Kategori: 1892

En nyårsmorgon i Visby för 444 år sedan.
Efter det Gotland genom preussiska korsherrarna blifvit befriadt från fetali bröderne och sedan under korsherrarnes rättvisa styrelse ordviog och laglydnad ånyo kommit att råda, började ön småningom återhemta krafter och komma till välstånd. Den hade, alltsedan 1404, då drottning Margareta med svenska och danska trupper förgäfves sökt fördrifva korsherrarne, fått njuta fridens välsigpelse, men 1448 tog fridens dag slut. Den hörde ej längre till korsherrarne, hvilka 1408 afträdt den till unionskonungen Erik 13:de af Pommern, som påstod att det var hans land och ej hörde till hvarken Sverige eller Danmark. Ordensherrarnes afträdelsedokument, utfärdadt Sanct Mauritiidag, den 22 September 1408 i deras hufvudstad Marienburg, nämner icke att öfverlåtelsen sker till något af dessa riken, ej heller till något annat, utan till konung Erik. Denne hade låtit i södra delen af Visby vid hamnen, uppföra en fast borg Visborg, och lät ön styras af sin högt betrodde befallningshafvande Riddaren Truid Hase, som residerade först på Kalfskinnehuset, sedan på Visborg, hvars uppförande, som börjades 1411, han ombestyrt. Hase dog 1437 och pu öfvertog Erik sjelf att styra ön, som han ej ville att hvarken Sverige eller Danmark skulle blifva ägare af, utan ef ter hans dagar, skulle den tillfalla hans frände, hertig Bogislav af Pommern, som Erik förgäfves sökt få antagen till sin blifvande efterträdare i de 3 skandinaviska rikena. Uttröttad af de tvister och slitningar han hade med de stolta, mäktiga adelsherrarne i sina riken, och missnöjd med både herrarne och allmogen, särdeles de svenska, gaf han sina 3 riken en god dag, tog med allt sitt »liggande fä» 1) och sin ålderdoms glädje, den vackra Cecilia 2) och tog sin bostad på Visborgs slott, 1438.
Strelov uppgifver att det var på våren 1437 Erik bosatte sig på Gotland, men enligt andra underrättelser uppehöll han sig uti Wordingborg i Danmark under vintern 1437—38. Det lär sannolikt varit på våren sistnämrde år han flyttat hit. Van vid inkomster från 3 konugariken, kunde han ej finna sig belåten med dem han erhöll från det lilla rike han nu innehade. För att göra dem betydligare företog han sig att hålla kapare i sjön och röfva de köpmansskepp, som gingo förbi hans ö och allrahelst svenska, ty svenskarne var han hätsk på, ehuru han varit deras konung. Så länge hans systersson, Kristoffer af Bäjern, var unionskonung, som tyckte att morbror derute på Gotlands klippor kunde behöfva något att lefva af, fick gamle kung Jerker drifva sitt geschäft i fred och ro, fast ständiga klagomål deröfver förspordes; men Kristoffer afled i Helsingborg 12 Januari 1448 och nu boppades man att Eriks fribryteri skulle vara slut.
Sjelf menade han ej detsamma. Enligt hvad danske författare (Arild Hvitfelt och Paludan Miller) uppgifva, lär Erik på sommaren 1448 haft på Gotland 500 sjöröfvare och väntat ytterligare 1,000 från Pommern samt var nog djerf att, kort före midsommarn samma år, röfva i Stockholms skären 7 svenska handelsfartyg, som, lastade med jero, koppar, budar och smör, skulle gå till Hangastäderna. De 3 nordiska rikena voro då ännu utan konungar efter Kristoffers död; kanske detta gjorde Erik så djerf; men just i samma dagarna valdes, den 20 Juni, Karl Knutsson Bonde till Sveriges konung.
Det första den nyvalde konungen företog sig var att hämna Sveriges kränkta ära och sätta p för gamle Eriks fräckhet.
Redan den 29 Juli (Olofsdagen) landsteg en svensk här af 2,000 man på Gotland, anförd af Magnus Gren och Birger Trolle. Erik som ej fick något understöd af Gotlands invånare, hos hvilka den gamla kärleken till Sverige änreu ej utslocknat ehuru. de varit skilda från moderlandet ett halft århundrade, sökte väl att med sina knektar och sjöröfvare göra motstånd, men måste snart draga sig in i staden. Landsboarne gingo svenskarne villigt till mötes, Visby belägrades och 3 skansar uppkastades för staden; men belägringen drefs ganska lamt, ty högste befälhafvaren Magnus Gren var i hemlighet fiende till den nyvalde svenske konungen och vän till den nye danske konungen, Christian af Oldenburg, som i September s. å. valdes till Danmarks konung. När på senhösten Gren for öfver till Sverige och Trolle blef svenska härens öfverbefälbafvare, blef det bättre fart i belägringen. Sankt Barbarae natt (mellan den 3 och 4 December) stormade svenskarne staden, bestego stadsmurarne och intogo Wisby. Strelov säger att de fingo en blodig Segervindig och att de snart fått slottet med om de ej låtit bedraga sig af kung Eriks falska dagtingan. Erik som hade brist på proviant och måst låtit nedslagta 60 hästar, föreslog ett stillestånd, hvarunder tvisten om Gotland skulle