Nu, då det mången dag ser så vårlikt ut och termometern visat flere grader öfver fryspunkten och svanar och starar börja sin luftiga färd mot norden, förefaller det måbända rätt kusligt, ja, otidsenligt att man talar om köld och is och svåra vinterkommunikationer, liksom man inte hade något annat att skrifva om.
Men den som berättar detta ungdomsminne från 1840, står redan sjelf i lifvets vinter, och derför, mina unga läsarinnor — dragen ej på munnen öfver hur simpelt allt var i edra mormödrars tid — då både ni sjelfva och den nya tiden slumrade i det fördolda.
Några gotländingar, en lektor med dotter, en landtmätare, en grosshandlare en ung stockholmare samt två halfvuxna flickor med jungfru, hade för att komma hem till Visbyinnan jul, att välja mellan tvänne segelfartyg, galeagen »Sofia Albertiva» och skonerten »Fred och Lycka».
Det sistnämda fartyget var gammalt och erbjöd mindre säkerhet, men seglade alltid med lyckan ombord och gjorde snabba resor. Det andra deremot var nyare och större, ansågs så sent på året vara bättre som passagerarefartyg.
Alltså utsågs detta, och glada gingo vi ombord och togo afsked af flere vänner, som önskade oss lycklig resa.
Som det var den första December och dåvarande kronprinsen Josef Frans Oskars tamnsdag, så seglade vi strömmen ut under kunglig salut och aneågo detta, jämte det vackra vädret, fom ett godt omen.
Vinden var god, så att vi iskymningen kastade ankar i Sandhamn, Matsäcken togs fram, ty de fleste af oss hade försett sig med hvad till lifvets uppehälle hörer, såsom färskt bröd, smör, ost, frukt, en präktig stek, bakelser och sylt, och de yngsta ekulle börja att utöfva värdskapet.
Att hushålla med godbitarna tänkte ingen på, och i Sandhamn skulle vi ju invänta vind, den skulle nog komma, och sedan ginge allt som en dans.
Men våra sangviniska förhoppningar om en hastig öfverresa skulle för hvarje dag bli allt svagare, ty dag gick och dag kom och samma otur, ingen vind till Gotland, men i dess ställe blåst, köld och snöyra. Hamnen låg full af seglare, som skulle till olika orter.
Passagerarne på skutan försökte dock att inrätta sin tid efter bästa förmåga; de äldre herrarne läste och spelade kort, ungdomarne togo fram sina skolbösker, och lektorn gat undervisving i runskrifning, hvilket nöje blef så omtyckt, att vi på griffeltaflor skrefvo bref med runor.
Examen anstäldes i franska, geografi och historia samt matlagning, men när ingen af de unga femininerna kunde tillfredsställande besvara hvad som förstås med »saltgrön» strömming, blefvo de alla improberade.
Det var ju ett eklatant bevis på okunnighet, icke sant ? Men de hvilka ej blefvo nedslagna eller förbluffade voro vi, som åter med plirande ögon frågade vår gode mentor, i hvilken ordbok ordet »saltgrön» står.
På den tiden var Sandhamn det mest kusliga ställe man kan täaka sig, och ledsnaden började få makt öfver passagerarne på »Sofia Albertina».
Alla matkorgar voro tömda, skeppsprovianten måste raed tacksamhet anlitas, med gröt på korngryn till frukost och qväll, och ärter, fläsk och rågkvallar hvarje middag.
Iotet kaffe, intet té — och dåligt dricksvatten vimlande af mask, hvilket ej dracks af herrarne utan tillsats af konjak eller bränvin!
Lägger man dertill en bristfällig kamin, som fullkomligt inrökte kajutan med dess sofplatser, så har man en föreställning om huru angenäm och komfortabel en sjöresa till Gotland den tiden kunde vara. Också föredrogo vi alla kölden framför röken och voro utan eld.
Herrarne voro iklädda fårskinnspelsar, men fruotimren blott fina yllekapotter, utan pelsverk, boas eller muffar, inga yllevästar, utan bomullsklädningar, och på hufvudena bahytter.
På det isiga däcket »slogs kana» samt valsades för att hålla sig varm. I skymningen tändes en lampa i kajutan och kring det långa bordet intog hvar och en sin plats. Men hvarje afton återkom beständigt samma fråga: hur lävge skall detta räcka?
Dåsighet, missmod, hemlängtan aflöste den forna lifligheten, och man talade redan om att återvända till Stockholm, resa landvägen till Kalmar och öfver Kalmar sund till Böda, med »postjaktem» till Klinte.
Sandhamn, som när vi kommo dit företedde en liflig anblick med de många fartygen, hade sett den ena seglaren efter den andra gå ut — blott de båda gotländska kunde ej lyfta ankar i brist på vind.
