Kategori: 1892 10 Oktober

hade i måndags afton anordnat ett allmänt möte å läroverkets högtidssal, hvilken för tillfället festligt prydts med flaggdekorationer och standar samt ena transparang med orden »Gud bevare konungen och fäderneslandet»
Sedan salen strax efter kl. 6 var fyld med folk, uppstämde en dubbelqvartett »Hör oss Svea», »Du gamla du friska» och Stå stark, hvarpå försvarsförbundets ordförande landshöfding Poignant, besteg katedern och helsade de närvarande välkomna. Härpå valdes till ledamot af styrelsen lektor Bergman i stället för aflidne auditör Engström.
Landshöfdingen genomgick i korta drag hvad försvarsförbundet lyckats åstadkomma på Gotland i fråga om uttalanden och möten såväl i stad som på land. Redan hade förbundet på två särskilda möten i Visby behandlat frågan om sjö- och landtförsvaret. Vid detta tillfälle hade derför ansetts lämpligt att söka göra sig rada för möjligheterna af ett försvar särskildt af Gotland. Det hade lyckats förbundet att erhålla en fackman till inle dare af frågan, och landshöfdingen öfverlemnade ordet åt kaptenen vid fortifikationen W. Ahlmann.
Denne förklarade, att hans föredrag komme att helt och hållet grunda sig på den skrifvelse, hvari fortifikationsschefen för krigsministern framlagt resultaten af de af fortifikationen på Gotland företagna undersökningarne rörande lämpligaste stället för en befästning på ön.
Ämnet skulle sålunda kunna sägas blifva: Beskaffenheten af Gotlands ter rängförhållanden med fäst afseende på öns försvar till lands, särskildt den s. k. Tingstädeställningen och det förslag till dess förstärkande som uppgjordes under förra året af fortifikationen.
Kapten Ahlmanns föredrag var af ungefär följande ionehåll:
Ett kraftigt försvar af Gotland borde börja genast vid den fientliga landstigningen, Men detta försvarssätt blefve dock vanskligt nog dels på den grund, att ön erbjuder ett stort ental lämpliga landstigningspunkter, dels emedan ön sannolikt vid krigstillfälle blefve hänvisad endast till sina egna trupper, hvilka dels vore för fåtaliga att splittras, dels för litet öfvade. Har fienden lyckats hemlighålla sin landstigningsplate, skall den snart nog hafva samlad på ön en så stor styrka, att det icke är sannolikt, att öns trupper med framgång kunna upptaga striden på öppna fältet. Det återstår då ingenting annat för försvararen än att uppsöka en lämplig ställning, hvarifrån ban med utsigt till framgång kan bjuda den anfallande spetsen.
Här möter emeliertid en menlig omständighet i så måtto, att Gotland icke erbjuder en enda naturlig sådan ställning, enär här saknas flankstöd i större sjöar, och de befintliga myrarne, som skulle kunna tjena såsom sådana, allt mer och mer börja utdikas.
Det återstår sålunda att anordna en konstgjord replipunkt, d. v. s. en ställning, dit försvararen kan draga sig tillbaka och, skyddad af befästningar samt försedd med nödiga förråder, kan bibehålla sin position, till dess kriget är afgjordt och fred sluten.
(Talaren anmärkte här i förbigående att Karlsborg icke vore en sådan replipunkt för fastalandet, utan hulvudsakligast en förrådsort, hvilket icke hindrar att den skulle vid vissa eventualiteter låta begagna sig som replipunkt).
Den ofvan nämda replipunktea måste emellertid på förhand finnas anordnad, och, om så är, bör den af de befiotliga gotländska trupperna kunna bibehållas.