afgöris på fredlig väg. Trolle lät lura sig; medan underhandlingarne pågingo, fick Erik tillfälle att förse slottet med lifsmedel. Den 21:sta December afslöts dagtingan. Erik förband sig att, mot erhållande af Öland och Borgholm, afstå Gotland och Wisborg — men först 8 dagar efter påsk. Att så låvgt uppskof betingades skedde på det Erik, som ogerna ville öfverlemna landet och slottet åt de hatade svenskarne och i längden ej kunde hålla Visborg mot dem skulle hinna få hjelp från Danmark, di han i hemlighet skickat bud och från hvars konung han fått goda löften — det hade Trolle ingen aning om. Emellertid hade nu, efter atridens buller, lugn inträdt. — Gotländingarne hoppades att snart blifva af med den gamle fribrytarekungen och att åter förenas med moderlandet Sverige, de svenske krigarne hoppades att snart återvända till det kära hemmet.
Sådan var ställningen på Gotland när 1448 led mot sitt slut.
På många år hade julen ej varit så högtidlig och glad på Gotland som 1448.
Både i stad och på land samlades andaktsfulla skaror i templen att hembära tack och pris åt Gud, den heliga jung fran och Sankt Olof, med hvars hjelp, som det troddes, svenskarne, just på hans högtidadag, landstigit. Både i stad och på land samlades om aftnarna under helgen i de då och långt derefter ända in på 1600 talet — brukliga »julestufvorna», till dang, skämtan, julelekar och kanske för en och anvan ett julerus. I dessa muntra gillen deltogo de svenske krigarne som ärade gäster och så mycket muntrare blefvo gillena, ty svenskarne kunde ej blott slåss, utan och sköta kannan med det starka gotländska julölet, till och med om detta var at det slaget, som fordom lär brukats i rika hus, att till en tunna öl togs en tunna malt, då ölet blef sådant att en kapna kunde lägga en karl i backen, derest han ej var fullt dryckesgod; äfven kunde de i dansen svänga de fagra gotlandstärnorna. Uti julstufvorna talades det året mycket om det märkliga järtecken, som timat i Bro kyrka på sommaren, kort före svensksrnes ankomst. Naturligtvis efterfrågade savenskarne hurn det förhöll sig med samma järtecken eller underverk.
Bro kyrka och det helga korset der har från fordom tid varit kändt för att äga stor kraft att hjelpa dem, som äro i nöd och farlighet, derför göra alla, som äro i någon fara, löften till Bro kyrka och vanligen få de då hjelp, men håller ej hvad man lofvat, kommer man i ännu större nöd, såsom det för måvga år sedan hände en rik och snål bonde från en annan socken, långt från Bro. Han badas ett enda barn, er dotter, och hon var blind. Då utlofvade fadern att han, om dottern åter finge synförmågan, skulle gifva till Bro kyrka ett par oxar, de bästa han ägde, Så spände han oxarna för en vagn, satte sig och dottern på den och körde till Bro för att bedja vid det helga kors. När de kommit så nära att kyrkans torn kunde synas, frågade flickan fadern hvad det var för en hög och spetsig byggnad, rom stack upp öfver skogen — hon hade återfått synförmågan. Når bonden märkte det, ansåg han onödigt fortsätta resan, han ville behålla de goda oxarna, Han vände med dem för att köra hem, men så snart han vändt oxarna blefvo de stående och det för alltid, det var omöjligt att tå dem ur stället och flickan var åter blind. Gåeade och gråtande måste han begifva sig hem msd den blinda dottern: men oxarna stå ännu qvar och komma att stå der i all tid. Da äro förvbodlade i sten och kal las Bro Öjkar. Hände så i somras, kort före svenska härens ankomst, att någre af konungens sjöröfvare, fetalianer, som de benämnas efter deras företrädare, när de kommo hem, efter att i Stockholms skären hafva plundrat 7 svenska fartyg, begåfvo sig till Bro kyrka för att offra till det helga kors, såsom de förut lofvat, och gingo in i kyrkan och lade sina gåfvor på altaret, att, innan de hunno ut ur kyrkan, en klar låga slog upp och förtärde deras offer på altaret, men utin att skada detta, ja ej ens altarklädet, på hvilket offret låg, men hela korset var likgom öfverdraget med blommor ech såg ut som en menniskokropp, som blifvit skålladå 3) Det var bevis på att den korsfäste frälsaren lider af att se mördare och ogerniogsmän och ej vill hafva gåfvor, som vunnits genom mord och rof. Sjöröfvarne, som sågo detta stora järtecken, föllo till golfvet af förfäran. Dö biktade sina synder för Herr Andreas, plebanus och sockneprest vid Bro kyrka, och hafva öfvergifvit det syndiga sjöröfvaryrket. Detta under och svenska härens ankomst kort derefter på Gotlands skyddspatrons, sankt Olofs, högtid äro goda tecken till att kung Eriks välde snart skall upphöra och vårt goda Gotland ej längre vara ett tillhåll för förbrytare.
Så trodde, så spådde Gotlands folk de glada juldagarne 1448. (Forts.)

