Kategori: 1890 12 December

För Gotlands Allehanda
af
Nn.

(Forts, fr nr 192.)
Träda vi deremot in i en sådan stuga en afton, då gör det ett helt gladare och varmare intryck på oss. Det väldiga bålet på golfvets midt kastar sitt sken öfver hela den väldiga salen, färgande rökhvirflarna under takåsen i rödgula skiftningar.
Från sköldarnas bucklor och de. blankskurade svärden, hvilka hänga här och hvar på väggarna, träffas ögat af blixtrande strålar, återskenet från den lågandé elden. Och de med handarbeten sysslande qvinnorna och de slöjdande männen i salens midt framstå i en trolsk belysning. I denna dager ter sig den väldiga salen präktig, ja så inbjudande, att vi ej kunna motstå frestelsen att inleda närmare bekantskap med gårdens folk, studera deras vanor, bese deras redskap och verktyg, deltaga med dem i deras nöjen och tidsfördrif och med dem aflägga ett besök hos deras hädangångna anhöriga.
Hvilka upplysningar i stå då att vinna om detta folk?
Till att börja med hafva vi redan af den omsorg, som man nedlagt på dessa hus, kunnat sluta:till, att de alla hafva tagits i anspråk af gårdens folk såsom bostäder. Intet af dem kan hafva uppförts till fähus eller stall. Detta bekräftas äfven af fyndens förekomst och beskaffenhet. Särskilda ladugårdshus måste hafva funnits och dessa säkerligen ej heller så obetydliga, om de varit afpassade efter gårdens storlek i öfrigt.
Af de många och stora boningshusen kunna vi också förstå, att gårdsfolket varit ovanligt talrikt. Detta ådagalägges äfven deraf, att en ofantlig mängd djurben, hvilka utgjorde lemningar efter måltiderna, hittades öfver allt, synnerligast i A. Att de lågo kringkastade handlöst, vittnar för öfrigt ej fördelaktigt om ordningssinnet i gården. Samma båda slutsatser kan man äfven draga af den stora mängd lerkärlslistar, som här och hvar lågo kringströdda. Endast från A kunna delar äf minst 80 särskilda kärl uppvisas. Att här varit många munnar att mätta, många armar att sätta i rörelse för födans beredande och stora förråd att taga af, bevisas dessutom af det stora antalet urgröpta malstenar och kulformiga löpare till dylika, med hvilka säden krossades. Ej mindre än elfva handqvarnar eller delar af sådana påträffades, och af kulformiga stenar tillvararatogos 45 st. Visserligen kan man ej med säkerhet säga, att alla dessa runda stenar användts som löpare vid sädesmalning, men större delen måste man antaga hafva användts detill, enär de bära tydliga slipytor efter nötning mot malstenen. Dessa löpare hafva alla förts med en hand. Äfven nåfsra större löpare funnos, hvilka förts med båda händerna. En väl tillslipad löpare, hvilken låg bra till för handen, var troligen något rätt värdefullt för dess egare. Vi förmoda det deraf, att en sådan ovanligt vacker och jemnt tillknackad sten, hvilken var försedd med trenne glattslipade ytor, befans vara nedlagd i en af grafvarna på det närbelägna graffältet. /Grafven var en lång stenkista af ett på Gotland ovanligt slag med väggar af lagda hällar. Här hade man nedlagt den döde och gifvit honom ett väl svarfvadt lerkärl, en jernknif, samt den nyss omtalade stenkulan med sig i grafven. Öfver det hela hade man uppkastat ett rätt stort röse af gråsteuar, Detta hade dock trots de ansenliga stenmassorna ej förmått freda den jordade, ty några hundra år senare hade man brutit sig ned och i samma graf, men tvärt öfver den famma, befraft en annan person, som man utstyrt med några för den tiden utmärkande saker.
Bruket att krossa säden för hand mellan tvenne stenar är det första sättet som tillgripes af naturmenniskorna och användes ännu i dag af vilda folkslag. Det har ock begagnats af våra hedniska förfäder sedan urminnes tider. För några år selan fann professor Montelius en dylik urholkad smal sten nedlagd vid en s. k. gånggrift i Vestergötland, d. v. s. en sior giftkammare med en särskildt bygd ingång på ena långsidan. Såväl grafvens form som innehållet i densamma visade att den uppförts under stenåldern, en tid, då ännu inga metuller voro kända. Mellan denna gråf och grundvalarna vid Rings ligger en tidpunkt af omkring. 3,000 år. Under hela denna långa tid hade man således ej uppfunnit något annat sätt att förvandla sädeskornen till mjöl.
Försöka vi nu vidare efterforska förmögenhetsvilkoren på gåden, så finna vi snart, att de ej varit dåliga. Vi hafva redan påpekat gårdens storartade anläggning samt dess invånares mängd och deri hafva vi ju en antydan, att ett visst välstånd måste hafva rådt på gården. Detta bevisas äfven af några bland fynden, nämligen en guldring, några silfvermynt samt smältklumpar af glas.
Glaset hade vid denna tid ej länge varit kändt häruppe och ansågs ännu som en dyrbarhet. Vi kunna ock mycket väl fatta, att ett folk, som ej förut känt till detta ämne, skulle med stor begärlighet mottaga det, när det väl lärt sig förstå dess, ovanliga egenskaper. Huru högt man vid denna tid uppskattade glasets värde, kan man bland annat se deraf, att man stundom nedlade en liten glasbit i grafven för att hedra en afliden frände; och ett lerkärl, i hvars gods små glasbitar voro inmängda, ansågs som något särdeles prydligt. För öfrigt bade man ej ännu råd att använda glaset till något annat än prlor och dryckeskärl, de senare ofta af en långdragen, nertil spetsig form. Präktiga sådana glaskärl hittas understundom i grafvar från denna tid. Så fans i en grafkista å ett stort, nen tyvärr illa medfaret graffält i Sjonhem bland annat en hög vacker glasbägare, stående vid hufvudet af ett skelett.
För kännedomen om glaset, liksom: flera andra för denna tid nya föremål, hade våra förfäder ytterst den tidens mest bildade och mäktigaste folk; Romarna, att tacka. Romar-riket stod under de första århundradena af vår tidräkning ännu på höjden af makt och anseende. Dess välde utsträckte sig ända upp till floderna Rhen ech Donau. Områden, hvilka i våra dagar ensamma utgöra mäktiga stater såsom Frankrike och England, voro då ej annat än romerska provinser. En liflig beröring mellan dessa landsändar och de närgränsande germanska stammarna uppstod snart, yttrande sig än i blodiga sammandrabbningar, än i fredlig samfärdsel och handel. Varor, förfärdigade i romar-riket eller i någon af dess provinser, fördes i mängd öfver gränsen i utbyte mot alster och produkter af de vilda folken, exempelvis pelsvaror. Dessa romerska föremål spredos från det ena folket till det andra; stundom vågade sig romerske köpmän ända upp mot Nord- och Östersjöns kuster, derifrån de dock ej alltid återvände.
Småningom- började alla dessa föremål med deras ädla och sköna form utöfva ett märkbart inflytande på de vilda germanernas smak, seder och föreställningar. -Derför har man kallat den period, under hvilken detta inflytande: gjorde sig gällande — eller de fyra första århundradena efter Kristus —, för den romerska äldre jernåldern.
Visserligen började glaset redan under den förromerska delen. af jernåldern att uppträda i norra Tyskland… Man har nämligen der funnit små örringar af brons med påträdda glasperlor; men glaset uppträder ännu ytterst sparsamt. Först under den romerska tiden får det större spridning och användning och först då tränger det fram till Norden.
Vi nämnde äfven; att några silfvermynt hittats, äfven de af samma sydländska ursprung. Det var två s.k. denarer, (fig. 3)

