Kategori: 1890 12 December

Södra häradsrätten.
Bokströmska menedsmålet har i dag åter förevarit å länsfängelset. Sedan protokollet för föregående rättegångstillfälle justerats, företogs först förhör med drängen Alfred Norberg ensam, På grund at frågor från åklagaren vidhöll Norberg nu, att han första gången vittnat sanning och hade han återtagit sitt vittnesmål på grund af att ban hotats med stämning af Karl Jakobsson, om han inför häradsrätten 2 Sept. vågade säga ett enda ord till förmån för Stenqvist, som då påkallat honom som vittne. Hvarför han vid återtagandet af sin vittnesberättelse 2 Sept. gråtande påstått att anledningen härtill varit hans samveteqval, kunde Norberg icke redogöra. Ej heller kunde han påminna sig att han vid samma tillfälle 2 Sept. blifvit flere gånger genom bud kallad till Bokström. Norberg förklarade att den uppfattning han fått af Karl Jakobssons yttrande att han hade Eneman och Lindström bakom sig var den att om han återtog, skulle han slippa ifrån alltsamman. Vidhöll enständigt att han åsett hela det uppträde, hvarom fråga ursprungligen varit.
Härpå infördes de båda andra svarandena, Bokström och Stenqvist. På gifven anledning erkände Bokström att han 2 Sept. vid Burge sökt efter Norberg för att bjuda honom på kaffe, men ej träflat honom. Åklagaren anhöll, att hr Stenmark som sakförare måtte ekiljas från målet såsom numera obehöflig, men fann häradsrätten icke laga skäl ha förekommit att bifalla detta.
Började så vittnesförhör. På åklagarens sida hördes först drängen Alb. Karlsson från Stånga. Denne hade iakttagit uppträdet mellan August Olsson och Bokström på landsvägen 24 April 1888. Han hade dervid hört dem gräla på hvarandra. Mindes ej om Stenqvist varit närvarande. Vittnet hade ej sett, om Olsson våldfört sig på Bokström eller icke, men kunde ej taga på sin ed att Olsson icke gjort det.
Sågverksägaren A. Lundqvist, Alfva, berättade, att då Norberg på väg till Visby för ransakningen å länsfängelset gått förbi vittnets hem, vittnet tillsport honom hvad han skulle vittna. Dervid hade Norberg sagt sig skola säga detsamma som vid Burge 3 Sept.
Vittnet förestälde honom vigten af att säga fulla, rena sanningen, hvarvid Norberg bedyrat, att om det också vore hans sista ord på jorden, vore detsant att han tubbats af Bokström.
Han skulle vittna detta äfven om han för mened blefve dömd till fästningsstraff. Det finge gå hur som helst.
Norberg godkände i hufvudsak detta vittnesmål, äfven om han ej i allt kande minnas, hvad L. nu upprepat, men förklarade att när han kommit till stationen hade Karl Jakobsson varit der och att det var anledningen hvarför han ändrade sitt vittnesmål.
Med anledning af detta Norbergs yttrande, som icke stämde med det öfriga, ansåg åklagaren, att samma yttrande vittnade om en sådan virrighet och motsägelse, att Norberg borde undersökas af läkare för att vinna visshet, om han vore fullt normal.
Drängen Fr. Ekdahl hade en vecka före pingst varit tillsammans med Norberg under arbete i ett grustag, dervid de kommit att tala om detta redan då anhängiggjorda målet.
Norberg hade då på fråga yttrat att han vid tillfället för uppträdet på Bokströms gård väl hållit med sina hästar vid B:s boddörr för att gifva dem bröd, men att han icke sett något.
Stenmark anmärkte häremot att vid samma tid Norberg åt andra personer sagt att han vittnat sant första gången 8 Maj 1883.
Hemmansägaren O. Lingvall hade skjuteat Norberg till Skogs 26 sist. November, dervid denne varit mycket ötver sig gifven och sagt: »Hvad skall jag vid Skogs att göra. Ea dag i Juni efter tingssammanträdet hade Stenqvist och Karl Jakobsson kommit ned på vittnets åker, der han befann sig, och då de börjat tala om det föreliggande målet, hade Jakobsson till S:enqvist yttrat sin förvåning öfver ett 8. kunnat vittna som han gjort.
Dervid hade Stenqvist svarat: «Ja, Bokström måtte parera.»
Selma Lindström från Burge berättade att en af rättegångsdagarne af tinget 1—7 Sept.
hade Bokström bedt henne säga till Norberg att komma upp i rummet der han jämte flere befunno sig. Två gånger hade hon kallat Norberg, men denne hade båda gångerna sagt sig icke vilja komma.
Norberg förklarade nu, att han påminde sig detta.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 December 1890
N:r 196