i riksdagen rörande befästningarna vid Tingstäde.
Första kammaren.
Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag skulle bedja att äfven i afseende på denna punkt få yttra några ord. Huru det kommer att tillgå, om det blir fråga om att vi antallas af fienden, det är naturligen på förhand omöjligt att säga. Det är fienden, som tager initiativet, men man måste ju försöka att tänka på, hvilken punkt, son sannolikt är mest hotad, och det torde för de fleste, som något tänka på denna sak, vara påtagligt, att bland de mest hotade punkterna äro, förutom Stockholm och Karlskrona, den öfversta delen af Norrland och Gotland. På båda dessa sistnämda ställen har man särdeles litet trupper, och det är svårt att hastigt skicka dit sådana, hvarför trupperna på båda dessa ställen måste stödjas af befästningar. Med anledning häraf har k. m:t också anbefalt utredningar och uppgörande af planer för befästningar på dessa bäda punkter. Hvarför jag för min del har täckt, att början skulle göras med befästningarna på Gotland, är af flera skäl, som jag ber att här i korthet få angifva. Först och främst har man, enligt mitt förmenande, svårt att tänka sig något krig, icke blott mot oss sjelfva, utan endast i vår närhet, då det är fråga om att upprätthålla neutraliteten, der Gotland icke är hotadt. Dess läge är alldeles för fördelaktigt för en krigförande magt, som har en flotta i Östersjön, för att ej denna ö skulle vara aptitlig. Men är fråga om ett krig, der det gäller Sveriges vara eller icke vara, så, huru nödigt det är för Sverige att bibehålla Gotland, och huru mycket det än skulle nedsätta vårt försvar och inflytande i öfrigt att förlora ön, kan man dock ej neka till att, är Gotland förloradt, är derför icke hela Sverige förloradt. Följden deraf är, att när vi hafva en armé, så liten till antal och svag till beskaffenhet, kunna vi icke i ett sådant krig, der det gäller Sveriges vara eller icke vara, skicka några trupper från fastlandet till, Gotland, utan Gotland måste försvara sig sjelf med de trupper det har. Gotland har 3 beväringsbataljoner och litet artilleri. Ehuru denna beväring är underkastad en vida längre öfning än fastlandets beväring, är det gifvet, att dess skicklighet ej kan vara stor. Dessutom tillkommer, att dessa beväringsbataljoner, i motsats till trupperna på fastlandet, sakna stamtrupp. Således är det tydligt, att dessa trupper icke på öppna fältet kunna motstå en 2 eller 3 gånger så stor styrka af vana, utbildade. fiender, utan dessa besätta ön ytterst hastigt. Hela truppen måste derför stödjas af en befästning, Har fienden öfverramplat ön, blir vid fredsslutet fråga, om vi få behålla den eller ej.
En befästning bör, enligt mitt förmenande, ej ligga vid hafvet, derför att då måste den vara mycket stark och mycket dyrbar samt föra en stor besättning af infanteri och i synnerhet artilleri. Fienden kommer då med hela sin magt och behöfver icke landsätta en enda man, utan kan med sina pasarfartyg närma sig och med sina stora kanoner sönderskjuta fästningen, om den ej är så byggd, att den kar motstå anfallet. Men för att kunna strida mot fiendens pansarfartyg, erfordras en synnerligen stark fästning, och en sådan kan det icke ifrågakomma att anlägga på Gotland. Således måste man draga sig inåt landet för att tvinga fienden att landsätta ej blott trupper, utan äfven belägringsartilleri, hvilket ju alltid är besvärligt. Under flera år hafva på Gotland skett undersökningar, och både schefen för generalstaben och schefen för fortifikationen hafva varit ense om, att det enda lämpliga stället för en befästning derstädes vore Tingstäde. Det finnes många punkter, der man kan anlägga en befästning, men den blir alltid mycket dyrbar, utom der. Sjelfva platsen vid Tingstäde är på högra sidan flankerad af Tingstäde träsk. Det är en fullständig sjö, som ej är så liten. På venstra sidan åter har man Martebo myr. Det säges visgerligen, att den skall torrläggas, men denna myr är mycket stor, och således har man först och främst en ofantlig slätt, som fienden ej kan gå öfver så lätt, och dessutom blir den ej utdikad öfverallt. Vid den del deraf, som ligger närmast intill platsen för den ifrågasatta befästningen, är myren ganska sank och blir der minst torrlagd. I händelse af krig är dessutom ingen svårighet att stoppa afloppet och öppna en kanal från Tingetädesjön, samt på någon tid försätta denna del af myren i sumptillstånd igen.
