tidsströmningarna under slutet af förra och början af detta århundrade, som födt sjelfviskheten, hvilken tillsammans med husbehofsbränningen alstrat kallsinnighet mot kyrkan. Fosterlandsstiftelsen, som visserligen grundlagts af ädla män, hade också bidragit till söndringen. De när mare orsakerna låge hos församlingslärarne sjelfva, som kanske ej alltid handlade så visligen. Den nittioårige talaren tackade slutligen för ordet, menande att det vore sista gången han talade i brödernes krets, »ty döden har redan vidrört mig med sin hand, snart går jag bort.» Kyrkoherde Uddin hade rönt ett djupt intryck utaf afhandlingen. Den som skrifvit den har gjort detta så, att han visat, det han ej skämmes för Kristi evangelium; vidare vore afhandlingen ej så lärd, att hufvudet började värka vid försöken att fatta den. Ville vidhålla; att ej blott Guds kärlek, utan äfven hans rättfärdighet vore upphofvet till försoningen.
Kyrkoherde Gadd fann att preses ej tillräckligt betonat att Kristus är ställföreträdaren för oss. Om detta ej betonas blir 3 klart, hvarför Kristus har medlidande med öss. Detta just genom att han blef likasom en annan menniska. Vidare framgick ej klart af afhandlingen att Gud blef försonad och slutligen hade mera bort betonas Guds lams förebildliga betydelse i gamla testamentet.
Kontraktsprosten Budin replikerade den föregående talaren.
Kyrkoherde Hulteman påpekade, att man lätt råkar i motsägelser, då man söker att rationelt diskutera försoningsläran. Talaren ville helst att denna hemlighet lemnades, då ju alla de närvarande erkände, att hvad skriften sagt om densamma är nog för vår frälsning.
Pastor Lagerman sökte visa att försoningen ej åstadkom någon strid mellan Guds egenskaper, hvilkas enhet var kärleken. En tvinBonde nödvändighet var att Gud blef försonad.
Kyrkoherde Olofsson: Vi böra hålla fast vid skriftordet och dess organiska sammanhang, om vi vilja undvika stötestenarne.
Kyrkoherde Odin ansåg att man ofta tör starkt skilde på skriftens och förnuftets domar. Äfven i skriften måste man begagna sitt förnuft.
Kyrkoherde Uddin: Det bör framhållas att genom Kristi försoning hela slägtets skuld blef häfd, ty hela verldens synder fick han lagda på sig. Är det då grymt af Gud att låta sonen gå i döden? Af evighet var detta beslutadt. Man får ej glömma att försoningens bakgrund är kärleken. Vill ett skuldbelastadt hjerta ha frid och hopp, då skall det få erfara att Jesu försoningsverk är det enda som ger detta.
Biskop von Schéele påvisade att man ej finge skjuta bort det historiska uppvisandet för det teologiska bevisandet.
Komminister Ekman ansåg att man vid försoningen borde taga hänsyn till hvad menniskans samvete kräfver, och detta är just försoning. Menniskan har kränkt Gud, kan ej godtgöra detta utan genom ende sonen. Kände sig tilltalad af den uppfattningen, att Jesus ej behöfde tillfredsställa hela Guds rättfärdighet.
Sedan kyrkoherde Gadd &nyo haft ordet och v. pastor Youngberg påpekat att i dessa tider då man löper till storms mot kristendomen, borde man så mycket som möjligt genom läsning och samtal söka sätta sig in i dess gvrundsanningar, afelutades dagens förhandlingar vid 5-tiden med afsjungande af ps. 147 v. 1—2.
Kl. 5 igår e. m, samlades mötesdeltagarne i biskopshusets gästvänliga våving, dit de jämte ett större antal personer från orten, deribland samtlige riksdagsmän, inbjudits till middag. Skålar utbragtes under middagens lopp för mötet och dess preses af värden, som erinrade att, om vår tid i allmänhet utmärkte sig för splittring, sådan icke på något område vore så olycksebringande som inom kyrkan, der sammanslutviog omkring det gemensamma hufvudet mot det stora gemensamma målet vore en lösen för alla. Glad att se omkring sig dem som voro satte vid hans sida i striden, helsade han mötet och dess preses, kontraktsprosten Budin, som å egna och mötesmedlemmarnes vägnar svarade med en välgåogsönskan för biskop v. Schéele och hans fru. Skålen för allm. läroverkets lärarekår besvarades af rektor Jacobson och för inbjudna gäster från andra orter af prof. Norrby.
Efter middagen hölls i domkyrkan aftonbön af komminister Hedgren.

Onsdagens förhandlingar
inleddes med morgongudstjenst i domkyrkan kl. 8 f. m., hvarvid koatraktsprosten G. E. Alfvegren i Ejsta höll en särdeles anslående och lärorik predikan öfver ämnet: »en herde efter Guds hjerta, hans person, ämbete, sinne och lön».
Klockan 10 samlades man sedan på läroverkssalen. Efter afsjungandet af ps.
