Rättegångs- och polissaker.

Visby rådhusrätt. (Länsfängelset.)
Ransakning har i dag. hållits med för bedrägeri häktade f. båtsmannen Johan August Berg, hvilken, som vi i vårt måndagsnummer omnämde, till bryggare Wedin sålt 13 kastar ved, att af köparen athämtas från Bex i Endre. Han hade dervid uppgifvit sig vara hemmansägaren Karl Adolt Jakobsson från Bex i Endre och i detta namn utfärdat qvitto å köpesumman, 78 kronor. Derefter hade han med bagare Vallin gjort aftal om köp af samma vedpearti och till och med gjort V. sällskap då denne varit ute att se på varan; af fruktan för upptäckt hade. han dock ej sedan infunnit sig hos Wallin för att få betalningen.
Af företedt prestbetyg framgick, att den häktade var född 21 September 1861 i Stockholm och blifvit uppfostrad på barnhuset, då föräldrarne varit okända. Under sin båtsmanstid hade han 1888 stälts till ansvar för förskingring af persedlar, i Mars 1890 dömdes ban för bedrägeri, i slutet af samma år för första resan stöld, år 1891 för andra resan stöld till 8 månaders fängelse och förlust af medborgerligt förtroende i 3 år. Detta straff hade han aftjent 10 sistlidne Mars, hvarefter han haft tillfälligt arbete bos hemmansägaren K. J. Pettersson, Bex i Eudre. Den sålda veden hade dock ej tillhört P., utan lendtbrukaren Gunnesson. Af de erhållna 78 kronorna återstodo 14: 50; resten hade Berg användt till köp af diverse klädespersedlar, handskar, konjak och öl m. m.
Rådhusrätten dömde Berg för att under antagande af falskt namn hafva tillnarrat sig penvingar till två månaders fängelse, hvarjämte till målsägaren Wedin skulle öfverlemnas såväl de qvarvarande 14: 50 som hvad af de inköpta varorna ännu kunde finnas.
Berg kunde ej för saken i häkte vidare hållas.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Passagerarelista.

Från Stockholm med Klintehamn 30 April: hrr Vöhler, Lehman, Larsson, fru Berger; frök:na Dahlqvist, Pettersson, Larsson, Henning, Hemelin, Lejon, Dahlgren, Ihre, Israelsson.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Riksdagsdebatten om de gotländska befästningarna.