Men på attonen 19 December började det blåsa upp…
Hvilken brådska, hvilket buller innan fartyget kom till segels! Blåsten tog till mer och mer och ökades vid midnatten till full orkan.
Fartygets sjögång blef så hård, att kistorna på kajutgolfvet började rulla fram och tillbaka, och en och annan passagerare började få känningar af sjösjukan.
I ett nu ryckes kajutdörren upp, kaptenen kommer flygande ned för trappan och far framstupa öfver kaminen, som i samma vefva stöttes omkull.
Kaptenen ropar: »nu flög jagaren för f-n i våld, och jag tror att vi göra detsamma, Lektor, kom, hjelp mig med sjökortet i denna stormen; vi komma under land före dagningen».
»Kapten, minska segel först, låt styrman ta befälet, och kom se\’n ner till mig !» — Sagdt och gjordt.
Men mot morgonen började vinden bedarra, och i dagningen mellan kl. 8 och 9 varskodde utkiken land. Vid 10-tiden blef land synligt — men på motsatta sidan mot hvad vi väntat.
Hvar voro vi? Hvad var detta? Fårön? Jo.
Några bekanta gårdsnamn uppräknades.-Men om detta var Fårön, hvar var då storlandet eller Gotland… det syntes ej till, och efter en timme var allt försvunnet.
Vi seglade och seglade, vinden aftog mer och mer, och luften var klar och kall.
Omkring kl. 2 på e.m. tyckte sig sjöfolket se röken af ett ångrartyg kommande söder ifrån.
Vi kommo närmare, men fartyget närmade sig ej.
Kikaren gick hand i hand, och den visade ett större föremål. Snart syntes land i vester.
Lektorn gick ned att se på sjökortet och kom snart upp med den föga hugnesamma underrättelsen, att landet var Ölands norra udde och den förmenta röken klippan Jungfrun, der så många menniskolif blifvit epilda.
Det lodades, fartyget passerade långsamt i skymningen mellan Jungfrun och Öland och hann ankra, innan fullt mörker inbröt. Denna plats är både farlig och osäker; men devna afton visste ingen af oss derom.
Men vi voro allt utom lugna. Natten insvepte allt i mörker, och dyningarna efter stormen blefvo allt svagare, men ingen sömn tillslöt våra ögon, och vakande afbidade vi morgonen.
Kölden tog till, och vakt ombyttes hvarje halftimme. Alla tackade vi lektorn, som räddat oss från skeppsbrott i Kalmar sund; en timme senare och allt hade varit slut.
Måtte morgondagen medföra vind härifrån, måtte blott en svag kåre förbjelpa oss till Vestergarn I Men denna dag och ännu en skulle gå förbi i fruktlös| väntan. Ändtligen kom vind 22 December, svag och lätt visserligen, men dock vind. Vi kunde vid tiotiden få säga den gråa »Jungfrun» farväl, vi kunde sakta, sakta segla till hemmets kust.
Jag säger med flit sakta, ty tåg och vanter voro nedisade och däcket liknade en skridskobana. Sjömännen voro tysta och fåordiga, och vi stackars resenärer voro nästan stumma.
Men solen lyste klar, och luften var ren och hög. Med blotta ögat sågo vipå samma gång Ölands försvinnande och Gotlands framträdande kust, den kära efterlängtade. Alla blottade sina hufvaden. Nu var det en verklighet.
I glädjen uppstämdes: »Djupt i hafvet på demantehällen, Necken hvilar i grönan sal» etc,, och när tonerna af den sista versen förklingat, började ljusen skymta från stranden vid Vestergarn.
Kaptenen, hvars destinatiousort var Visby, måste lofva oss att utanför Vestergarn lägga till, på det lotsbåten kunde medtaga passagerarne, deras många koffertar och sävgkläder.
Missnöjet var nu som bortblåst, och alla togo vi den stackars kaptenen i famv, önskande honom att lyckligt komma hem till julafton.
Väl komna i land, blefvo vi på det vänli gaste inbjudna till en bekant och undfägnades med kaffe, nygräddadt saffransbröd och varm punsch. Aldrig har ens den läckraste målvid smakat så godt.
På samma gång som vi lemnade »Fred och Lycka» Sandhamn, men ankom till Visby redan 20 December.
Fullkomligt friska, utan snufva eller hosta, anlände vi till våra hem, der stor oro rådde.
Men der glömdes snart alla missöden, och lyckliga voro vi, som fingo fira julhögtiden i hemmet, der ljusen brunno om möjligt klarare än förr — och hem kommo vi sannerligen i »grefvens tid» — ty några dagar derefter var Östersjön ett isfält.
N. I. T.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 26 Februari 1890
N:r 31
