Kategori: 1892

Några minnen från en sommarlärd af
Frans Hedberg.
(Forts.)
3.
När man färdag landsvägen mellan Visby och Fårösund, förvånas man först och främst öfver de rika sädes- och klöfverfälten utmed vägen och dernäst öfver de vackra, gamla kyrkorna som man far förbi, och hvilkas spetsiga tornspiror man på långa afstånd ser höja sig öfver skogstopparna. Vid en krökning af vägen föravinna de för en stund; vid nästa krökning skymta de fram igen, och inom kort far man förbi dem och ser deras egendomliga kyrkogårdsportaler med sina trappafsatser, deras kastaler eller vakttorn invid sjelfva kyrkan, allt inbäddadt i den rikaste grönska. Man häpnar öfver da smakfulla rundbågföngtren på tornmuraroa, de rika portarna med sina i kalkstenen utmejslade kapitäler och bildverk, alla tydande på tider då konstsinnet tyckes varit mycket mera utprägladt än i våra dagar. På detta sätt far man förbi Bunge, Tingstäde, Lärbro ech Rute kyrkor, af hvilka Lärbro med sitt åttkantiga torn, sin törnekrona och sin ståtliga kastal torde vara den rikaste och bäst bibehållna, på samma gång som den har det vackraste läget af de nu nämda.
Hverken i storhet eller i stilrenbet kan Fårö lilla kyrka mäta sig med dessa, men hon kan det så mycket bättre i fråga om lägets skönbet, der hon är byggd på östra sidan af ön, längst ione i den djupt inskurna vik, som efter henne fått namn af Kyrkviken och som i öster begränsas af en långt utskjutande udde, som heter Hammarsände, Åt vester inneslutes viken af tre utskjutande uddar, af hvilka den närmaste heter Gåsmorhammaren. dn längre bort Ava och den ytterst belägna Holmsudden, Utanför den ser man två små holmar sticka upp långt ute i sjön, och dessa heta Avagrund och Askegrund, den senare antagligen efter ett askträd som står alldeles ensamt derute och aftecknar sig skarpt mot den klara luften.
Mellan dessa uddar sträcker sig nu det öppna hafvet i en vid halfeirkel, och längst inne i viken ligger den lilla kyrkan med sin mer egendomliga än egentligen vackra tornspira, hvars höjd dock gör den synlig låvgt ut öfver ön. Kyrkan har på 1820-talet blifvit tillbygd med en tvärbygnad invid koret, som ger henna utseendet af ett stympadt kors, på hvilket hufvudutsprånget fattas. Hon ligger der likväl rikt inbäddad i grönska, och det är läget som gör henne vacker, trots frånvaron af all stil och alla både inre och yttre prydnader. Hon är nämligen nu hvitmenad och slätstruken både utan ooh innap; men några i vapenhuset förvarade lemningar af hennes inre beklädnad från äldre tider visa att hon förr varit målad och dekorerad i visserligen naiva, men dock både lifliga och omväxlande färger.
Kyrkans egendomligaste minne från ydda tider är den så kallade »Kutataflan», hvilken på ett i hög grad naivt och perspektivfritt sätt framställer ett äfventyr, för hvilket femton stycken Fåröfiskare råkade ut under vintern 1608, då de begifvit sig ut på sälfångst och under en uppstående häftig storm lösrycktes från den fasta isen och på ett mindre isstycke drefvo omkring under mycken nöd och fara, till dess de lyckligen kommo i land borta i Sörmlandsskären, samt sedermera välbebållna kommo åter till sin ö, visserligen otan »kutar», som sälarna här kallar, men med lif och lemmar bevarade. Midt på taflan ser man de femton männen på ett litet isstycke; uppe vid taflans öfverkant synes den svenska skärgården, och nere vid underkanten en afbildning ef Visborgs slott och en del af den gamla stadsmuren omkring Visby. Under sjelfva taflan läses en versifierad boskrifning på de stackars sälfångarnes bistra vinterfärd öfver hafvet, och en trohjertad, enkel tacksägelse till Gud, som frälste dem och lät dem efter många mödor och äfventyr komma till sin fattiga ö och till hustrar ooh barn com redan begråtit dem som förlorade. Den egendomliga taflan finnes närmare beskrifven i den store Linnés »Gotländska Resa, företagen på Riksens Ständers befallning, år 1741».
Ännu en annan tafa, framställande i samma naiva stil och med lika absolut frånvaro af allt parspekar en mångtalig prestfamilj från ön, hänger strax invid »Kutataflan» och utgör, tillika med predikstol n i barockstil samt ett par i sakristian bevarade gamla jernkistor, af hvilka i synnerhet den äldsta är mycket egendomlig, allt hvad som fions af forulemningar i Fårö kyrka.
Hennes orgelverk är likväl af nyare datum och utmärker sig för en både stark, vacker och fyllig ton, och lär särskildt hafva väckt konungens uppmärksamhet, då han förra året besökte ön. Under den nuvarande kyrkoherdeng konsterfarna händer förskaffade d.n oss en pjutningsfull stund, då vi på lördagsmiddagen togo kyrkan i åskådande och då först en stämningsfull koral och sedan några vackra folkvisor tillika med den gotländska kompositören Laurins »Mitt lif är en våg» fylde den lilla kyrkan med än mäktiga, än smekande tonvågor, medan middagasolen lyste in genom de små fönsterna i det afskurna koret.
Prestgården ligger endast ett stenkast från kyrkan och täflar med Henne både i läge och utsigt, härlig och vidsträckt som den är både öfver kusten och hafvet. Åt landsidan har den en stor, vacker trädgård, välskött och blomsterrik samt skyddad af boningshuset och några stora askträd för stormarna nte från sjön, hvilka nog om hösten och vintern kuaona tumla om omildt nog med buskar och fruktträdstelningar. Så, som man nu såg den lilla kyrkan och den nya vackra prestgården under en solig och fridfull sommardag, utgjorde det hela en den vänligaste och vackraste idyll, och det var svårt nog att inte i tysthet atundas den gästfria prestfamiljen en sådan bostad och ett så lugnt och förnöjsamt lif, som syntes bofast derinom.
Men som ingen idyil för vara ostörd här i verlden, så har också Fåröns kyrkoherde ett onus, som ibland kan van vara både farligt och besvärligt. Han skall nämligen två gånger om året göra en embetsresa till Sandön, som ligger sex mil norr on Fårön, midt ute i villande sjö, och den färdan kan ibland vara äfventyrlig nog. Den lilla Sandön saknar nämligen helt och hållet äfven den minsta tillstymmelse till någon sorts hamn, och sticker det nu upp en storm från något:affhimlens fyra väderstreck, eå kan det vara kinkigt nog både att komma dit och dän. Och under dess färder är, det oro och bekymmer nog i den vackra prestgården; men när så lotskuttern synes derutanför med sin bruna våd i storseglet och sanrt löper välbebållen in i Kyrkviken igen, så blir också glädjen så mycket större.

