Till Dagens Nyheter skrifves:
Det fins kanske folk, som undrar, hved från Slite kan vara att berätta.
I sjelfva verket händer här ej heller mycket. Hvad som under de senaste dagarne upptagit sinnena är de förberedande åtgärderna för att inrätta kolerabesigtning på den midt emot belägna Enholmen. Men dessa förberedelser ha ej i någon mån stört den idylliska trefnaden i den lilla köpingen, hvilken i en lång gata sträcker sig utmed stranden af Östersjön.
Slite gör vackra försök att bli en badort, och ehuru badgästerna detta år ej uppgått till mera än ett tiotal, är det dock ej omöjligt att så småninzom en del af dem, hvilka söka sig en lugn och vacker plats för att hvila ut under sommaren, skola fiona vägen till den trefliga köpingen på östra kusten af Gotland. Slite erbjuder nämligen — framför Gotlands öfriga hamnar — fördelen af att äga både telegraf, telefon, läkare, apotek, ett förträffligt varmbadhus och postgång minst fyra gånger i veckan.
Köpingen erinrar, efter hvad man påstår, om en holländsk ort. Visst är, att den ej liknar hvad man är van att se på fastlandet. Bygnaderna äro hvita, väl underhållna, och det gör ett egendomligt intryck på en fastlandsbo att se, hur här äfven de fattigaste omgifva sin stuga med blommor, fruktträd och bärbuskar, Detta är för öfrigt karaktäristiskt för hela Gotland och ger ett intryck af, att existenskampen här måtte vara mindre hård än på många andra orter i vårt land. Ty eskönhetsbegärets tillvaro tyder på, att tanken på uppehället ej är den enbart herskande.
Köpingen ligger på en bred udde, innanför hvilken sträcker sig en lång vik, omgifven af låga, skogbeväxta sluttningar. Följer man stranden mot söder, der ännu en lång udde skjuter ut i Östersjön, passerar man först de s. k, Sju strömmar, De äro egentligen sex, emedan den sjunde är igenfyld, men de bära ännu sitt gamla namn. Dessa strömmar — eller smala kanaler — leda under lika många träbroar, öfver hvilka landsvägen går, till en liten vacker insjö, bakom hvilken Boges nybygda kyrktorn reser sig mot en fond af skog, Går man vidare öfver »strömmarne» och sedan lemnar landsvägen, bar man den härligaste skogspromenad, der sjelfva skogens egendomliga utseendu bidrager att förhöja det stämningsfulla intrycket.
Det är nämligen granskog, hvilken i följd af stormarne eller jordmånen eller bådadera i förening växt låg. I stället har denna skog en egendomlig, ljus grönska och en doft af kåda och barr, som är starkare än den vanliga. Då träden ej kunna drifvas i höjden, äro de i stället från topp till rot tätt bevuxna med långa slokande grenar, och längst nere vid marken breda sig de understa grenarne ut, så att de bilda en matta af granris öfver hela skogen, Ett stenkast från stranden slutar skogen. Och der skogen slutar, tager hafvets arbete vid. Ett bredt bälte af mörk sten, hvilken blir jusare och slutligen helt hvit, allt efter som man nalkas sjön, ligger mellan skogen och vågorna, som skölja stranden. Detta stenbälte ligger i form af stelnade vågor, hvilka synas efterhärma böljornas rörelser. Och när aftonsolen, som går ned bakom landet, faller öfver denna låga ljusa skog, hvars träd kasta violetta skuggor öfver stenens vågor, samt sedan glittra öfver hafvet, som sträcker sig utanför, så långt ögat når, då har man en utsigt på en gång mild och betagande.
Trakten här omkring är i allmänhet mindre specfikt gotländsk än på många andra platser på denna ö. Men hvad som är i hög grad karaktäristiskt för orten, är rikedomen på dessa egendomliga stenbildningar, som kallas för raukar och som bestå i lodräta höga stenblock, hvilka synas bildade vid någon naturrevolution och som särdeles i skymningen antaga de mest fantastiska former. Går man landsvägen åt norr möter man vid Länna kalkbruk en hel här af dessa nnderliga gubbar. Och far man omkring till de låga öarna, som ligga utanför köpingen, och der fåren i nästan halfvildt tillstånd tillbringa sommaren, skall man få se dessa rankar från de mest jettelika proportioner till små obetydliga stenknallar, hvilka knappast skjuta upp öfver jordytan.
Hnufvudnöjena äro segling och fiske. På grund af de långgrunda stränderna är det emellertid ej abborrfiske badgästerna i allmänhet egna sig åt. Detta utgöres af att »torska» med snöre, d. v. s. man sitter i en ankrad båt och hifvar upp och ned med en ref, till dess att det rycker i refven. Då halar man upp refven och hittar kanske, om lyckan är god, en torsk som låter äta sig. Det är alldeles som vid vestkusten, endast med den skilnad, att man här på dylikt fiske ej får eunat än torsk. Abborrar fiskas med nät. Åtkomliga för mete förekomma de endast i badhuset.
Slite är med ett ord en plats der man trifs, När man anländer, bedja alla den nykomne vara »välkommen till Slite», Det låter godt och är ärligt menadt. Om nöjena äro få, så är lifvet så mycket mera lungt och helsosamt.
När det regnar är här obehagligt, och då ser hela köpingen så sorglig ut, att man längtar efter vintern för att få stänga sig inne på allvar. Sjelfva midsommardagen åt undertecknad middag vid ljus och drack eftermiddagskaffe vid en flammande brasa, Men nu har sommaren kommit med sol, varma vindar och 20 gr. Celsius i sjön. Vi förnöjsamma nordbor glömma då huru vi frusit både under »sommarmånaden» och »hömånaden», som den lättrogna almanackan fortfarande uttrycker sig.
X. X.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1892
N:r 117
