Två blodsdomar i Visby.
En tid har funnits — fast det är längesedan — då Visby styrdes efter sin egen stadslag, liksom Gotlands landsbygd efter den gamla »Guta lagen» Det var en stolt men orolig tid, då blod ofta flöt, gjutet än af fiendes hand, än af egna Iandsmäns. Folkväldet var herskare.
Ön erkände Svea konungen för landets skyddsherre och utgjorde till honom årlig skatt, »Ledung», men erkände ej de lagar han och hans rådsherrar stiftade, mottog inga befallningsmän eller domare från honom utan styrdes af egna folkvalda embetsmän. Till bevis för hvad vi sagt anföras här ett par märkliga afrättningar, som blifvit verkstälda på Visby torg, hvilka omtalas af Gotlands gamla krönikeförfattare Strelov, den förra 1342, den senare omkring 50 år derefter. Vi anföra hans ord i öfversättning:
»År 1342 hafva Herman Switthing och Johan Moop, båda borgmästare i Visby, jemte några af Rådet och borgrarna blifvit halshuggna på torget, derför att de, utan borgerskapets samtycke, ingått på och samtyckt att utgifva ”Ledingspenningar” till Sverige».
Två borgmästare, några af rådet och af borgrarne; det måtte varit 8 å 10 personer, ett riktigt blodbad! Det måtte varit ett hemskt, ett biertgripande uppträde, som den dagen uppfördes på Visby torg. De afrättades brott har väl bestått deruti, att de, såsom stadens ombud, på någon herredag i Sverige ingått på att årliga skatten från Visby skulle förhöjas, ty långt före den tiden igjorå gutarne TedunEslana, eller krigsskatt till Sverige. Staden stod den tiden i sitt högsta for, var den rikaste handelsstad i Skandinavien och hade allt råd att utgöra en betydlig skatt, ty ännu hade hvarken »digerdöden» härjat i stad och på land eller Waldemar Atterdag böjt de stolta Visbyboarnes mod och lagt vantarna (jernhandskarne) på deras skatter. Man tycker att en sådan blodsdom ej kunnat vara rättvis, äfven om de felande förtjenat straff; att den står i föga samklang med gotländingarnes lugna, för rättvisa och billighet böjda lynne. Det har nog varit partihat och slitningar mellan de hetlefrade tyska och andra af främmande härkomst födde stadsboarna samt de stillsammare men lika stolta infödde, som vållat dessa afrättningar. Tyskarne utgjorde på den tiden balfva rådet och kanske nära halfva befolkningen i Visby. Den oroliga anda, som under medeltidens senare århundrader utmärkte borgerskapet i de stora handels- och fabriksstäderna i Tyskland och Nederländerna, såsom 1 Hamburg, Lübeck, Bremen, Littich, Gent, Brügge och Antwerpen, m. fl. har nog ock varit rådande i Visby, hvarest, likasom i de nyssnämda städerna, hvarje parti försökt undertrycka sina motståndare. Den andra blodsdomen, då äfven en borgmästare i Visby miste hufvudet på stadens torg i sällskap med andra, man vet ej huru många, tyckes varit bättre förtjent än den förra, ty det var straff för landsförräderi och tyckes gått ut öfver åtskilliga tyskar, som lyckats förråda staden i sina landsmäns, sjöröfvarne Fetalibrödernas händer. Stadens gyllene tid var nu försvunnen och de onda dagarne hade kommit. Konung Albrekt af Mecklenburg, hvars stolta, skrytsamma här blifvit slagen 1389 vid Falköping af droftning Margaretas svensk-danska, satt i band och bojor som en usel fånge; Nordens riken lydde Margaretas bud, men ej Stockholms stad, der det tyska partiet kommit till öfvervälde och det försvarade nämda stad och höll den för Albrekts räkning mot drottningens krigare samt fick tillförsel sjöledes genom de vilda sjöröfvare, som beherskade Östersjön och kallades Fetalibröder, emedan de försågo det belägrade Stockholm med »fetalier», (födovaror). All sjöhandel låg nere genom. deras kaperier. De slogo sig ned på och tycktes vilja bofästa sig nå det för deras handtering så välbelägna Gotland. Vår gamle krönikeförfattare skrifver derom, men vi återgifva hans ord på vårt tungomål.
»Emedan hertig Johan af Mecklenburg, som mycket lade sig ut för att få konung Albrekt lös, såg sig ingenting kunna uträtta med dagtingan, företog han saken skarpare med örlog och krig in på dessa 3 riken och lät utropa i Rostock, att alla, som ville löpa till sjös på eget äfventyr, vinst och förlust, att skada Danmark, Norge och Sverige, de skulle hafva fria hamnar uti hans städer, att dela sitt rof. Detsamma gjorde härmästarn i Preussen. *) Till följd af sådan tillåtelse och detta tillkännagifvande, församlade sig så mycket folk att det ej stod till att regera. De gjorde en dråpelig skada på dessa 3 riken Danmark, Sverige och Norge, och hafver med hertig Johan af Mecklenburg intagit Gotland och Visby och det jämmerligen röfvat. Orsaken till att de blefvo landet och staden öfvermäktige var att vi här voro utan något hufvud och öfverhet; somlige hörde tillkonung Albrekt och hans anhang, somlige till drottning Margareta och vi hade förrädaren inom dörrarna, som hade hemligen förbundit sig med dessa tyskar, som var herr Verner Progderik, borgmästare, född i Wismar, och flera andra, hvilka sedan blefvo halshuggna som förrädare på de stenar, som äro uppmurade på torget, dem till ihågkommelse. De jordades sedan vid vårfrus altare i S. Karins kloster.» Det var nog att landsförrädarne fingo så hederligt grafställe, men det var förmodligen blott borgmästarn och hans grafplats var väl förut inköpt. Ar 1397 begåfvo Fetaliebröderne sig med en stor flotta till Stockholm och Visbyboarne blefvo åter herrar i sin egen stad och förrädarne måste sträcka hals på torget-
*) Uppgiften om härmästarn är oriktig. Det var han, som fördref Fetalibröderne från Gotland 1398.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 24 December 1892
N:r 199