preglade i Rom af kejsarne Hadrianus och Antoninus Pius, hvilkas regeringstid infaller mellan åren 117—161 efter Kristus. — Detta myntslag, hvilket till storleken kan jemföras med en 25-öring, ehuru det var något tjockare, användes under de första århundradena efter Kristus i det romerska riket och fick till följd af detta rikes ofantliga omfång en mycket vidsträckt spridning.
Åfven långt utanför detta rikes gränser gingo deras mynt i stort antal såsom förmedlare i handel de olika folken emellan. Våra förfäder plägade, innan de gjorde bekantskap med dessa mynt, göra sina köp genom att utbyta en vara mot en annan. Först genom. dessa små silfvermynt började de få en aning om, att handeln kan på beqvämare sätt ega rum.
Detta sätt funno de också snart nog så vigt, att de romerska denarerna fingo en mycket stark efterfrågan. I stor mängd sökte de sig väg hitupp, de flesta kommande från östra delen af det romerska riket och följande Weichsels och Oders lopp. Deraf. kommer det sig, att de så talrikt uppträde just på Gotland. Omkring 4,760 sådana mynt äro funna i Sverige, men af dessa ej mindre än 4,000 på Gotland. \”Ett enda sådant fynd, hvilket gjordes vid Sindarfve i Hemse socken, innehöll 1,500 dylika: mynt, en för den tiden och äfven i våra dagar betydande summa.
Mången, som läser dessa rader, skall säkerligen med glädje låta sig påminna, att det var med en penning af detta slag, en denar, som Jesus visade tillbaka den skenbart -oskyldiga, men i grunden listigt anlagda frågan: »Är det lofligt att gifva kejsaren skatt eller icke?» hvilken öfverstepresternas och de skriftlärdes utskickade riktade till honom. — Det var äfven mynt af detta slag, som Filippus menade, då han, öfverskådande den till 5,000 män uppgående menniskomassan, förklarade, att bröd för två hundrade penningar ej skulle vara nog för att hvar och en skulle få ett litet stycke. Att på detta sätt ett utländskt myntslag omnämnes i samband med Jesu uppträdande, härrör deraf att Judalandet vid denna tid var underkufvadt af Romarne och det romerska myntet derföre gängse derstädes.

