Af Karl von Felitzen.
Hösten 1891 hade jag erhållit uppdrag af Svenska Mosskulturföreningens styrelse att besöka Gotland för att närmare lära känna beskaffenheten af dess myrmarker. Tiden tillät mig icke att då fullfölja denna resplan, utan i stället beslöts, att jag skulle utsträcka vistelsen på Gotland under Föreningens sommarmöte och då företaga resor till några af öns myrar.
De intryck, som erhållits under dessa resor, vill jag oförbehållsamt framställa, vara sig de äro mer eller mindre fördelaktiga, under förhoppning, att uppsatsens ändamål, som är att söka se förhållandena i deras rätta ljus, måtte göra, att ingen känner sig sårad, om äfven skuggsidor måste framhållas.
Utom Martebo, Hästnäs, Stånga och Rone myrar, hvilka besöktes under Föreningens gemensamma utflygter, har jag äfven varit vid Elingheme, Källunge, Talls, Holm, Lina, Åkelösa, Teoglinge, och Valls myrar. Under resorna har jag ätven varit i tillfälle att se någon del af Gotlands jordbruk på den fasta åkerjorden samt dess härliga naturliga ängar och hagmarker.
Gotlands natur är i flera afseenden olika fastlandets, Redan i Visby vittna de präktiga valnötsträden, att klimatet är blidare än fastlandets på samma breddgrad, och den yppiga vegetation, som utmärker en stor del af de naturliga ängarne, osaktadt dessa i allmänhet endast skördas utan att erhålla någon ersättning i växtnäringsämnen för hvad som årligen bortföres från desamma, bevisar, att jorden är af naturen ganska fruktbar på en stor del af ön.
Endast der jordmånen består af djupare gruslager, ser man några ljungbevuxna skogar, annars hafva äfven barrskogarna den vackraste gräsmatta, som till och med delvis blifver slagen, innan den avvändes såsom betesmark.
Vi vilja nu närmare ingå på jordbruksförhållandena för att tillse, ifall dessa i allmänhet vittna om att gotländingen väl tillgodogör sig alla de naturliga förmåner, som finnas på hans lättbrukade, kalkrika jord, eller om något i detta afseende finnes öfrigt att önska.
På några egendomar var på fastmarksåkrarne den rikaste gröda, Höstsäden (hvete och råg) var synnerligen vacker; kornet, som odlas i ganska stor skala, stod jämnt och frodigt, likaså ärter och lins; deremot var i allmänhet, äfvea på bättre skötta fält, hafren klenare och på måna ställen mycket under medelmåttan. Da på vallarne qvarståefide såtarne vittnade om att klöfverskörden, oaktadt väderleken varit gynsam, icke kunde jämföras med de bättre klöfverskördarne på fastlandet.
Boklagligt nog voro de ljusa förhållandena icke så allmänna som man med skäl skulle kunna hafva hoppats. Flerestädes var skörden, oaktadt jordens naturligen goda beskaffanhet, ganska medelmåttig. Jag sig stora fält, der den vackra höstrågen var ytterligt inmångd med svingel; andra, der de små axen vittnade om brist på växtnäring. Kornet var på mången egendom mycket ojämnt, med smala blad, som saknade den friska grönska, hvilket är ett tecken på en jord i växtkraft.
På många ställen var orsaken en alldeles för dålig torrläggning, och om äfven denna ofta är en följd af att kalkstenshällen ligger grundt och således dikningen blifver dyrbar, var detta dock icke alltid fallet, utan fick det nog flerestädes tillskrifvas ägarens försumlighet att icke hålla dikena tillräckligt djupt upprensade. Ena annan orsak till de sämre skördarne måste dock tillskrifvas klen gödsling. Der inga eller ock små naturliga ärgar förekomma, är åkerarealen för stor i förhållande till kreatursbesättningen, och när artificiela gödselämnen icke blifva använda, och den naturliga efpillningen ej väl tillvararatages genom användande af tillräckliga ströämnen, blifvar följden klenare skördar. D:n gotländske bonden har nämligen i allmänhet ganska liten koladugård, icke större än att han ofta för sig och sitt hushåll förbrukar all den mjölk, som vid egendomen produceras. Eno hemmansägare, som besökt slägtingar i Skåne och således blickat in i förhållandena på fastlandet, sade mig helt öppenbjertigt: »Vi gotländingar hafva icke lärt oss att försaka något; vi äta hvetebröd, förbruka sjelfva våra ladnugårdsprodukter och sälja hufvudsakligen korn», En annan som ägde 5/8 mantal förklarade, att för hans husbåll (10 personer) åtgick 12 tunnor hvete om året, 5 tunnor korn till brygd, och att all mjölk från hans 7 kor användes i hushållet. Äfven med mindre gödeling erhålles dock bättre skördar, än med samma gödsling vore möjligt att i allmänhet erhålla på fastlandet, och derför blifver mycket sällan verklig missväxt, som drifver till kraftigare ansträngningar för jordbrukets förbättrande.
