Såsom bekant torde vara, hade stadsfullmäktige 6 December 1891 hos k. m:t i sammanhang med anmälan om åtgärder för nya stadsplanens genomförande beträffande områden, som ligga närmast utanför stadsmuren mellan Öster- och Söderport samt mellan Söderport och hamnen, hemstält om tillstånd att i stadsmuren få upptaga 3 nya portöppningar: en i södra muren vid slutet af Skeppargatan, en mellan Öster- och Söderport samt — för nya folkskolans behof — en gångport något i söder från Österport.
Öfver denna ansökan har Antiqvitetsakademien hörts, men dess utlåtande har icke blifvit färdigt förrän jämt ett år efter framställningens afsändande härifrån. I skrifvelse dagtecknad 6 December 1892 har Akademien, hufvudsakligen i öfverensstämmelse med en promemoria af riksantiqvarien Hildebrand, till k. m:t hemstält, att då det arkeologiska intresset i förevarande sak måste anses vida starkare än det praktiska krafvet, stadsfallmäktiges berörda framställving icke måtte bifallas.
Riksantiqvariens promemoria i ärendet innehåller i hufvudeak följande:
Visby stadsmur är ett af de märkligaste fornminnen i Europa och skulle blifva i hög grad vanstäld, derest den bletve, utöfver hvad som redan skett, här och der genombruten.
Hvad’ först angår porten vid Skeppargatan skulle dea icke brytas i stadsmuren utan i en mur, tillhörig Visborgs elott. Af denna ihistorien märkliga bygnad finnes endast ett par mursträckor ofvan jord; det öfriga, som ej blifvit förstördt, ligger under jordytan. Derför är det f. n. omöjligt att utreda slo:tets anläggning m. m.; en fullständig utgräfning måste en gång i en oviss framtid företagas. Brytes en del af muren bort och bygges ötver det yttra ruinområdet (utom muren) en bred väg, lägges hinder i vägen för en sådan undersökning. Den arkeologiska förlusten skulle blitva oersättlig, under det att den praktiska vinsten finge anses problematisk, Så myckert mindre skäl finnes för en port vid Skeppargatan, som redan finnes en dylik vid Magasinsgatans mynning.
Beträffande den föreslagna portöppningen mellan Österport och Söderport anser riksantiqvarien att olyckligare plats ur arkeologisk synpunkt ej kuvnat väljas. På den af tullmäktige föreslagna platsen funnes nämligen en ytterst egendomlig anordning, nämligen en under medeltiden uppförd stenbygnad, som skär tvärt igenom murep. Af yttersta vigt vore att få den frågan besvarad, hvartill denna bygnad tjenat. Dessutom vore denna del af muren telfri och utsidan visade med största tydlighet huru stadsmuren bygdes, och den borde derför ieze rifvas. Om trafiken nödvändiggjorde ännu en portöppning i denna stadsdel — hvilket riksantiqvarien högeligen betviflar — kunde ju den nära inti!lliggande Kajserporten göras vidare, något som lätt kan ske.
Slutligen i fråga om gångporten ut till nya folkskolan, anser riksantiqvarien att stadsfullmäktige öfverdrifver faran och olägenheten för barnen att begagna Österport. Upptagandet af den föreslagna gångporten vore ytterst olämpligt. Visby stadsmur består af två skilda delar, en ursprunglig låg och tunn mur och en senare mur, som bygdes framför och tätt intill den gamla muren och fortsattes öfver denna. I den nya muren anbragtes i stället för hel mur stora spetsbågar, hvilka uppbära murens öfre del. Den föreslagna gångporten skär just en sådan båge, måste undergröfva murens hållbarhet och framkalla ras, Helt nära norr derom finner ett tunnare murparti. Der skuile en gångport icke vålla samma olägenhet.
Till sist vänder sig riksantiqvarien mot follmöktiges tal om den lifliga trafiken på Visby gator. Riksantiqvarien har aldrig funnit den särdeles stor och stadsportarne ej farligare än gatorna och rikantiqvarien fioner ett stöd för sin uppfattning om trafikens mindre liflighet i det förhållandet, att man inom fullmäktige motionerat om, att man ej skulle rensa gatorna från ogräs. I allt fall hade trafikens liflighet icke styrkts genom statistiska uppgifter ej heller att passazen genom stadsportarne är farlig. Intill dess detta skett synes det riksantiqvarien, att stadsmuren, detta ytterst märkliga fornminne, som des:utom bereder staden stor nytta genom att skydda den mot stormen, bör vara fredad för förstöring eller vanställande.
Öfver detta akademiens utlåtande och denna riksantiqvariens promemoria hade stadsfullmäktige vid gårdagens sammanträde lemnats tillfälle att yttra sig. Ordföranden, kronofogden Bokström, hade på förhand uppsatt ett förslag till svarsskritvelse som pu föredrogs.
