Kategori: 1891 12 December

Norra häradsrätten.
För att ha promenerat å jernvägen mellan Barlingbo och Roma hade länsman Håkanson instämt statkarlen P. Othberg, Stenstugu i Endre. Han erkände, Utslag vid elutsammanträdet.

För oordentlig bokföring samt för det han, oaktadt han borde inse sitt obestånd, fortsatt sin rörelse i uppenbar atsigt att fördröja konkursens utbrott dömdes handl. A. Hellgren i Sjonhem till 2 månaders fängelse. Hellgren har afvikit från orten.

»Finngubben» framme. Som våra läsare torde minnas var för någon tid sedan en »Finngubbe» ute och gick i Sanda samt fördref trolldom mot kontant erkänsla. Bland andra, han sedan hemsökte var också eu hustru Elisabet Rosvall, Skogs i Vänge. Mot 30 kronor: borttog han trolltyget i hennes ladugård samt sade dessntom att Olof Johansson, boende & samma ställe, nog vore den, som tillstält trolltyget. Detta hade hustru Rosvall sedan berättat för en grannqvinna, och med anledning häraf hade Johausson instämt sagda hustru Rosvall för ärekränkning. Hon förklarade att hon endast till sin grannqvinna sagt, att »finngubben» påsvått att Johansson var trolldomens upphofsman, »men det tror jag inte», hade hon tillagt. Utlåtande vid slutsammanträdet.
Ett ruskigt mål förekom vid sammanträdet i måndags. Hemmansägaren Gustaf Andersson Stora Velinge i Butle hade vid ett föregående tillfälle med ed friat sig från beskyllningen att hafva öfvat djurplågeri å cn honom tillbörig hingst. Till Anderssons fördel hade hustru Johanna Karlsson, som sade sig ha varit närvarande, vittnat. Då kronolänsman Boberg emellertid till detta sammanträde på förekommen anledning instämt sagde Andersson med yrkande om. ansvar för mened, uppträdde hustru Johanna Karlsson och berättade under strida tårar att hon förut vittnat falskt, dertill tubbad af Gustaf Andersson, Hon berättade:
Åtta dagar före djurplågeriets senaste behandling vid tinget hade Gustaf Karlsson inkommit till Johanna Karlsson, som då var ensam, och frågat henne, om hon ville göra honom en tjenst. I så fall skulle hon få tillbaka en ogulden revers å 60 kr. samt dessutom erhålla en tunna säd. Hustrn Karlsson hade i början nekat, men då Andersson upprepade gånger legat öfver henne och yttrat att han utan hennes vittnesmål säkert skulle bli fast, gick hon in på att vid tinget säga som Gustsf Andersson förestafvade, nämligen att hon sett honom vid det tillfälle han skulle misshandlat hingsten samt då iakttagit, att han blott slagit hästen två gånger öfver manen med en sveg. Ville hon ej göra detta, skulle han lemna skuldsedeln till inkassering.
Sedan Andersson gått, hade Johanna Karlsgon till sin man, som kommit bem, sagt, att hon kunds hjelpa Andersson, hvarpå Karlsson, i tro att hustrun verkligen visste något, underrättat Andersson derom, och så hade tillkomsten varit af vittnesmålet, som hustru Karlsson sade sig bittert ångra. Hon tillade också att Andersson tagit henne med sig till ängen, der djurplågeriet skett, ocs noga visat henne platsen samt gifvit henne upplysningar.
Gustaf Andersson bestred alltsammans. Han hade hvarken tubbat henne eller lofvat henne något.
Åklagaren fick för vidare bevisning uppskof till andra rättegångedagen af första sammanträdet å höstetinget.

