Kategori: 1892 05 Maj

Om de under läsåret båda bortgångna af läroverkets lärare skrifver rektor i sin redogörelsa:
Den 7 Maj 1892 afled adjunkten Karl Johan Berqlund, hvilken sedan höstterminens början åtnjutit tjenstledighet. Född i Guldrupe 4 Mars 1834 och prestvigd 10 Juli 1857, utnämdes han till adjunkt vid läroverket d. 1 Jani 1864 etter att hafva tillhört detsamma såsom vikarierande lärare från och med början af höstterminen 1859; var tillika konsistorieamanuens sedan 1 Maj 1863. I adjunkten Berglund har läroverket förlorat en nitisk, åt sitt kall varmt hängifven, dugande lärare, som stilla och troget skötte sina åligganden, äfven långt sedan en elakartad sjukdom brutit hans kraft och manade honom att ostörd af det trägna skolarbetet vårda sin försvagade helsa. Väl fyllande sin plats, hvar han än sattes att verka, lämpade han sig dock genom naturanlag och böjelse bäst för att handleda läroverkets yngste lärjungar.
Lifligt öfvertygad om skolans plikt att söka uppfostra sina alumner till gudsfruktan, sedlighet, sanningskärlek och lydaktighet, lade han sig synnerligen stor vinning om denna svåra och maktpåliggande, men mången gång i viss mån förbisedda eller tillbakasatta uppgift för en elementarlärare. I utöfningen af sin uppfostrande verksamhet, och deri låg onekligen adjunkten Berglunds styrka, lät han ständigt leda sig at jämnhet, saktmod, foglighet och sann kärlek till den ungdom, som blifvit honom anförtrodd, Med oaflåtlig omsorg sökte han att i grund lära känna de unges karaktärsanlag och framför allt att upptäcka det goda, som hos dem kunde finnas, för att anknytande sig till detta rätta och undertrycka de dåliga anlagen samt stadga och utveckla de goda. Mild och godhjertad ville han helst genom faderliga förmaningar och kärleksfulla föreställningar vinna sitt mål. Men om dessa blefvo utan verkan och han icke längre kunde undgå att tillgripa hårdare medel för att böja den trotsige eller stäfja uppstickande vanartighet, då straffade han allvarligt och eftertryckligt, ehuru hjertat blödde, men lugnt och värdigt, så att den felande alltid måste känna och inse, att straffet var förestafvadt af kärlek och åsyftade hans eget bästa. Ej få äro de lärjungar, som hafva honom, den faderlige läraren och sanne ungdomsvännen, att tacka för att de fått syn på det goda och håg att trakta efter det rätta. Derför kommo ock förtroende och tillgifvenhet honom rikligen till del såväl från lärjangarne sjelfva som från deras målsmän. Med/Aifligt deltagande följde han sina gamla lärjungar, äfven sedan de lemnat honom och läroverket för att träda ut i lifvets skola. Åt mången räckte han en bjelpsam hand; ty att öfva barmhertighet var honom kärt, ehuru lönen mången gång blef otack och förlust. Hvile nu den trogne, redbare läraren, den fridsamme, hjelpsamme mannen i ro! Kärlek och tacksamhet värna den saknades minne.
Den 9 Maj 1892 inträffade åter ett dödsfall ibland läroverkets lärare, i det adjunkten, fil.