Jag vågar således påstå, att af strategiska skäl är nödvändigt att hafva en befästning, att den bör ligga vid Tiogstäde, och\’att man, enligt mitt förmenande, kan inskränka sig till det af kongl. Maj:t ifrågasatta beloppet. Men deremot kan jag icke gå in på hvad utskottet sagt, att man först bör hafva fullständiga ritningar och kostnadsförslag. De förra kunde naturligen vara fullständigare, men jag vågar påstå, att de redan förefintliga ritningarna och förslagen äro alldeleg tillräckligt utarbetade, för att man deraf skall kunna bedöma hela saken och dess ungefärliga kostnad. Att på förhand nedlägga ett ännu större arbete på detta, dertill sakna vi tid och penningar.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham Ja, det är nog sant, att Gotland i alla våra försvarsplaner varit en bekymmersam punkt. Ön ligger så exponerad, att man ej kan dölja för sig, att den kan blifva föremål för ett fiendtligt anfall ofantligt hastigt, och beklagligtvis kan man ej heller neka till, att under ett krig Gotland i längden måste tillhöra den, som Hr herre i Östersjön, Mon deraf följer likväl icke, att vi böra öfvergifva försvaret af Gotland. Gotland är en värdefull ö, och gotländivgarne sjelfva vilja icke skiljas från oss. Jag vill ej alldeles obetingadt antaga, att gotländing:rne måste lemnas att försvara sig sjelfva, men saunolikt är, att de åtminstone vid det första öfverfallet måste till en tid göra det. Sedermera kan det ju hända, att äfven en fiendtlig herre på Östersjön ej kan bevaka så noga den korta väg, som ångbåtar hafva att tillryggalägga från fastlandet till ön, och att vi kunna skicka dit litet trupper, men till dess sådan undsättning anländer måste de gotländska trupperna se till hura de kunna försvara sig och sin ö, och dertill behöfvå de ett fast stöd: för sina förråd och sig sjelfva. Derför har det länge varit fråga om att få en fast punkt på Gotland, och jag har i egenskap af fortifikationsofficer varit der flere gånger och berest ön. Vore det en stor sjömagt, som ägde Gotland, så vore utan tvifvel Fårö den lämpligaste platsen, men der fordras många millioner till hamnens fullständigande och befästande, och vi kunna derför ej tänka på den platsen, som utan storartade befästningar är allt för mycket utsatt för beskjutning från sjösidan och anfall från landsidan. De öfriga hamnarna på ön kunna alla beskjutas från sjösidan och äro således icke lämpliga. Af de punkter inne på ön, som kunna komma i fråga, är Tingstäde utan tvifvel den bästa. Der korsa sig 5 á 6 vägar, på östra sidan ligger Tingstäde träsk och på den vestra Martebo myr, hvilken dock, på sätt redan är vämdt, till stor del kommer att uttorkas. I söder ligger Vide myr, och på norra sidan Elinghems myr. Der äro således 4 pass, men mellan dessa är vägen öppen och ingen svårighet är att komma fram. Detta låter ju i det hela bra, men å andra sidan kan man ej neka till, att Tingstäde äfven har vissa svagheter. Tingstäde träsk, som utgör ställningens förnämsta flankstöd, är ej större än att en kår kan marchera omkring det på föga mer än en dag. Den svenska trupp, som står vid Tingstäde, och dervarande befästning är således utsatt för ett sannolikt anfall från både norra och södra sidan. En del af Tingstäde träsk är icke bredare, än att artilleriet kan skjuta deröfver, och sålunda understödja arfallen mot norra och södra sidan. Detta gör, att denna befästning, som der skulle uppföras, icke får vara för svag, och jag kan icke dela den åsigt, herr krigsministern uttalade, att man skulle kunna nöja sig med en liten permanent skans, och att resten af de erforderliga befästningarna skulle kunna fulländas i krig. Dessa tulländningar i krig hafva först det felet, att de sälllan blitva färdiga af brist på tid och arbetsfolk, och om man frågar befälhafvaren på Gotland, huru många man han kan lemna till detta arbete, så svarar han »icke en enda; jag behöfver hvarje man för att gifva dem någorlunda erforderlig krigsbildning under den korta tid, vi möjligen kunna påräkna inoan fienden kommer.» Sådana befästningsarbeten äro drygare att utföra, än man vanligen föreställer sig, och är jordskorpan grund, så som fallet är å större delen af norra Gotland, så att jord måste sammanskrapas från vida ytor, så går arbetet oberäkneligt långsamt. Vid Tingstäde går visserligen fram en grusås, men skall gruset transporteras en längre eller kortare väg, så blir tiden och arbetet likaledes oberäkneligt. Vidare behöfva dessa befästningar hafva en ganska stor styrka mot beskjutning och stormning, ty de blifva utsatte för båda delarne. Slutligen måste inom en sådan mindre fästning finnas goda skyddade logement för manskapet och förrådsrum för truppens förråd. Ingen af dessa nödvändigheter kan vinnas genom nu ifrågasatta lilla permanenta skans, med tillfälliga fältverk, i krigstid utförda.
Under sådana förhållanden anser jag mig för närvarande icke kunna framställa något yrkande, utan tror, att saken får tagas upp igen i fullständigare skick.
Herr Östergren: Jag skall anhålla att få begära proposition på bifall till k. m:ts förslag, på de skäl, som finnas anförda i statsrådsprotokollet, och på hvad som i dag yttrats af schefen för landtförsvarsdepartementet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Juni 1892
N:r 86