Men vi återvända. till vår gård i det aflägsna hedna landet och till de tvenne denarer som der hittades. Bredvid dem låg en tredje (fig. 4) af samma storlek-som de-båda andra, men af helt annat utseende än dessa. Det var en efterapning af de äkta, sålunda, hvad vi skulle säga, ett falskt mynt. Konsten att förfalska penningar är alltså ej en uppfinning af vår tid som vi se. Hvad detta mynt angår, borde det dock ej hafva varit svårt att skilja från de äkta: I stället för kejsarens bild, som på de äkta denarerna plägar vara väl och omsorgsfullt formad, ser man här: endast en löjligt klumpig figur, något rundt i midten med utspringande horn, der den äkta figuren visar kejsarens skägg och näsa. Knappast kan man antaga, att detta mynt gjorts i afsigt att bedraga en säljare. Snarare får det anses som exempel på våra förfäders begär att efterapa och afbilda föremål från ett land, hvars arbeten bland dem voro moderna och omtyckta. Ett annat sådant prof ehuru. från en senare tid är ett litet guldmynt, som konservator Gustafsson fann år 1884 i en grafkista vid Havor i Hablingbo socken på Gotland. Detta mynt var visserligen bättre gjordt än det från Rings, men befans dock vara en »barbarisk» efterbildning af ett romerskt eller byzantinskt guldmynt från 400-talet eller tiden deromkring. Det var försedt med en liten ögla, genom hvilken en snodd varit dragen och hade således burits antagligen som prydnad.
Så småningom vunno våra förfäder allt större skicklighet att efterbilda de romerska mynten. Särskildt togos de efter denarerna inkomna guldmynten till förebilder. Ur dessa efterbildningar utvecklade sig efter hand de s. k. brakteaterna d. v. s, hängsmycken af tunn guldplåt med upphöjda figurer, hvilka bibehöllo sig ända fram till medeltiden. Vackra sådana arbeten äro funna äfven på Gotland, af hvilka synnerligast ett från Häugs i Lärbro socken förtjenar omnämnas dels på grund af dess praktfulla utseende dels äfven derföre, att det hittades tillsammans med aderton andra guldbrakteater.

