får för sitt förut omnämda uttalande mot patronaträttens upphäfvande af gårdsgens Aftonblad uppbära rätt skarpa ord.
Tidningen skrifver:
De skäl, som tala för upphörande af den patronela utnämningsrätten till prasterliga befattnivgar, äro allt för väl kända och ligga allt för mycket i öppen dag att här behöfva upprepas. Såsom ett egendomligt sakförhållande må emellertid påpekas, att Visby stiftsstyrelse under sin domvärjo ej äger något enda af de omkring ett hundra tjugo patronela pastorat, som finnas inom riket och hvilkas sammanlagda befolkning är i det närmaste lika stor som folkmängden inom hela Strengnäs stift. Hvar detta högvörda domkapitel altså inhemtat den praktiska erfarenhet af patronatsrättens utöfning, som kunnat förmå det att afgifva så fördelaktiga vitsord derom, det är en fråga, som ännu för det återstår att besvara.
Att detta fördelaktiga vitsord i afseende å dees enlighet med verkliga förhållandet lemnar icke så litet öfrigt att ön«ka, det torde vara kändt och erkändt af de fleste, som något satt sig in i hithörande frågor. Mången gång — ja, hvarför icke oftast — kan ju den patronela utnämningsrätten både värdigt och vä utöfvas. Men vi hvarken kunna eller vilja här upprepa de mångfaldiga, mer eller mindre ruskiga historier, som gå kring landet angående de tillfällen, då denna rätt utöfvats på ett allt annat än värdigt sätt.
Sjelfva kärnpunkten i motståndet mot patronaterättens upphäfvande har emellertid af Visby domkapitel blottats på ett lika öppenhjertligt som för tankegången inom vissa kyrkliga kretsar betecknande sätt. Bibehållandet af denna rätt vore nämligen önskligt, emedan den innebär en helsosam (!) motvigt mot den flitiga utöfaingen af församlingarnes rätt att kalla fjerde profpredikant.
Hinc illæ lacrymæ! Der är det alltså, som skon klämmer.
»Presten är en Guds skänk åt församlingen», sade för några år sedan en af den svenska kyrkans stormän. Det vore kanske att understundom tillskrifva den gudomliga försynen en mindre god urskillning vid utdelningen af dessa skänker, i fall man finge taga nämda högvördiga auktoritet på orden; och icke stort bättre förhåller det sig emellanåt med beskaffenheten af de mellanhänder den skulle välja för utdelningens verkställande.
Grundtanken i detta uttalande är emellertid den, att församlingen borde hafva så litet som möjligt, och väl helst ingenting alls, att göra med tillsättandet af sina prester. Helst borde nog dessa utan all inblandning af vare sig församliogen eller verdsliga myndigheter tillsättas uteslutande af biskop och domkapitel, som förmodligen i och för den värdiga utöfningen af denna högvigtiga uppgift borde vara beklädda med någon slags ofelbarhet i påflig stil. Men slikt tillåter ej tidens ondeka, och efter tiden måste nan ju tyvärr skicka sig. Hvad man kan göra, det är att efter förmåga kringskära allt, som står i strid med deprelatensiska grundsatserna för ut nämniagsrättens utöfning.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 Juli 1892
N:r 114
