Södra häradsrätten.
För stöld af en yxa — två sades det till och med — hölls i dag ransakning med häktade Karl Niklas Grönström från Hundlund i Vesterhejde.
Det var en gammal, till ytterlighet skröplig man, klädd i sin gråa fängelsedrägt, som stödd på en käpp, vacklande och med hjelp af en fångknekt, träddein i domsalen. Han fick sätta sig, stå orkade han inte. Ansigtet var utmärgladt och gulblekt, ögonen, stora och blodsprängda, lågo djupt inne i hufvudet. Men det var ej att undra på, att han var skröplig.
Dagen före senaste julafton fylde han 75 år.
Och så började förhöret, som gick trögt på grund af fångens döfhet.
— När var han född?
— Ja, det visste han ej riktigt, men i December var det.
— Hvilka voro föräldrarne?
— Jo, kunglig lagman, de voro ärligt och hederligt folk.
— När gick dun till nattvarden första gången?
— Jo, det var samma år jag exercerade, i Stenkumla för en pastor som hette Fåhraeus.
— När blef du första gången straffad för stöld ?
— Jag var väl så der 21 eller 22 år.
— Hur mycket fick du då?
— Tjugofyra dygns vatten och bröd; jag satt uppe i tornet vid muren då, det ärlänge sedan.
— När blef du straffad nästa gåuvg?
— Ja, det vet kunglig lagman nog; jag mins det inte, men sex gånger har det varit.
— Och du har varit straffad på lifstid också?
— Ja, jag har varit inne på tre lifstider.
— Ånej!
— Ja, kanske det var fyra, jag har så dåligt minne nu, men första gången, det var för kronstöld på varfvet i Karlskrona.
— Du har varit straffad två gånger på lifstiden.
— Jaså, då blir det den tredje nu då, jaha,
— Hur länge var du fri mellan straflen, mins du det?
— Nej, jag har varit lös tre gånger på tio år i mitt lif.
— Och du är utfattig?
— Ja, det vet väl kunglig lagman förut det.
Anklagelsen lydde, att Grönström stulit 2 yxor, en från bvardera af arbetarne Jakob Engdahl och P. E. Larsson, Träkumla.
— Nå, har Grönström tagit de här yxorna?
(De förevisades)
— Nej, kunglig lagman; jag gick en dag förbi hos Engdahls syster, som varit gift med min svåger som döder är, och der bor Engdabl, och då såg jag hans yxa stå i vedboden, och då han bedt mig om ett yxskaft som han också fått, tyckte jag att det var pjåkigt att han inte satt på det och då tänkte jag ta yxan och sätta på ett skaft i stället för det gamba, som var trasigt. Nej, det var inte min mening att stjäla den.
Det der om yxskaftet, som E. fått, befans vid förhör med Engdahl vara öfverensstämmande med sanningen.
— Nå, men den andra yxan?
— Den har jag inte tagit. Den låg på vedbacken; jag tog och såg på den och, då kom folket ut och skrek; då släppte jag den.
— Men vid polisförhöret har ju Grönström sagt åt länsmannen, att han tagit yxan för att komma tillbaka till Landskrona och få det lugnt de återstående dagarne?
— Nej, kunglig lagman, det har jag aldrig sagt.
— Inte det?
— Nej, jag mins inte hvad jag svarade, men jag tror att kommisearien frågade om jag tagit den för nöd, men jag brydde mig inte om att jag svarade honom huru som helst, för jag tänkte, att det får ändå rättegången reda ut.
— Men Grönström har ju sagt, att han tagit yxan för att ge den åt sin systerdotter, som han bor hos?
— Nej, det har jag aldrig sagt. Åt Lovisa?
Jag skulle inte ha vågat komma hem till henne med något sådant; hon ville nog äta upp och kasta ut mig ändå.
Åklagaren yrkade också ansvar på Grönström för stöld af furuved, en qvarts kast, och grenved till ett värde af 2 kronor från Kungsladugårdens ägor.
— Nå, hur är det med detta?
— Jag har aldrig tagit någon ved, kunglig lagman, bara plockat litet ris. Och en gång då jag repade litet en kom sonen på Ladugården till mig och så\’: »Hör du, Grönström, du stjäl ved, dut» »Nej, sv jag. Det der är ett oppspunnet råd af en vid södra häradsrätten som vill mig ondt.
Häradsrätten uppsköt härefter både det gamla och det nya målet. Grönström hålles fortfarande häktad.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Februari 1890
N:r 25