1) Fä är i fornspråket egendom — liggan de fä = skatter, penningar, gående fä = kreatur, hjordar.

2) Vår gamle gotländske krönikör Strelov säger: År 1437 på våren (bör vara 1438) seglade kung Erik till Gotland — — — — Han tog med sig rikenas klenodier, drätsel, bref och hvad hans företrädere hade samlat, dessutom medtog han sin älskarinna Cecilia, som fordom varit drottning Filippas piga. Det var henne som Oluf Axelsson och hans svenner en gång mötte när de kommo ridande vid Bolleled. Då skall Herr Olof Axelsson tagit hatten af för henne, som kom åkande i en grön karm, då hans svenner begynte le åt honom. När han fick höra bvem hon var betailte han dem rida fatt henne, låt kasta ikull hennes vagn och gaff hende tre smeck paa Rumpen, befsel henne at sige hendis Herre af den — — skulde en gång skillie hanrem ved Danmark».
Det ord den stränge riddar Tott begagnade och som vi här ej vela anföra, var så plumpt att det ej passat att anföras. Det var nog ej just riddarens stränga sedlighet, som ådrog den vackra kammarsnärtan hans vrede, utan snarare var det hans adelsbögmod. Hon kom ståtande i en vagn, något som den tiden blott adliga damer bega grade, hvarigenom riddaren ansåg henne för en adelsdam och aftog sin barett, hvaråt sannerna, som viste hvem hon var, skrattade.
Olof Axelson blef 1449 Länsherre öfver Gotland, som han innehade såsom pant för ett lån.

3) Undret berättas i nya rimkrönikan, kvars förfettare var nästan samtidig, ty krönikan slutar med 1496. Dess berättelse lyder såunda:
»Än wil jak här göra reda
Aff ett Järteckn i Gottland skedde,
Litet för the Swenske Landet fingo
Konung Erikz Fetalia i Brokirkia gingo,
För thet helga Korss, ok offrade ther,
Aff thet the röfvade i Swenske Skär,
Litet öpter the ath Dörren wände
Alt theras offer ther opbrände,
Ey giorde then Eldin skada tha
A Altarekläde ther under laa:
Korsit alt op i Blemor gick
Som then Man som hade skollat sik;
Thetta maa hvar visselika troo
Thet skedde när thet helga Korss i Broo:
Hade offerit Gudi täckt warit
Jak menar thet hade ey swa farit».

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 December 1892
N:r 201

egåfvo sockerbruksdeputerads i går middag å stadshotellet. Skålen för hedersgästen föreslogs af öfverstelöjtnant Carlstedt, och landshöftdingen svarade, dervid uttryckande sins förhoppningar om ett lyckligt förverkligande af den för Gotland så vigtiga sockerbruksfrågan, hvilken synnerligen låge honom om hjertat.
Under middageos lopp afsändes till godsägaren Jacobæus ett telegram med tack för visad gästfrihet under skåneresan och för vid upprepade tillfällen visadt intresse för Gotlands modernäring.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 December 1892
N:r 201