kand. Sven Peter Hjertstrand — född i Landskrona 25 Mej 1847, anstäld som extra ordinarie lärare härstädes höstterminen 1878 och utnämd till ordinarie adjunkt 31 Oktober 1888 — efter några månaders tjenstledighet då afled å den vårdanstalt för sinnessjuke, till hvilken han några veckor förut blifvit förd. Under sådana förhållanden måste dödsbudet, ehuru alltid smärtsamt, dock kännas mindre tungt för den aflidnes vänner och kamrater, än annars skulle blifvit fallet. Tyngst drabbade glaget och bittrast kändes förlusten för läroverket, när det i början af detta år blef klart, att deu framstående lärarens lifsgerning redan måste anses vara afslutad. Ty att adjunkten Hjertstrand var en framstående lärare med mindre vanliga anlag för ett lyckligt utöfvande af lärarekallet, derom råder icke mer än en mening. Till denna naturliga fallenhet kom en under årens lopp förvärfvad rik erfarenhet, som gaf stadga och mognad åt hans undervisningstalang. Deremot hade han föga sinne för den teoretiska pedagogiken och kunde understundom vid behandlingen af metodiska frågor med en egendomlig blandning af humor och sjelfkänsla hänvisa till de goda resultat, han trots denna likgiltighet plägade ernå. Och till en dylik hänvisning saknade han visserligen icke fog, ty oförnekligt är, att hans undervisning gaf riklig frukt. Men frågade man honom, huru han gick till väga för att bibringa sina lärjungar de säkra och goda kunskaper, så många under hans ledning erhöllo, då hade han icke mycket att meddela, förutsatt att han ens besvarade den framstälda frågan.
Sin hufvudsakliga verksamhet hade adjunkten Hjertstrand förlagd till läroverkets tre lägsta klasser. Såsom klasslärare var det också han mest utmärkte sig, och i denna sak blir han mer än vanligt svår att ersätta. Ty få äga en sådan förmåga, som adjunkten Hjertstrand hade, att med enkla medel och på kort tid vänja de unge, från hemmet och triheten komne lärjungarne vid den tukt och ordning, som ett allmänt läroverk måste kräfva af sina elever. I detta hänseende var han mycket fordrande och släpte aldrig efter: slarf och oordentlighet voro honom en styggelse. Mot den, som dertill gjorde sig skyldig, var han ingalunda blid. Deremot såg hau icke gerna, att någon annan blandade sig i saken. Så snart det icke gälde någon gröfre förseelse, var han genast färdig att, äfven om han sjelf strax förut i ganska kraftiga ordalag framhållit en lärjuoges brister i ett eller annat hänseende, taga dennes parti emot anmärkaren och gifva allt en god tydning, dock städse med den inre föresatsen att vid lämpligt tillfälle undereöka förhållandet och, om så behöfdes, låta föremålet för försvaret erfara, att detta ingalunda haft till syfte att lemna sjelfsvåld och okynne utan näpst.
Hans förhållande till lärjungarne var faderligt och fritt från all småaktighet. Såväl härigenom som genom det lefvande intresse och den verkliga tillgifvenhet, han alltid hyste tör sina gossar, genom rättvisa och opartiskhet samt sin stora undervisningsskicklighet var den stränge, till det yttre oftast barske och något tväre, men innerst godmodige och välvillige läraren, hvars många goda egenskaper de unge med sin fina instiukt snart upptäckte, såsom blott få högt uppburen och uppriktigt älskad af sina lärjungar. De at läroverkets alumner, som skulle erhålla adjunkten Hjertstrand till klasslärare, prisade sig alltid lycklige. Hos föräldrar och målsmän samt hos allmänheten öfver hufvud åtnjöt han stort anseende och förtroende. Derför mottogs också underrättelsen om den skicklige och omtyckte lärarens sjukdom och den hopplösa vändning, denna snart tog, med allmänt och oförstäldt deltagande. Derför skall ock den tidigt bortgångnes minne länge fortlefva i kär och tacksam hågkomst vid det läroverk, han tillhört, hos de lärjungar, han handledt, hos de vänner och beundrare, han genom sitt redbara väsen och sin framstående duglighet förvärtvat.
Såsom en aktningens och erkänslans gärd åt aflidne adjunkten Hjertstrands minne hafva hans kamrater, i stället för att sända en krans till hans å främmande ort förrättade jordfästning, beslutat använda de insamlade bidragen till ett eller två premier att vid läsårets afslutning tilldelas en eller två genom flit och framsteg istudier af uppmuntran förtjente ynglingar, hvilka åtnjutit undervisning af den bortgångne.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 25 Maj 1892
N:r 79