171 vers 1 meddelade biskopen en längre öfversigt af kyrkans ställning inom stiftet under tiden efter senast hållna prestmöte, dervid han omständligt redogjorde för, bland annat, ssekternas utbredning på vår ö I deona öfversigt yttrade han bland annat:
Till fri samverkan mellan prester och lekmän inom stiftet har början för hala ön blifvit gjord af Visby Stifts missionssällskap, som på prestsällskapets föranstaltande 23 Jan. 1864 grundadt, enligt sina 4 Juli 1888 antagna stadgar vill icke blott understödja den Svenska ev-luterska kyrkans missionsverksamhet utåt, utan jämväl inåt befrämja kristligt lif och kyrkligt sinne. Till välsignelse syntes ock vårt första på denna bredare grundval bygda årsmöte i Etelhem vara, ingifvande förhoppning om framgångsrik samverkan genom Guds nåd i allvarligt kyrklig anda mellan prester och lekmän. Äfven Gotlands ev luterska missionsförening, som 2 Juli 1879 konstituerades i ders nuvarande form, verkar i god samdrägt med vår kyrka, hvarför u heller mig veterligen skolsalarne någonstädes på ön under de senare åren blifvit dess predikanter vägrade såsom jag ej heller behöfde tveka att vid dess 25-års jubileum för två år sedan i domkyrkan tala till de talrikt församlade föreningsmedlemmarne förmaningens ord, då jag derom blifvit på ett förtroendefullt sätt af styrelsen anmodad. Slutligen bör med tacksamhet omnämnas det arbete, som öfvats af Visby Stadsmissionsförening, hvilken alltsedan 31 Aug. 1881 inom Visby samhälle verkat till stort gagn, företrädesvis genom de i dess tjenst anstälde presterliga stadsmissionärerna. Att det blifvit föreningen möjligt att här aflöna sådane, har väsentligen berett på prinsessan Engenies frikostighet, som jämväl för framtiden genom testamentariskt förordnande betryggat denna verksamhets fortgång, om föreningen än snart nog torde blifva nödsakad att, på grund af minskade tillgångar, mer än förut behöft vara fallet, åt en diakonissa öfverlemna stadsmissionärens kall, så vidt det kan genom qvinna skötas.
Diskussionen öfver den af preses utgifna afhandlingen, hvilken ej igår hann afslutas, fortsattes nu. Dervid yttrade sig först
pastor Lagerman som ytterligare betonade att Kristus betalat lösepenning för oss åt Gud, som måste försonas.
Komminister Söderberg, ville framhålla Petri ord: »Veten I icke att I ären igenlösta med Kristi dyra blod som med ett obesmittadt lams.» Guds vrede ville talaren förstå som en reaktion mot det onda. Talaren kunde ej instämma med preses i hans uppfattning af uppståndelsen. Enligt flere bibelord skulle de lefvandes förvandling äga rum i sammanhang med den första uppståndelsen.
Kyrkoherde Sik inlade en gensaga mot de ord i afhandlingen, som till evigt förderf döma dem som redan härnere på jorden anse sig syndfria. Talaren tänkte på metodisterna, som hylla syndfrihetsläran och bland hvilka funnos många verkliga kristna. Det vore ej rätt att uttala domen öfver dem som ej vandrade i samma ljus som vi sjelfva, då det endast gälde lärosatser, ej bjertesaker.
Kontraksprosten Budin: »Säga vi att vi hafva ingen synd, så bedraga vi oss sjelfva och sanningen är icke i oss.» Då man säger sig vara syndfri, har mån ud behof af en trälgare, söker bonom ej och blir ej delaktig i honom, får sålunda stanna utom himmelens portar. Talaren replikerade komminister Söderberg, som svarade med några ord i samma anda som förut.
Kyrkoherde Odin kritiserade den valdenströmska försoningsläran och ansåg dess stora svaghet ligga deri att den suspenderar Guds rättfärdighet. Låter emellertid en af Guds egenskaper taga sig bort, då kunna också de andra suspenderas och då återstår af Gud ingenting. Instämde med kyrkoherde Sik. Man missförstod metodisternas syndfrihetslära. Med synd mena de uppsåtlig synd och från den bör en kristen vara fri.
Diskussionen om sjelfva afhandlingen afslutades härmed, hvarpå man öfvergick till meningsutbyte rörande de afhandlingen bifogade teserna. Härunder yttrade sig biskop von Scheéle rörande den kyrkliga söndringen och medlen till dess hämmande, hvarpå kyrkoherdarne Uddin i Sanda, Hulteman i Klinte, Gradelius i Othem, Gadd i Öja samt professor Norrby och biskopen talade om auktoriteten i det religiösa lifvet.
Klockan hade nu blifvit 1/22 och förmiddagens förhandlingar skulle enligt programet afslutas. Dessförinnan stälde preses några ord såväl till biskopen som till det församlade mötet, hvarpå afsjöngs ps. 171, sista versen.