Den vände sig först mot riksantiqvariens påstående att stadamuren skulle bli vanstäld genom flere portöppningar. Detta påstående torde — säges det — ej vara aå litet öfverdrifvet. Ringmuren har en längd af omkring 3,700 meter och är nästan i sin helhet bibehållen med undantag af en genom fiendehand gjord bresch i dess nv. del samt några sträckor af sydvestra delen jämte de genombrytningar, som skett på 2 ställen, mellan östra Klinten och östra grafvarne och en i muren mot söder vid slutet af Magasinsgatan. Dessutom har uader den np. v. riksantiqvariens embetstid och såsom man antagit mod hans goda minne i vestra muren fått upptagas en portöppning emellan en tomt som disponerades af dr E. Leijer och en utanför samma stadsmur af honom disponerad trädgård, detta på mindre än 10 famnars afstånd från fiskarporten, och har derjämte en del af vestra muren på dr Bollings tomt fått för ökande af trädgårdsutrymme nedrifvas. Dessa muröppningar på den märkligaste fornlemniog i Europa bafva sålunda tillåtits för alldeles privata ändamål. De genmbrytningar som stadsfullmäktige begärt för tillgodosesnde af vigtiga allmänna ändamål upptaga sammanlagdt 20 meter, som fördelas i 3 afdelningar. Huru dessa skulle kuona vanpryda en mursträcka på 3,700 meter vors åtminstone för stadsfullmäktige obegripligt. Det måtte nu vara ur arkeologisk syopunkt beklagligt att staden numera ej kan genom ringmuren hållag så fullständigt omsluten som under medeltiden, men k. m:t har dock genom förordn. om minnesmärkens fredande erkänt nödvändigheten af att fornlemningar må, då giltiga praktiska skäl förefinnas, förändras eller borttagas och för de relativt obetydliga förändringar, som här ifrågasatts, hade, enligt fullmäktiges förmenande, framlagts fullgiltiga skäl.
Skrifvelsen öfvergår härefter till bemötande af hvad riksantiqvarien haft att invända mot de särskilda muröppningarna.
Hvad då först beträffar öppningen å stadens södra sida, beklagas, att riksantiqvarien ej tagit fullständig kännedom om de lokala förhållanden, hvilka han ansett sig dock kuona i sin promemoria i mer eller mindre mån beskritva. I denna beskrifoing göras misstag, som ådagalägga att den är uppgjord på fri hand och på grund deraf ha inträffat att bindren gjorts större än de i verkligheten äro.
Härpå anförag flere exempel, såsom att en trätrappa leder från Skeppargatan upptill öfversta kanten af muren. Sådan trappa fins ej, utan den är af sten och inhuggen i muren. Vidare uppgifves, emot verkliga förhållandet, att Skeppargatan är brant. Att vid den endast finnas få och små hus vore sant, men gatan kan ej upptaga flera bygnader än dess längd tilllåter och stora hus torde ej byggaå der, så länge den är en återvändsgränd. Hvad beträffar att muröppniogen och anläggande af en väg utom muren skulle omöjliggöra en utgräfniog af Visborgs slott, anföres, att öppningen redan är ett genom rag fullbordadt faktom. Hvad som ytterligare skulle behöfvas vore att nämda öppniog något vidgades genom borttagande af några få kubikmeter rå, ohuzgen kalksten. Den föreslagna vägen kan möjligen blifva ett binder för en utgräfoing; annat vore om der skulle byggas, meh detta får ej ske. Porten vid Magazine gatan har varit till utomordentlig nytta, men denna bytta kan ej sträcka sig till fastigheterna vid Skeppargatan och utanför densamma liggande områden. Detär de goda verkningarna af porten vid Magasinsgatan som påvisat nödvändigheten af en dylik vid Skeppargatan.
Riksantiqvarien har funnit platsen för portöppningen mellan Öster- och Söderport mycket olyckligt vald ur arkeologisk syapunkt, då den skulle förstöra sammanhanget mellan muren och den ofvannämda bygna: den utanför. Nu är emeilertid sä, att denna bygnad befioner sig på sidan at den plats föllmäktige föreslagit för genombrytningen. Utvidgningen af Kajserporten skulle ur de praktiska krafvens syopunkt vara en minst lika olycklig utväg, som den af fallmäktige föreslagna åtgärden ur arkeologisk. Ty man skulle härigenom få utgång till en plats som arméförvaltniogen disponerar och när som helst kan afstlinga.
Äfven porten utåt nya folkskolehuset anser riksantiqvarien förlagd till en ytterst olämplig plats, enär den skulle skära ett båghvalf i ringmuren och måste undergräfva murens hållbarhet och antagligen framkalla ras, Men dylika båghvalffianas i muren till ett antal af många hundra, och sålunda kommer ju, om ett eller annat offrades, tillräckligt måvga att finnas qvar förarkeologiska studier. Att hvalfvets borttagande skall undergräfva muren, är omöjligt, ty mu: renofvan hvalfvet är redan tlll största delen borta. Öch ras är ej att befara, då ett fullständigt wmwmurtorn befinner sig nära hvalfvet åt norr, och åt söder måste naturligtvis tillräckligt stöd uppföras.