4.
Bland Fåröns största märkvärdigheter, fastän visst icke af det gladaste slaget i nationalekonomiskt hänseende, räknas med rätta det stora flygsandsfältet vid nordöstra spetsen af ön, der det intar en rymd af betydligt omfång. Fält är kanske likväl icke den rätta benämningen; det är snarare ett helt berg af den finaste, mest rörliga hvita sand, och kallas också på Fåröspråket »Orgahaug». Man fäd. dag dit förbi kyrkan och gården Möllner, der öns poststation är belägen, vidare förbi en annan, större gårdvid namn Gåsemora, och sedan man derpå farit igenom eu omväxlande trakt, der utsigten ibland vidgar sig öfver åkertegar och träsk, stannar man plötsligt midt inne i en ganska tät furuskog, alldeles invid en mindre gård, innanför hvars iphägvad en vackert grönskande trädgård är belägen. Men när man vänder ryggen åt den lilla trädgården, är man redan vid flygsandens förpostkullar, man skymtar hvita konturer mellan träden, som låge der snödrifvor, och sedan man gått tjugu eller trettio steg framåt i en vikande sandmylla, som sjunker undan för fötterna, står man plötsligt midt framför det på denna sidan långsamt uppstigande sandberget.
Och den vandriog som pn börjar, är både egendomlig och mödosam. Det väldiga sandberget stiger uppåt med jämn höjning, och för hvarje steg man tar, ejunker foten ned som om man ginge i nyfallen snö. Men när man kommit upp för den första afsatsen, vidtager ett jämnare fält, der sanden ligger mera packad och der man således har lättare att taga sig fram öfver den vattrade ytan; snart valkas man likväl åter en brantare stigning, och då gäller det att säita i fötterna så bårdt som möjligt för att icke slinta tillbaka utför och få hela drifvor af den lösa sanden med sig på vägen, Emellertid är man efter en halftimmes jämn ansträngning uppe på sandbergets högsta platå, och man har pu för sina ögon ett skådespel af den mest storartade och säregna, men också på samma gång mest tröstlösa natur. Så långt ögat når, sand och ingentiog annat än sand; en sand som som ger ut att hafva stelnat i vågor och som under åratal begraft den högresta skogen under sitt rörliga täcke, Här och der synas endast de högsta topparna af stora furor sticka upp öfver sandböljorna, kvilka flytta läge för stormen: på andra ställen stå de endast till hälften begrafoa, men grövska ännu under sandens tryck; så kommer en stor, ödslig vidd, på hvilken endast några enstaka tufvor af den bindande strandbafren stå och böja sig för vindee, medan deras rötter söka att hejda den sllt mera framträngande förödelsen. Ty den starka, stolta furuskogen kan icke mota flygsandens långsamma och osäkra öfversvämning; men den böjliga, knappast meterhöga strandbafren kan det, om den endast får uppträda i samlad trupp och icke som enstaka utposter. Här är den dock för fåtalig för att kunna uträtta något väsentligt, och de försök som af regeringen blifvit gjorda för att få inköpa platsen och genom växtens ymniga plantering försöka sätta en gräns för förströelsen, hafva strandat på jordägarnas inbördes oenighet och afundsjuka.
(Forts.)

Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 December 1892
N:r 186