Idag på eftermiddagen har dr Lemke hållit en med pietet utförd minnesteckning öfver den man, som ledde det senast hållna prestmötet, biskop Anjon, tillhvilken mipnnestecknaren stod i förhållande först såsom lärjunge vid högskolan och sedan såsom medarbetare vid skolan och domkapitlet under närmare ett fjerdedels sekel. Uti de biografiska notiserna påpe: kade minnestecknoaren först det vigtiga inflytande, som på den unge pastorsadjunkten Anvjou utöfvades af den som andlig vältalare och teolog berömde Karl Peter Hagberg. Talaren följde vidare föremålet för sin teckniog på hans akademiska befordringsbana, der A. alltmer gjorde sig känd som en lärd man och 1845 nämdes till professor, såsom hvilken han framstod som kyrkligt och politiskt konservativ i sin åskådning. Han redogjorde ytterligare för hans verksamhet som tidskrifts utgifvare tillsammans med numera biskap Beckman, hvarifrån han citerade den fram: lidnes kraf på teologiea att
»den bör vara det vetenskapliga resultatet af på en gång lefvande kristlig troskraft och den bögsta tankeodling». »I ein högsta och egentliga betydelse har teologien en Rppgitt så stor och hög att den med hänseende till hvarje dess idkare endast kan framstå såsom ett ideal för hans sträfvande, men icke såsom ett mål, hvilket han kan berömma sig af att hafva uppnått. Detta som gäller om hvarje sann vetenskapsman, att han under det han tänker högt om sitt ämne, tänker ödmjukt om sig sjelf, måste särdeles gälla om teologen, så framt han skall vara sin kallelse värdig».
När 1855 dåvarande kyrkoministern och kyrkohistorikern Reuterdahl afgick från sitt statsrådsembete, antager man att det var på hans råd, som kyrkohistorikern An jou kallades till hans efterträdare på taburetten, der han satt qvar till 1859, då med Louis de Geers inträde i konseljen i kronprinsen-regentens regering ett nytt skede ingått, och då Anjon flyttade som biskop till Visby, der på 27 &r intet prestmöte hållits, men der sedan sådana af honom höllos hvart sjette år, hvarvid han ofta uttalade sig om hvad tiden och utvecklingen fört med sig för kyrkan. »Med vetenskapen» sade han vid ett tillfällle, »hafva vi ingen strid. Forskningens frihet hvarken kunna eller vilja vi binda eller fördöma. Det har väl varit tider, då man ej tvekade att sätta bibeln såsom Guds omedelbara ord, så som man uppfattade detta ord, till domare öfver tankens forskning. Men man förväxlade sin uppfattning af Guds ord med detta ord sjelf, och hvad man kallade Guds dom befans vara en förveten menniskodom.»
Som sjelfskrifven riksdagsman bevistade Anjou 3 riksdagar, då han 1865 talade mot representationsreformen, sedan han ett par år förut bekänt »att beklagligtvis hafva mina historiska studier icke kunnat lära mig förstå att tider af oro äro lämpliga för vidtagande af reformer». På kyrkomötena fortsatte derefter Anjon, ehuru mera lamt, sitt arbete såsom konserverande det bestående, kämpande bland annat för prebenden &t professorer och för prestexamens bibehållande vid domkapitlen.
Med en erinran om att läroverksstadgan af 1859 var Anjous verk redogjorde talaren för hans omfattande författareverksamhet Svenska kyrkans historia m. m., hvarigenom han tillförsäkrat sig en hedersplats bland våra författare på detta fält.
Såsom bevis på hans nit som kyrkans högste ledare på Gotland anfördes de många biskopvisitationerna (38), stiftsmöten m. m. Samma nitfulla vård egnade han ock åt undervisningsväsendet på alla områden och var bland annat en bland stiftarne af högre flickskolan, som alltid af honom varmt omhuldades. Erkänsamma ord egnades åt hans välgörenhet och gifmildhet, hans gästfrihet och välvilliga sinnelag för dem, som med honom kommo i beröring, främmande för och en afgjord flende, som han var till allt sqvaller och förtal.
Biskop Anjou var, sammanfattade talaren sitt slutomdöme, en ärans man iordets fulla bemärkelse.
Härefter och just som tidningen lägges i press höll v. pastor Fr. Lagerman i Hängvar ett föredrag öfver ämnet:
»Bland de fordringar, som vår tid med rätta ställer på den kristliga predikan, står främst att det historiska alltjämt skall läggas till grund för det dogmatiska». Såsom hospites, d. v. s. inbjudne gäster ha båda dagarnes förhandlingar öfvervarits af e. o. professor Karl Norrby, generalkrigskommissarien juris doktor A. T. Sjöberg samt docenten, teologie kandidaten H. V. Tottie samt kyrkob. Lundén.

*) Afhandlingen medföljde som bilaga Gotlands Allehandas senaste fredagsnummer.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 28 Augusti 1889
N:r 98