har på senaste tid varit föremål för uppmärksamhet från hushållningsrällskapets sida, för tillfället och då beslut i ämnet fattades representeradt af ett dussintal ladamöter från landsbygden. Beslutet gälde då ett uttalande om önskvärdheten att få genomförd en s. k. zontariff, om hvars beskaffenhet och verkningar på jernvägens ekonomi flertalet af de i beslutet deltagande just icke kunna antagas hafva gjort sig det ringaste reda.Nu har ärendet sändts äfven tilllandstinget, att det må »afgifva yttrande» Om den vigt och betydelse, man skall tillmäta ett yttrande i allmänhet, bör grundas på den större eller mindre sakkännedom, som ligger till grund för samma yttrande, så må man utan att träda landstinget för nära kunna säga, att jernvägstrafikfrågor äro för landstingets män fullkomligt främmande. Tvifvel har ock med rätta yttrats om landstingets befogenhet att upptaga sådana frågor, då tinget icke är intresseradt på minsta sätt i jernvägen. Det skulle derför icke förvåna oss, om tinget stilla och vördnadsfullt lade ärendet till handlingarne, då landstingets upgift är att fatta beslut, icke att uttrycka mera eller mindre sväfvande önskningsmål. Med kännedom om den menskliga naturen skulle det emellertid icke heller alldeles förvåna oss, om majoritet kunde hvägabringas för uttalande af önskan af lägre taxa, — möjligen med ett af någon spjufver tillagåt amendement äfven om fri frukost för passagerarne i Roma.
Men det skulle möjligen kunna väcka blandade känslor, om Gotlans läns landsting, innan en klar och bestämd utredniog föreligger, huruvida en sådan önskan är praktiskt utförbar, toge sig för att hos en ekonomiskt ruinerad jernväg, som på tre år icke kunnat fullgöra sina räntor till staten och aldrig sina förbindelser till Visby stad, jornvägens ägare, göra framställningar, hvilkas bifallande skulle kunna leda till ännu svårare ekonomiska förvecklingar. (Eller kanske skall staden till slut få det nöjet att underhålla trafiken på banan)? Vi taga ock för gifvet att i och med ett sådant beslut landstinget står fullt beredt att påtaga sig garantien för den minskning i jernvägens inkomster, som deraf kan framkallas.
Ty den tariff, som hos landstinget föreligger, är sådan att minskning är oundviklig, helt enkelt på den grund att den föreslagna nedsättningen är för liten. Det låter som en paradox, men all erfarenhet — särskildt från Belgien och Österrike — gifver med handen att en liten obetydlig nedsättning i biljettprisen icke förmår verka i uppgifvet syfte, då deramot exemplet från Ungern visat, att en nedsättning i ändamål att öka inkomsterna — och det är ju vårt husbållniogssällskaps angifoa uppgift — måste göras så grundlig, att en verklig masstrafik uppstår. En på detta område mycket förtrogen skriftställare yttrar: »Jag varpar allvarligt för den halfmesyren att genom små nedsättningar efter hand i den nuvarande tariffen sökt afbjelpa det onda, hvaraf jernvägarne lida. Allt hvad man med sådana nedsättoingar skulle vinna vore en betydande minskning i inkomster».
Nu är emellertid kärnpunkten i hela denna fråga, om förhållandena specielt på Gotland äro sådana, att under några omständigheter en masstrafik kan blifva att påräkna, Gotland är i allmänhet en folkfattig provins och en stor del af jernvägens sträckning genomgår en mycket ringa befolkad trakt. Persontrafiken sådan den hittills utvecklat sig är störst mellan ändpunkterna samt mellan staden och de närmast belägna stationerna Bairlingbo och Roma.
Deremot är trafiken mellan de olika mellanstationerna nästan till ömklighet ringa.
Derp& är hellre icke att undra, då inga industriella anläggningar eller annat som drager folk fianes vid mellanstationerna, utan allt mynnar ut vid Visby.
Tvifvelsutan kan det vara framtiden förebehållet att härutinnan ändra förhålllandena, och den tiden kommer nog, när befolkningen är nog stor, för att framkalla en verklig zontariff på Gotlands jernväg. Den företa zonen kommer väl då att sluta vid Roma, dit man åker för 25 öre, och dev andra vid Hemse, dit priset blir 50 öre. Och sedan faller så småningom gränsen bort, så att biljett: priset oberoende af huru långt man reser öfverallt blir 25 öre. Dermed försvinner en mängd utgifter för kontroll, billjetter, konduktörer och annat. För den nutida generationen synes detta som ett fantom. Men man log också åt det första förslaget om ett likformigt brefporto. Kommande generationer skola få sanna våra ord att samma idé kommer till tillämpniog på jernvägstrafiken.
Från sakkunnigt håll lär komma att tillhandahållas landstinget ett yttrande i frågan. Deri afstyrkes bestämdt en sådan afgiftsberäkning, som den af hushållningssällskapet föreslagna, hvaremot förordas en ny kilometertariff.
I denna skrifvelse yttras bland annat:
»Att i den gällante persontariffen afgifterna för väglängd intill 26 kilometer äro uppstälda efter en annan och högre beräknivgsgrund än den 1878 faststälda, synes vara e nästan prohibitiv åtgärd».
Detta beror på ett misstag. Taxan af 1878 fastställer 4 öre pr kilometer. Till Barlingbo är afståndet 13 kilometer och priset 55 öre (utjämnadt från 52 till närmaste decimal). — Likaså till Roma 21 kilometer och 85 öre (utjämnadt från 84 öre) o. s. v. Misstaget beror på att utlåtandets författare trott, att Stora Vede (7 km. 55 öre) och Sylfaste (11 km; 55 öre) äro stationer med ordnad stationstra fik: Så är icke fallet, enär trafiken der bittilla icke medgifvit inrättandet af station med särskilda biljetter m. m., utan beräknas afgiften till dessa båda punkter lika med afgiften fram till närmaste station (Barlingbo 55 öre).
Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 September 1892
N:r 146