Vid frågans föredragning i andra kammaren begärdes ordet af
statsrådet frib. Palmstierna, som till en början betonade, huru hotadt Gotland i krigstillfälle vore. Vi hade visserligen flere dylika känsliga punkter: Stockholm, Karlskrona och om fiend:n komme norr ifrån, Boden, men i sjelfva verået vore ingen punkt så hotad som just Gotland. Det, som emellertid härvidlag verkat lugnande, vore tanken, att om Gotland eröfrades, så vore det derför ej förbi med det öfriga Sverige. Fastlandet kunde icke umbära någon truppstyrka, och gotländingarne hade också att törsvara sig sjelfve. De gotländska trupperna behöfde emellertid det stöd, som låge i en befästning, och angående platsen för denna hade man enat sig omatt trakten vid Tingstäde ur flere synpunkter vore der lämpligaste, För denna betästning hade också nyligen det gotländska försvarsförbunidet uttalat sig, och detta uttalande vittnade om hvad öns egna invånare tänkte om saken.
Hr Bokström kunde visserligen icke jäfva utskottets utsago, att ritningar och kostnadsförslag till befästningarna icke framlagts, och han ville derför ej heller göra någotyrkando.
Men hvad vigten af den föreslagna befästningen och platsen för den samma anginge, ville talaren till fullo instämma i hvad som från militärt håll påpekats. Att dessa åsigter äfven delades af Gotlands invånare, derom vittnade den resolution, som schefen för landtförsvarsdepartementet omnämt och som talaren äfven ville taga sig friheten att för kammaren uppläsa. Hvad försvarsförbundet i denna resolution uttalade vore nämligen ett troget uttryck för hvad folket i talarens hembygd tänkte och kände.
Då krigsministern yttrat, att skyddandet af Gotland icke kunde tillmätas någon synnerligen stor vigt, vore detta dock ett hårdt tal i gotländska öron. Det som dock härvidlag verkade lugnande vore öfvertygelsen, att i krigstillfällen moderlandet nog skulle göra allt hvad i dess förmåga stode för att bistå ön — och mera kunde man ju icke begära.
Tal. vore öfvertygad, att detta bistånd skulle lemnas, helst som det, som borde göras för Gotlands försvar, borde göras före och ej efter krigsutbrottet. Hvari detta bistånd skulle bestå, derom gåfve k. m:ts proposition den bästa upplysningen.
Gotlands försvar vore anförtrodt åt 3,000 man beväring och 1,500 man tillhörande landtstormen. Denna beväring, hvars utbildning naturligtvis lemnade åtskilligt öfrigt att önska, saknade stödet af en stamtrupp. Det vore derför af desto större vigt, att dessa trupper, som, om de skulle komma att kämpa mot fienden, ovilkorligen måste möta mera öfvade och krigsduglige motståndare, icke måtte sakna stödet af en befästning. Tal. vågade uttala såsom sin öfvertygelse, att denna förstärkving af Gotlands försvar skulle blifva af betydelse ej blott för lokalförsvaret, utan för lahdet i sin hellet. Då Gotland erkändt vore den mest hotade punkten, vore det ju nämligen af vigt, att ön vore befästad, just för att landet i sin helhet skulle få åtnjuta fred.
Talaren ville, som sagdåt, ej framställa något yrkande, men ville blott uttrycka den förhoppningen, att då förslaget återkomme i samband med ritningar och kostnadsförslag och dessa senare visade sig motsvara vår förmåga, kammaren och riksdagen i sin helhet skulle egna frågan den uppmärksamhet, som den genom sin vigt förtjenade. (Bravorop.
Öfrige gotländske representanter instämde).
HrLytikens motiverade i korthet utskottets afslag dermed, att man icke ansett sig kunna utan vidare biträda ett förslag, som ej åtföljdes af kostnadsförslag.
Hr Hedin instämde på det lifligaste i den önskan, som uttryckts af den förste talaren. Men det hade dock ej varit för att instämma i dennes yttrande, som tal. begärt ordet. Han hace visserligen icke fullmakt att tala å annat än sina egna vägnar, men han kände sig öfvertygad att han gåfve uttryck åt fleres tanke, då han förklarade, att de ord statsrådet och schefen för landtförsvarsdepartementet fält angående Gotlands betydelse för landets försvar i dess helhet icke allenast vore ett hårdt tal i gotländska öron. Anförandet kunde i sjelfva verket stämplas med en hårdare karaktäristik.
Den dsg, då en stormakt fattade fast fot på Gotland, så berodde Sveriges sjelfständighet blott på tillfälligheter eller osäkra allianser, och talareu ville derför uttrycka sitt beklagandr af att ett sådant yttrande blifvit fäldt af en konungens rådgifvare.
Statrådet frih. Palmstierna trodde, att det vore ännu beklagligare, om en konungens rådgifvare icke sade sin mening rent ut eller om riksdagen sväfvade i okunnighet om denna meniog. Ville sedan riksdagen icke bevilja anslagen till befästningarna, så blefve detta riksdagens sak.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Klintehamn

hitkom först kl. 10 i dag på f. m., hindrad af storm och tjocka, som tvingade honom att under ett par timmar ligga till ankars i skärgården.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

I den skriftliga mogenhetsexamen

vid härvarande läroverk hafva godkänts Knut Arnelins, Nils Kalström, Ernst Lyberg, Gottfrid Söderberg och Simon Zacharias.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Seniorn bland Sveriges boktryckare,

hr A. Cedergren fylde i förgår 88 år. Han har under mer än ett halft sekel idkat boktryckeriyrket, till en början i Visby och sedan många år till baka i hufvudstaden. Åldringen befinner sig vid god helsa och full vigör.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Artilleriunderofficersexamen

har i dag härstädes aflagts af vice konstaplarne nr 19 Hedström och 74 Hoffström samt artilleristerna 28 Hansson och 56 Stein.
Förste konstapelsexamen aflades i går af artilleristerna nr 9 Persson och 62 Larsson.
Andre konstapelsexamen har dessutom aflagts af 17 rekryter, tillhörande artillerikåren.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Varning