Innan vi lemna mynten, böra vi nämna, att en äkta denar, ehuru mycket sliten, hittades äfven i grundvalen vid Åby i Bro. Äfven här alltså har man rört sig med klingande mynt.
Platsen, der de tre denarerna vid Rings hittades, var södra förstugan i A., tätt invid väggen. Guldringen (fig. 5) deremot låg i det inre rummet i samma hus. Den vägde 177,44 gram eller 41,74 ort, således ej långt ifrån ett halft skålpund. I dessa tider, då guldet ej ännu fått den stora spridning, det sedan fick, måste denna ring hafva representerat ett rätt betydligt värde. Föremålet var en spirallagd ring af det slag, som plägade användas vid betalningar. Härmed tillgick. så, att en lämplig del afhöggs och vägdes samt lemnades som liqvid. — Omkring den. större .ringen var virad en mindre af finare guld. Att båda voro alldeles orörda, förringar icke husets anseende.
Det är för öfrigt icke första gången, som guld här hittats. Man känner förut tvenne, om ock mindre, guldfynd från gårdsplanen mellan de fyra husen.
En så pass stor tillgång. på guld i den gamla gården kan ejiannat än väcka vår förvåning och kommer-oss att spörja, hvarifrån och huru det kom hit.. Härpå gifver en berömd – forskare ett svar, som i korthet kan sammanfattas sålunda:. vid slutet af 300-talet började det väldiga romerska riket oroas af vilda folkstammar, hvilka kommo dragande i väldiga skaror öster ifrån, dermed framkallande den storartade och ödesdigra företeelse, som i historien kallas folkvandringarna. Det romerska riket, som vid denna tid allt mera försvagades genom förvekligande seder, split” och tvedrägt; föll slutligen sönder i tvenne riken, det vestromerska och det östromerska eller byzantinska, så kalladt efter dess hufvudstad Byzanz, det n. v. Konstantinopel. Det vestromerska riket måste upptaga flera af de framträngande barbariska horderna inom sina gränser och gick dermed sin upplösning till mötes. Det dröjde icke länge, förrän barbarerna söndersprängde detta rike och intogo verldens hufvudstad Rom.
Det östromerska riket deremot stod ännu fast 1 flera århundraden, lemnande åt den klassiska odlingen skydd och hägn. Dock var det endast med stora ansträngningar de byzantinske kejsarne mäktade värja sig för de påträngande barbarerna, och då intet annat hjelpte, måste de erlägga stora penningsummor för fredens bevarande. Snart antogo dessa formen af en årlig skatt, uppgående till flera tusen marker guld.
Goterna, som erhöllo dessa summor, bytte ut en del deraf mot varor, som kommo norrifrån; och slutligen hamnade en del af detta guld uppe i de skandinaviska länderna.
Deraf förklaras, att en mängd dyrbara guldsmycken från denna tid hittats i vårt land, deraf äfven att den gård, der vi för tillfället aflägga ett besök, kunde vera försedd med guld till flera hundra kronors värde i nutida mynt. Detta är ock förklaringen till att två östromerska mynt, preglade af kejsar Anastasius (471—518), kunnat förirra sig ända upp till granngården Bjers der de för några tiotal år sedan hittades.
Af prydnadsföremål hittades] vid) Rings blott några få Främst bland dessa må nämnas ett litet spänne (fig. 6) af brons, som

påträffades i D. Dylika spännen, ursprungligen utvecklade ur en form, motsvarande vår säkerhetsnål, användes mycket i stället för vår tids knappar att sammanhålla kläderna. Ur dessa små spännen utvecklades så småningom de stora granna bågspännena, som ej minst på Gotland erhöll en sådan yppig ornamentik. Det ifrågavarande lilla spännet är för öfrigt ett af de dyrbaraste fynden från hela platsen, emedan det röjer påverkan af spännen, som begagnades i de romerska provinserna, och derföre gifver en säker ledning för bedömandet af den fornlemningsålder hvarest det hittades. Delar af dylika spännen: hafva äfven hittats på det närliggande graffältet.
Tvenne spännen, af ett annat utseende men samtida med det förut nämnda, må äfven här omnämnas, emedan de, såsom hittades på det nyss funna graffältet, kunna anses tillhöra gården; De voro nämligen formade som en springande hare, hvilken med sina långa öron och bakben här var förträffligt afbildad. Platsen för ögat och en del af buken hade varit belagda med något slags emalj, hvilken jemte smyckenas naturtrogna former gifvit den ett så tilltalande utseende, att de till och medi våra dagar skulle kunnat med heder bäras af en nordisk qvinna. Äfven dessa äro en efterbildning af romerska dylika smycken. En sådan, af stor likhet med dem från Rings förvaras i museet i Mainz, bland andra små smycken afbildande hästar, hundar, foglar och fiskar.
Denna stad var en gång sätet för en romersk truppafdelning, en s. k. legion, som lemnat efter sig talrika minnesmärken af allehanda slag, i våra dagar utgörande en prydnad och stolthet för nämnda museum.
(Forts.)

Gotlands Allehanda
Måndagen den 15 December 1890
N:r 195