Södra Gotland, 21 Febr.
Husfrid eller lifvet! (Antingen, eller!) Ja, husfrid eller ett lod hemmagjord hagel i ryggen, serveradt medelst en gammal rostig lod-bössa — se, det var just hvad som var frågan om vid nedannämde tillfälle.
Här om qvällen då ett par af det unga Sundre, tillhörande det otäcka könet, skulle gå till vår sockens provisoriska poststation för att hämta sina tidningar, företogo de sig ett dumt, men kanske ej så illa ment skämt, men hvilket skämt dock kunnat hafva vanskliga och ödesdigra följder med sig.
Alla vägar voro, vid tiden för detta tillfälle, tillyrade, hvarför man tagit s. k. bivägar litet hvarstädes. Så har nu vägen förbi en odalmans ensliga och fridfalla tjäll. De två posthämtarne visste på förhand det samtliga af familjen voro borta med undantag dock af en af sönerna, hvilken, inom parentes sagdt, säges vara litet egen. Nu togo de sig före, att först bomma igea dörren till stora ingåogen medelst träklossar, störar och annat dylikt. Sedan detta var gjordt, gå de til ett fönster, der de gifva sig tillkänna genom klubbslaglika dunkningar samt allehanda kasperliknande grimascher derutanför rutan i mörkret och väcker såmedelst den unge mannen derinne, hvilken slumrat in framför hemmets varma bränntorshärd. Uppskrämd af de mindre vanligt levererade »knackniogarna» samt de fula vanskapliga grinen och anletsdragen från de pelsmösseklädde nattstörarena, hvilka i den innevarande ynglingens ögon sågo ut, som minst sagdt, eskimåer, rusade han först fram till fönstret, hvarest han riktigt öfvertygade sig om att det verkligen var »spöken» eller andra odjur, och sedan — va’ hart den, va girt den — till dörren för att komma ut, men — stängd var den och hans krampaktiga ryckningar och slitningar i densamma förblefvo fruktlösa. Nu siger hans vrede till raseri — sannolikt mest af skrämsel. Han kommer in i rommet igen och gömmer sig, som de derute trodde, i köket. — Men, o fasa! Döm om deras förskräckelse då de fingo se den unge förtviflade och uppskrämde mannen komma ut bakvägen (hvilket de ej beräknat) med en gammal lodbössa, höjd till affyrning och mad spänd hane riktad mot fridstorarne, hvilka mera förskrämda än någonsin deras för skämt utsatta föremål varit — ty de sågo ju döden för ögonen, — togo till harvärjan. — Men — pang — och ett skott med en förskräcklig smäll brann af. Det var den sekelgamla lodbössans väl tilltagna, åt rapphöns sannolikt ämnade, ammunitiorsförråd som exploderade.
Vare sig ou skytten »sköt i vädret eller skottet var s, k. »löst», förmäler ej historien, men nog af är att de nattliga fridstörarae den gången sluppo undan med lifvet.
Lyckligt emellertid att allt så väl aflöpte, men det kunde, som sagts, haft allvarliga och sorgliga följder detta, för öfrigt, dåliga skämt!
Att bössan var skarpladdad, är högst antagligt, ty sällan hänger väl ett lösladdadt gevär å den jagtidkande bondens vägg?
Att också de tvänne bondsönerna ej så snart gifva sig ut för att förströ sig med sådana landsvägsriddarlika upptåg, är äfven ganska antagligt.
Jaha! Så här var berättelsen i hela sin längd och ärade läsaren tänker kanske: »ja, jaugar sagesmannen så jaugar brefskrifvaren!» Men nej värderade läsare häraf, tyvärr, höll jag på säga, är det en liten egendomlighet med detta meddelande, Den nämligen: att vara alldeles sannfärdigt. — Jag är så mycket mer öfvertygad derom som den förfördelade ifråga är — »intervjuad».
Sundrebo. — Älskare af frid och lugn och i all synnerhet — hemfriden.
Vamlingbo, 21 Febr.
Religiöst föredrag hölls i härvarande folkskolesal i går qväll af kyrkoherde Kullin och predikant Brun. Kyrkoherde Kullin besteg först katedern och höll ett sakrikt föredrag öfver ämnet: Kristus frestas af djefvulen, med anslutning till frälsarens förnedring. Derefter predikade Brun öfver Ebreerbrefvets 12 kap.
Den ganska stora salen var till trängsel fyld af en appmärksam åhörareskara. Efter föredragens slut lät sångförenirgen under god samsjungning höra några vackra nummer.
En för årstiden ovanlig naturföreteelse iakttogs i söndags natt från nordost af några personer, nämligen ett par blixtar, åtföljda ganska hårde åskknallar. Det plägar ju efter gamla märken vara förebud till stark och långvarig köld fast det snart kunde vara tid att tänka på motsatsen, ty köld ba vi haft och ha tillräckligt af.
Hötjufvar börja sina operationer härute. En natt i förra veckan bortstals från tre hemmansägare i en gård foder i mängd. Kölden ger väl god aptit hos fyrfotingarne. — På tal om tjufvar kan nämnas, att för kort tid sedan gjordes inbrott i en källare härstädes en natt, dervid tillgreps diverse födovaror. Någon spaning på tjufvarne lär man ej ha.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Februari 1893
N:r 30