Men icke endast nu omnämda missförhållanden äro orsaken till de medelmåttiga skördarne, utan äfven sättet att bruka jorden bidrager dertill. Sällan eller aldrig har jag sett så många dåligt skötta trädesbruk som på Gotland. På afstånd kunde man se ett grönt fält, der dock skörden föreföll ojämn, och då man kom närmare, var det trädan, öfvervuxen med tistel och andra ogräs.
Tillse vi nu, hvarför hafre och klöfver i allmänhet gifva sämre skördar än på fastlandet får man af dem, som närmare känna jordbruket på Gotland, höra, att hafre icke trifves och att om den äfven blifver vacker och synes lofva en god skörd, den icke kan få stå till mognad, emedan den då faller ur, så att en stor del blifver qvar på åkern. Huruvida detta är förhållandet, kan jag naturligtvis icke afgöra, men hvad jag funnit är, att på två af de försöksfält, som Svenska Mosskulturföreningen låtit anordna med olika vårsädesvarieteter, var vårhvetet och vårrågen, men isynnerhet kornet, rätt vackert, deremot voro alla de sex olika hafrevarieteterna skadade af rotmask. Att fullt låta utröna orsaken till att hafre ej tyckes trifvas, förefaller mig ganska vigtigt.
Orsaken till klena klöfverskördar kan icke vara jordens kalkhalt, ty klöfver tycker om en kalkrik jord; möjligen föreligger kalibrist, der icke jorden är klöfvertrött eller för grundt brukad och för dåligt afdikad.
De naturliga ärgarne voro flerstädes, såsom i Etelhem, Endre, Ekeby, Dalhem, Vall, m.m.
fl. socknar, verkliga lustparker med en blomsterrik gräsmatta och flera olika sorters löfträd; men nog måtte ägarne mera se nå nöjet att hafva en vacker naturlig park än på nyttan, ty de voro så igenväxta med hasselbuskar, björkar, hagtorn m. m., att genom en enkel röjning höskörden skulle kunna fördubblas. Säkerligen vore äfven skäl att åtminstone göra några försök, ifall icke öfvergödsling med fosforsyra och kali skulle kunna höja afkastningen, i eynnerhet af leguminoser, ganska väsentligt och blifva af stor ekonomisk fördel.
Insan jag lemnar fastmarksjorden, kan jag ej med tystnad förbigå, att på Gotland äfven törekommer tämligen mager sandjord, och der denna ej ligger i närheten af kusterna, hvarest det är lätt att erhålla tånggödsling, vore skäl försöka, huru Schultz-Lupitz’ system för sandjordens odling skulle utfalla.
Myrarna på Gotland väcka helt naturligt fastländingens förvåning. Der de äro oodlade förvånas han öfver att dessa lätt torrlagda — enligt landtbruksiogeniör Sylvans utsago finanes icka någon myr på Gotland, hvarest torrläggning går öfver 40 å 50 kr. pr har — och lätt odlade, kalkrika och qväfverika samt väl förmaitnade vidsträckta arealer tå ligga obegagnade, ty det sträfva starrhö, som växer på desamma, betalar sällan skördekostnaden. Der de äro ollade, förvånas han öfver att fiana de vackraste rap3-, hvete- och kornskördar på en jordmån, der på fastlandet hafre är det vanligaste sädet.
Stora arealer af Gotlands myrar kunna odlag medels plöjning, och visserligen förklara åtskilliga myrodlare, att der myrjorden till stor del består af agtorf, måste bränning ske, emedan agtorfven slldeles för långsamt undergår förmultning, men den som något sysselsatt sig med hvitmossodling, kan dock med skäl undra, om det’a är beböfligt. Endast genom jämförande kulturförsök kan svar gifvas härpå, och sådana skola af Svenska Mosskulturföreningea utföras. Det vore skada att på grundare agtorfmyrar behöfva tillgripa en odlingametod, som skulle förstöra något af det värdefulla myllagret.
Alla de de myrar, jag sett, äro af förträfflig beskaffenhet. Källunge myr tyckes visserligen vara något svårare att odla, än starrtorfmyrarne ju-t till följd af den rikliga agvegetationen, men kostnaden blifver i alla händelser ringa i förhållande till myrens odlingsvärde.
I Lina myr är ganska god slåttermad vid laggarne och närmast det vattendrag, som flyter genom myren, men i öfrigt är den beväxt med kort starr.
En stor delaf Elinghems myr är inköpt af staten och användes såsom skogemark. Jägmästare Sylvan anser deu dertill olämplig till följd af dess djup och den kostoad, som vore behoflig för att torrlägga den så grundligt, att träd ed djupa rötter der kunde trivas, hvarför han förordar myrens försäljning. Säkerligen ekulle den lemna större vinst genom odling.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 November 1892
N:r 171