Hvar bör då denna replipunkt ligga? Företrädet måste gifvas åt en plats, hvars läge är sådant, att en fiendes operationer derigenom försvåras.Det gäller då att undersöka, till hvilket mål en fientlig makt på Gotland kunde tänkas sträfva. Antingen blir detta att eröfra ön och tillintetgöra dess stridskrafter. I sådant fall är det tämligen likgiltigt, hvar replipunkten är belägen. Eller ock är fiendens mål. endast att bemäktiga sig någon vigtig strategisk punkt, och i detta fall torde vara sannolikast, att Fårösund blefve den eftersträfvade eller någon annan hamn — möjligen äfven Visby. Visby torde dock för en eventuell fiende vcra af mindre vigt såsom erbjudande allt för få materiella hjelpkällor och liggande väl mycket afsides.
I hvad fall som helst bör replipunkten vara så belägen att den hindrar fiendens vidare utbredning, på samma gång, som den hotar hans ställning. Erbjöde den sedan taktiska fördelar voro hufvudfordringarna med afseende på replipunkten tillgodosedda.
At en replipnukt måste man fordra, att de anfallsbara froaterna äro af naturen starka, att den erbjuder stort inre utrymine samt att den äger goda förbindelser. Önskvärdt är ock att den ej kan kringgås eller åtminstone att faran att angripas på flere håll ej är öfverhängande.
Fårösund är för en anfallande fiende den vigtigaste strategiska punkten, som främst blir föremål för dess operationer. Derför vore ett fast försvar af denna hamn önskvärdt, men torde dock få anse: omöjligt att åstadkomma, enär det skulle draga allt för dryga kustnader, enligt lägsta beräkning omkring 12 millioner kronor.
Återstår sålunda endast att uppsöka en annan ställning, belägen ej lör nära kusten, hvarigenom öfverraskning kunde befaras, samt med förbindelser åt alla håll. Om en sådan kunde finnas ej allt för långt ifrån Visby eller i närheten af jernväg, skulle detta vara lämpligt. Men framför allt måste platsen vara lagom stor ock terrängförhållandena sådana, att den verkligen kan betraktas som en försvarsställning.
Inom södra Gotland finnes ingen sådan punkt. Att till en försvarsställning välja näset vid Fide vore ej lämpligt, enär man der utsaites för beskjutning och enfilade och der ej kunde hindra en landstigning i ryggen. På mellersta Gotland finnas möjligen två punkter: den ena mellan Hörsne och Vallsteva kyrkor, den andra å skogsplatån ofvan Endreoch Folling boslätten. Å. norra Gotland finnes endast en något så när lämplig punkt, nämligen den s.k. Tiogstädeställningen,jvester om Tingstäde träsk, Samtliga dessa platser ha af fortifikationen blifvit undersökta.
Platsen mellan Vallstena och Hörane kyrkor är emellertid. mindre god på grund afsin stora längd i förhållande till bredden, hvarat följden blefve allt för långa flanker, hvilka äro högst ofullständigt skyddade, helst efter Källuoge myra utdikning. Dessutom lemnade den inga lämpliga plateer för eget artilleri, hvaremot fiendens finge ypperliga sådans, och ställningens öppna del mot söder blefve för mycket blottad. Icke heller afskures genom densamma någon för fienden vigtig väg och den utgjorde intet direkt hot mot fienden, som blott behöfde bevaka densamma, Denna ställning borde blott i nöd all tagas i anspråk.
Follingboställningen vore utan naturliga fronter, hadealltför stor utsträckning (omkring 17 kilometer) och kräfde sålunda för att kunna försvaras en större styrka än Gotland kan uppsätta. Skulle man vilja bibehålla den, måste den inskränkas, så att den blir mera lagom, och ej kräfver så stora kostnader. Men af många orsaker vore den d.ck ej att förorda, helst så länge Visby ej vore befäst åt sjösidan, och en sådan befästning skulle kräfva så oerhörda kostnader, att derom ej är värdtatt tala.
Återstår sålunda endast ställningen på norra Gotland, och den är lyckligtvis lämpligare.
Tingstädeställningen är den enda, som något så när uppfyller fordringarna på en replipunkt.