hade, såsom vi på sin tid omtalat, af skolrådet i Othem tilldelats folkskolläraren derstädes M. Östman dels för försumlighet i tjensten, dels för ohörsamhet mot skolrådet och dels för sådant uppförande och sådan behandling af barnen, att det gjorde honom i hög grad olämplig såsom lärare och uppfostrare.
Östman besvärade sig öfver varningen, enär varningsprotokollet icke såsom grund för varningen uppgåfve vare sig när och huru han visat sådan försumlighet eller på hvad sätt han underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifter om folkskolans ordnande och lärotidens bestämmande eller hurn han med afseende på sitt uppförande och sin behandling af barnen felat, yrkande Östman varningens upphäfvande.
Skolrådet, hördt öfver besvären, förkfarade: att Östman en tid läst blott 5 timmar dagligen i st. f. reglementsenligt 6; att han, i strid mot reglementet gifvit barzen 10—15 minuters rast mellan hvar timme i st. f. 7; att han sista läsdagen under näst förflutna hösttermin hemsändt barnen redan kl. 12, åberopande sig på gammal häfd, att han för försumlighet blifvit skild från befattningen som slöjdlärare, att han trots ordförandens och skolrådets förmaningar följt normalplanen af 1889 endast i de delar som synts honom behagliga, att han vägrat skolrådet upplysning om tiden för rasterna, att han, trots skolrådets anvisningar vägrat skrifva nytt förslag till läsordning, att disciplinen i skolan icke af honom upprätthållits, att han förbjudit barnen i hemmet omtala hvad som försiggick i skolan och sökt förvränga eller hemlighålla en sak, som i och för sig var af så tvifvelaktig beskaffenhet som bönemöten i vedboden, att han gent mot barnen gjort sig skyldig till sådan häftighet, att han t. ex. utkastat en gosse på gården så att skada för hans lif förefannits samt slagit en annan öfver näsan med en käpp, så att gossen för sår och blodförlust måst ligga hemma flere dagar.
Domkapitlet har genom i dag afkunnadt utslag förklarat, att Östman icke anfört sådana skäl, som kunde föranleda till varningens upphäfvande. Beslutet formulerades af lektor Gylling, med hvilken sedan rektor Jacobson, lektor Fagerholm och biskopen instämde.
Lektor Höjer har likaledes ansett att icke något upphäfvande af varningen för olämplig behandling af barnen bort ifrågakomma, men har för öfrigt anfört, att Östmans inskränkning af tiden för uadervisningen äfvensom rasternas utsträckning berott på missförstånd af skolans reglemente eller dess kraft gent emot gällande normalplan och inspektörens önskningar samt att minskningen i undervisningstiden tycktes hafva från början kunnat förekommas genom en enkel erioran af skolrådsordföranden. Tillika har han ansett, att Östmans förhållande som slöjdlärare, från hvilken befattning han blifvit skild, icke hörde till saken, att barnens hemförlofvande kl. 12 sista terminsdagen så mycket mindre kunde ge anlednivg till anmärkning som detta förut skett i närvaro af skolrådets ordförande utan erinran från hans sida samt att lärarens olydnad icke tycktes i något fall ha skett på trote. Men då visadt vore, att Östman under sin hustrus medverkan, för hvilkens förhållande till barnen han vore ansvarig, tydligen eftersträfvat att hålla bargen i ett öfverspändt tillstånd, i hög grad menligt både för undervisningen och för barnens utveckling i det hela, samt att han genom omväxlande slapphet och uppbrusande häftighet varit oskicklig i förrättande af sin tjentt, yrkade han, som sagdt, varningens bibehållande i hvad den rörde detta förhållande.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

Den tyska örlogsman,

som hit inkom i går för storm, var avisn-ångaren »Grille» (gräshoppa) och fördes af kaptenlöjtnant Belzswski. Den mätte 350 ton och hade 700 nominella hästkrafters maskin. Fartygets form var mycket långsträckt och dess bredd, i förhållande till längden, ganska liten. Den förde 65 mans besättning och befann sig på expeditiog i Östersjön, kommande från tyska örlogshamnen Kiel.
I dag kl. 11 f. m. har ångaren afgått till Gefle.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65

På tidningsexpeditionen

vid Stockholms postkontor ha vi åter berättigad anledning att klaga. Lördagen i förra veckan medförde Klintehamn endast en del af fredagens aftontidningar och i dag uteblefvo aila sådana.
Saken kan icke förklaras genom annat än slarf och oförmåga att hålla reda på att fredagsbåten går fr. Stockholm kl. 5 e. m., under det båtarne de andra dagarne gå kl. 6.
Det är alldeles samma historia som vi föregående somrar varit vana vid beträffande torsdagens aftonposter.
Vi ha muntligt och skriftligt i hufvudstaden upprepade gånger framburit våra klagomål öfver detta oefterrättlighetstillstånd, utan att det lyckats åstadkomma ökad påpasslighet på tiderna för våra båtars afgång. Det ser nästan ut, som vore vi här på Gotland härutinnan alldeles rättslöse. Få se, om det kan ha oågot gagn att vi sända detta nr i korsband till generalpostdirektören.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 April 1892
N:r 65