Slutligen gendref skrifvelsen riksantiqvariens påstående att muröppningarna ej vore behöflga för trafiken och vidhåller yrkandet om bifall till framställninge ifråga om alla tre muröppningarnas upptagande.
Till sist upptog skrifvelsen en anhållan att akademien, då frågans snara afgörande är af vigt, måtte föreläggas att inkomma med sitt utlåtande så fort som med bänsyn till ärendets beskaffenhet kan ske.
Efter skrifvelsens föredragande hos hrr stadsfullmäktige i går uppstod någon diskussion.
Hr Bergman ansåg att stadsfullmäktige i sitt svar ej borde visa sig fästa för litet afseenda dervid att vår ringmur vore af yppersta värde.
Dessutom borde i allmänhet ena viss varsamhet iakttagas, detta icke minst med hänsya till den stora tecksambet, hvari staden sted såväl till k. m:t som antiqvitetsakademien och icke minst till riksantiqvarien, som vid så många tillfällen visat sitt intresse för våra fornlemningar, nu senast genom anskaffande på enskild väg at medel till S:t Drottens frigörande, Allt detta gjorde, att man måste svara aktniogsfullt och försigtigt. Hvad beträffade de påpekade muröppningarna till Leijerska och Bollingska trädgårdarne voro de, sågom ej utifrån synliga, icke störande. Annat vore att bryta ned delar af muren som syntes från sjö- eller l-ndsidan. Ansåg, att fullmäktige borde svara så, att de måste fasthålla vid gångporten ut till folkskolehuset men afstå från debåda andra muröppningarna, hvilka tal, för sin del ej ansåg behöfliga. Hr Hellgren trodde att man skulle varit befriad från diskussion om denna sak. Att nu afstå från största delen af sitt yrkande vöre hvarken reelt eller formelt riktigt. Riksantiqvarien hade ej anfört några skäl, com kunde upphäfva hvad fullmäktige redan andragit. Tal. beklagade att yttrandet på flera ställen innehölle så hånfulla yttranden om Visby och dess trafik. Det upplästa skrifvelseförslaget vore bra. Yrkade bifall till detsamma.
Hr Ihre instämde med den föregående talaren.
Hr Jeurling instämde med hr Bergman i att Visby stode i tacksamhetsskuld till riksantiqvarien. Men trots detta borde man fasthålla vid yrkandet om de ifrågavarande murÖppningarne såsom nödvändiga för stadens utveckling. Tal, byste dock betänkligheter mot det i skrifvelsens slut förekommande momentet om föreläggande af svarstid för akademien, Yikade att åt ord!. måtte uppdrages att aflåta skrifvelsen med de redkationella jämkninvgar han kunde fiona af nöden.
Hr Björkman ansåg att framställningen om en muröppning vid Skeppargatan virir ett förhastadt beslut som mau nu borde afstå ifråo. Denna port och den dermed sammanhängande föreslagna vägen utantör muren skulle förstöra palissadernas trefnad och vara till. men för badgästfreqvensen. Yrkade afstående från Skeppargatsporten.
Ordföranden upplyste, att den föreslagna vägen ieke skulle gå genom palissaderna utan öster derom.
Hr Jeurling: Just ur badanstaltens synpunkt vore denna port behöflig. Den skulle rycka upp Skeppargatan så att den blefve bebygd med tör badgäster lämpliga bostäder.
Hr Hellgren: Förhastadt skulle just vara att nu kassera en del af tullmäktiges efter omeorgstull pröfning uttalade önskningar.
Hr Bergman: Riksantiqvariens promemoria hade nu klarvjort huru med saken verkligen förhöll sig. Man borde lyssna till dess goda skäl och ej skada karaktären af stadsmuren.
Vidhöll sitt yrkande.
Hr Hellgren: Riksantiqvariens promemoria hade klargjort jämt ingenting. Den föregående talaren hade stor rätt att yttra sig i denna fråga och man vore skyldig att lyssna till honom, men det vore ej fråga om att nedbryta stadsmuren, utan blott taga några tå meter af 3,700. Den nu letvande genaerationen kunde väl ej totalt stängas ute från utveckling för de arkeologiska intressenas skull.
Hr Bokström bade visserligen ingenting emot att momentet med begäran om skyndsam bebandling af ärendet från akademiens sida utginge, men ville som sin mening uttala att det vore en större ogranlagenhet af akademien att så länge ligga på ärendet, än det vore af fullmäktige att på sätt föreslagits begära ett föreläggande i fråga om tiden för svars afgifvande (flere instämmunden). Sant vore att akademien gjort mycket för Visby stads fornminnen, men detta vore väl ej några ynnestbevis, utan endast en pliktuppfyllelse (bra!)
Skrifvelseförslaget godkändes, Lektor Bergman anmälde sin reservation, hvilken han ville till nästa sammanträde skriftligen motivera.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Januari 1893
N:r 6