Tvärs genom ställningen går vägen till Fårörund, och vid Tingstäde kyrka mötas flere vägar, hvadan ställningen sålunda boherskar en vigtig vägknut, den enda inom norra Gotland. Till ställningens ytterligare fördel vore en jernväg dit från Visby, önskvärd redan ander pågående befästningsarbeten och sedermera för transport af trupper och förråd.
Öster om Tingstäde träsk befinner sig en 1/2 mil bred skogsmark och vester om ställningen Mer:ebo myr, öfver hvilken blott en dålig väg leder från Martebo kyrka till Visbyvägen. Först längre vesterut, mellan myren och hafvet, går en ordentlig väg. Det är sålunda visserligen möjligt för en fiende att kringgå ställningen, men blott på långa omvägar och med stor tidsutdrägt. Äfven om fienden inskränker sig till att endast taga Fårösund, utgör Tingstädeställningen ett ej onigtigt hot mot honom. I hvilket fall som helst, är Tingstädeställningen strategiskt fördelaktig. Önskligt vore nog, att dersamma kunde göras nog stark att tillåta besättningen gå offensivt tillväga, men man får nöja sig med att göra den till en väl skyddad replipunkt. Och till en sådan synes den, som sagdt, egnad, i det att den erbjuder blott två anfallsfronter. Såvida fienden ej är i hög grad öfverlägsen, kan ej mer än en front i sänder angripas, ty försvararne kunna has igt kasta sig åt ena eller andra hållet, under det fienden kan förflytta sig endast med tidsntdrägt och blottstälda för försvararne. Härtill kommer en ytterlig fördel derigenom att återstoden af Elinghems myr och den söderut belägna Vide myr försvåra fiendens utbredning.
Men äfven afsevärda olägenheter vidlåda platsen. Flankerna erhålla ej tillräckligt skydd af träsket och myren. Ty Tingstäde träsk är ej bredare än att fienden kan skjuta tvärs öfver detsamma och Martebo myr förlorar genom utdikningen mycket i sin egenskap af flankskydd. Härtill kommer ock, att ställningens begränsning mot norr är föga markerad. Hela nordvestra delen består af sank skogsmark utan materiella hjelpkällor, Ställningen har också allt för str utsträckning. Norra och södra fronterna ha en längd af sammanlagdt 61/2 kilometer. Visserligen kunna de ej anfallas på en gång, men när Martebo myr blir utdikad, tillkomma åt vester 2 kilometer. Detta är ett allt för vidsträckt område för att kunna försvaras af Gotlands fåtaliga trupper.
Alltså är det nödvändigt att inskränka ställningen till det område, com ligger närmast vester om Tingstäde träsk och beherskar den ofvan nämda vigtiga vägknuten, I afseende på denna ställnings läge och möjligheterna af kringgåcnde erbjader den samma strategiska fördelar som den större ställningen.
Deremot bjuder den mindre ställningen större taktiska fördelar. Norra fronten blir mindre. Åt vester blir nödvändigt att skaffa ett fritt skottfält genom rödjning af skogen. Det inre af ställningen blir tillräckligt stort och skyddadt samt kan försvaras af Gotlands irupper. Olägenheterna deremot äro bristen på flankstöd åt vester, samt dessutom, — något som dock är gemensamt för båda ställningarna — nödvändiga skogsrödjningar och norra anfallsfältets tudelande genom Tingstädeåsen mot nordost. Hela det öster derom liggande anfallsfältet kau derjämte åtkommas endast från yttersta högra flygeln. Trots dessa olägenheter blir dock den mindre Tingstädeställningen den lämpligaste.
I fråga om inredningen innehåller det uppgjorda förslaget en stödjepunkt vid kyrkan, ytterligare ev omkr. 11/2 kilometer vester derom, hvilka skulle utmärka norra fronten.