För utfående af skadeersättning hade samme Gustaf Andersson instämt Olof Levander och Olof Levén, Velinge i Butle. Hans påstående var, att de skulle ersätta honom med 1C0 kronor för det hans skog år 1888 tagit skada genom eld, uppkommen genom Levéns vårdslöshet vid tyning. Levander var instämd såsom den, för hvars räkning Levén tynat, Levén bestred att ovarsamt ha anlagt eld för tynandet. Tvärtom hade detta skett på vattenhaltig mark, och lågorna hade fattat i tunen innan någon verklig eld hunnit göras upp. Man hade snart blifvit herre öfver branden, som endast torkat några mindre trän, så att Anderssons förlust möjligen kunde motsvara värdet af en kast ved. Den förstörda tunen hade Lavén återställt, ehuru Andersson ansåg densamma ej tillräckligt god. Aundersson hade, påstod Levén, stämt endast af hämd derför att svarandens söner vittnat mot Åndersson.
Levander, som icke kunde finnas hafva del i målet, då han ej varit närvarande, då elden uppgjordes, skildes ifrån målet och tillerkändes 15 kronor af Andersson för sin inställelse.
Ett vittne Jakob Karlsson intygade det att skadan varit ringa, dels att den tun Levén uppfört vore fullgod.
Andersson bestred allt hvad svaranden och vittnet sagdt och vidblef sitt yrkande om ansvar å Levén för vårdslöshet vid uppförande af eld, dertill på opasslig tid, dels om ercättning. Han erhöll uppskof till andra rättegångsdagen af höstetingets första sammanträde.

För missfirmelse hade återigen samma Gustaf Andersson instämt O. Levander, som vid flere tillfällen skulle ha kallat käranden skojare, bedragare och förb-d rackare, första gången vid den ofvan nämda skogsbranden, senast i somras. Svaranden bestred. Uppskof.
Ett vattenmål. Husbönderna J. Rondahl, K. Olofsson, Axel Engström och P. Pettersson hade imstämt husbondesonen Karl Hellgren, Hammars i Kräklingbo med yrkande om ersättning för det han våldsamt bortritvit en damlucka för en såg, och derigenom hindrat dem att använda en bredvid liggande qvarn.
Hellgren å sin sida hade uttagit genstämning å kärandena med påstående att de måtte ådömas ansvar för det de i olaga tid haft damluckan nere — dertill tillspikad — och derigenom förorsakat öfversvämning å hans jordar.
Båda parterna erhöllo uppskof för sakens närmare utredning.

Öfverdådig framfart. På a gifvelse af busbonden Jakob Ringbom, Liknatte, i Stenkyrka hade länsman Smedberg instämt husbonden T. Karlsson Sudergårda i Stenkyrka. Enligt stämningen skulle saken ha tillgått så:
Ringbom hade lördagen 7 November på aftonen på vägen mellan Visby och Stenkyrka i Lummelunda upphunnit en skjuts, som han tillropat att antingen väja eller köra fortare. Då Ringbom sedan försökte komma förbi skjutsev, som emellertid fortat betydligt, vände Karlsson, som var körsvenn en, hästen tvärs öfver vägen, derigenom hindrande Ringbom att komma förbi, Detta upprepades tre gånger, tredje gången ofvan en backe vid Etebols, med den påföljd att Ringboms vagn stjelpte, hvarvid bak- och framvagnen skildes, hästarne satte af i sken och Ringbom fick en stöt i hufvudet så att ett stort sår uppstod, hvarjämte han skadade benet.
Svaranden bestred detta. Han hade, enär det var mörkt, icke märkt någon skjuts förrän Ringboms hästar skenat förbi honom.
Som vittnen hörde åklagaren skolläraren Axel Lindgren i Stenkyrka, hvilken vid tillfället åkt med målsägaren, samt nu afgaf en vittnesberättelse öfverensstämmande med hvad här ofvan omtalats.
Pigan Kristina Rudberg, som åkt med Karlsson, hade ett par gångar hört högljuda rop från personer som åkte fort efter dem, men ej sett något af Ringboms skjute förrän ett par hästar skenade förbi med något som hon antog vara en framvagn.
Johan Lundin, Lundbjers i Lummelunda, berättade, att Ringbom kört om honom på vägen och äfven sökt komma förbi Karlsson, men plötsligt ett par gånger hållit inne hästarne, såsom vittnet antog emedan Karlsson vändt tvärs öfver vägen. Sedan hade han träffat Ringboms stjelpta skjuts och då sett att R. var blodig. På särskilda frågor berättade Lundin att Karlsson vore känd för att köra öfverdådigt och ej släppa någon förbi sig, Lundgren att Karlsson ett par gånger mot ersättning i penningar sökt förlikning med Ringbom. Detta senare erkände Karlssop, men sade det ej ha skett derför att han var skyldig, utan för att slippa allt bråk.
Åklagaren öfverlemnade målet. Ringbom fordrade 25 kronor för sveda och värk och 25 kronor för inställelsen, Karlsson fordrade 50 kronor för sin inställelse,
Utslag vid slutsammanträdet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 December 1891
N:r 187