Södra fronten stöddes af ett verk å Träskvällerkullen samt ett dylikt vester derom tvära ötver landsvägen vid Häktåker. I mellanruwmet mellan de båda vestra stödjepunkterna skulle anläggas ett förbindelseverk, alltså 5 fasta hufvudpunkter, förbundna med enklare infanterivärn. Framför ställningen måste skogen undanrödjas och delvis användas till förhuggningar m. m.
Artilleriställningarna blefve i det inre afsedda för 12 kauoner hvar och en. (Gotlands artilleri borde i främsta rummet förstärkas).
Förslaget till befästning afsåge eventuelt fältskansar eller starkare befästningar.
Förslaget med fältbefästningar visade redan så stora dagsverkssummor, att dess utförande vid krigsutbrottet torde ansesicke kunna medhinnas. Dorför bjöde klokheten att utföra anläggningen redan i fred och i starkare former. Kostnaderna för dessa blefvo emellertid så stora, att det då vore lämpligare atttaga steget fullt ut, och att åtminstone på de vigtigaste punkterna anlägga permanenta verk. Dessa vigtigaste stödjepunkterna med hänsyn till en fiendes förmodade framträngningsväg, blefve i nordost, nordvest och sydost, den förstnämda allra vigtigast, emedan den äfven beherskade ställningens inre i anledning hvaraf dess bestyckaing borde bli den kra tigaste.
Som bekant hade kostnaderna för dessa befästningar beräknats till sammanlagdt 21/2 millioner kronor. Dessa kostnader voro betänkliga och utsigterna för ställningens betästande för den närmaste framtiden ej stora, synnerligast som nu frågan om hela rikets förevar kräfde all uppmärksamhet. Dot torde nog dröja ett eller annat år innan frågan om Tingstädebefästningarne åter komme fram. Men regeringen hade dock genom propositioner till förra årets riksdag visat sin goda meniog. Talaren lemnade derhän, om öns befolkning sjelf kunds göra något för sakens hastigare fortskridande.
Sedan föredraganden slutat, påpekade landshöfdingen, att största betydelsen af en Tingstädebefästning vore ur neutralitetssynpuskt samt att den kunde bidraga att förekomma Sveriges inblandning i ett krig.
Kapten Ahlmann betonade, att vid ett eventuelt krig Gotland skulle blifva särdeles begärligt för vår södra eller östra granne, som derigenom skulle beherska Östersjön. Äfven om vi ej vore inblandade i kriget, kunde vi nog få betala segrarer, som sannolikt skulle resonera som så: »Ni ha ej gjort något för ön, ni ha ej befäst den, hvarigenom ni visat, att ni sätta föga värde på den». Genom det k. förslaget i fjor hade regeringen just velat borttaga skenet af en sådan liknöjdhet för Gotland.
Härp& förklarade mötet, att det fortfarande fasthölle sina förut uttalade åeigterom stärkaadet af såväl Gotlands som hela rikets försvar. På landshöfdiogens förslag beslöts afeändandet till konungen af ett så lydande telegram:
»Gotlanda försvarsförbund, samladt till allmänt möte, avhåller att med förnyande af sina till Eders k. m:t redan framburna uttalanden rörande behofvet att utveckla och stärke öns och hela rikets försvar, härmed inför Elers k. m:t få betyga sin undersåtliga vördnad, tillgifvenhot och tacksamhet.
För försvarsförbundet :
Underdånigast
Poignant».

I går morgse anlände från konungen följande svar till landshöfdingen:
»Mottag och framför till Gotlands försvarsförbunds medlemmar försäkran om min tacksamhet för deras känslor för mig. Måtte den vigtiga försvarsfrågan svart lösas till fosterlandets väl. Jag har uppfyllt min plikt, då jag nu åter uppmanat svenska folket dertill.
Oscar».

Sedan landshöfdingen framfört förbundets tack till kapten Ahlmann, afslöts mötet med afsjungandet af ytterligare några fosterländska sånger.
Senare på aftonen samlades ett 30-tal af försvarsförbundets medlemmar å stadshotellet till en enkel kollation för kapten Ahlmann.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 26 Oktober 1892
N:r 165