Gotländska bilder
tecknade af Osvald Stein.
15.
En duktig sjöman.
— Ja — sade den gamle båtföraren, der han satt nere på en sten vid stranden och rökte sin oljsinpyrda kritsnugga och bolmade mig midt i ansigtet, så att jag började hosta — ja, ’nog talar man om att de der kaptenerna på sina ångbåtar äro ena duktiga kräbater till sjör, och de äro det nog också förstås — jag vill inte säga annat. Men det är egentligen iogentiog så värst underligt att vara morsk, när man har slika don och ånga och alla möjliga beqvämligheter. Nej, åå skulle herrn ha sett i den gamla tiden. Det fans sjömän då också, som inte gingo af för hackor, fast det inte var så godt om tidningar, som kunde skrika om dem. Och de voro inte heller så der gentila karlar, utan pgiogo dåligt klädda och fingo vara nöjda, om de hade en bit härsken sill och pågra potäter att stoppa i skrofvet. Men karlar voro de, må hörrn tro, och mången gång utförde de brag der, som ingen nu för tiden gör dem efter.
Jag hade en gammal bekant, som hette Lasse Bolin. Det är nutjagu år i rappet sedan han dog. Han osade ihjäl sig i kajutan.
Han ägde en liten jakt och han gick rondt kring hela Östersjön med kalk. Ofta hade han inte en käft till bjelp ombord, men ibland hände det att han för några skilling om dagen kunde få med sig en sjömanssork, som inte på långt när var torr bakom öronen.
Så var det den gången jag menar. Han hade varit öfver till Vestervik med sin last, och skulle nu ina till Visby. Det var en qväll i November, och det blåste en stickande nordvestlig storm, och herrn vet att då har det sig litet kinkigt att löpa in här. Skutrefvet ligger och lurar i efterhand, och lyckas man inte klara pynten, ligger man der som en pannkaka.
Lasse satt till rors. Sjön slog öfver oljekläderna på honom, och kallt var det, så att det nästan frös. Han såg lyktan på piren och den styrde han efter.
Och det gick lyckligt. Smacket hans skar upp mot vinden, Lasse firade storseglet och gasten hans gick i jollen för att föra en ända i land. Och det lyckades också.
Men sorken hade knappt fått ändan väl fast om ringen, förrän det kom en otäck by. Lasse var nu inte känd precis för att ha så nya och starka doningar. Ändan var rutten och brast.
Nu stod Lasse der vackert i kolmörkret. Pojken och jollen hade han i land och seglen voro firade. Båten dref.
Lasse kliade sig i hufvudet. Det var icke tid till långa funderingar. Antingen om några minuter ligga nere på refvet — eller också försöka få opp seglen och sticka till hafs, trots stormen och den höga sjön.
Lasse hade snart tagit sitt parti.
Ena surrning om rodret och så fram till backen för att få upp förseglet. Det gick, och det var tur, skall jag säga, och djerft att försöka.
Så tillbaka till rodret igen. Ja skutan styrde. Och ut till hafs bar det i beckmörka, stormfalla höstnatten.
Det knakade i det gamla skrofvet, det krängde och hoppade och Lasse sade sjelf sedan, att han aldrig ett ögonblick trodde att han skulle kunna klara sig från den seglatsen.
Men han var lika lugn för det. Stadigt höll han rodret med blåfrusna händer och det basade af för fullt genom den rytande sjön.
På hela det föregående dygnet hade Lasse Bolin inte sofvit en blund och det var nu endast den förbittrade kampen för lifhanken, som kunde hålla Hönom uppe. När det dagades var han inne i Kalmar sund. Blåste gjorde det lika fördömdt och det fans fortfarande ingen ännan råd än att hålla fallt.
Nu var det i alla fall dager och nu var Lasse Bolin mera säker på sin sak. Det var en underlig karl. Kompass och sjökort hade han i hufvudet och han gjorde utan alla grejor lika säkert sitt bestick som trots någon med alla möjliga lärda remedier.
Derför var det inte heller så underligt att han lyckades komma in till Kalmar. Der fick han böra, att tre stora fartyg under natten strandat på Öland. Men han hade gått fri, han.
När Han förtöjt, fick hån sig en duktig sup, några salta strömmingar och ett stycke surbröd och på det lade han sig lngat att sofva. Det hade han förtjent, tyckte han.
Stormen varade flere dagar och Lasse Bolin fann det rådligast att vänta, till dess det bedarrat, ty fastän han hade lyckats taga sig öfver fill Kalmar, var det inte så säkert att han skulle ha lika god tur derifrån. ”Och jakten var han rädd om. I fyrtio &r hade han seglat med den ech hans enda lefyebröd var den Han försökte förgäfves att få en man med sig öfver. Man skrattade åt hans skillingshyra och åt hans båt. Nej, då kunde man lika godt svälta som att gå med den.
Nå ja, jag får väl reda mig sjelf då — resonerade Lasse Bolin, och så snodde han omkring och skaffade sig litet last, hela trettio kunässchementer, och en morgon gaf Lasse Bolin sig i väg.
Men det var som förgjordt. Så snart han bara kom ut, började det bter blåsa.
Och det blef samma kamp som på ditresan. På öfver två dygn fick Lasse inte en blund i ögonen, Dag och natt satt han till rors och kryssade sig fram till dess han kom isigteaf Gotlands kust. Då blef det mera smult vatten och blåsten hade aftagit i styrka. Lasse förmådde inte mer. Han surrade rodret och så somnade han der han satt.
Jag var den första som märkte honom när han närmado sig land. Vihade förståg tänkt att han gått förlorad och kunde gnappast tro våra ögon. Nu sågo vi snart att det var något på tok och gingo ut mot honom. Jo, till rors satt han Iugot. Då vi kommo långsides skgo vi hur det var fatt. Vi förde smacken hans i hamn. Lasse han bara sof.
Och så var den seglatsen slut. Men visa mig, om herrn kan, den bland alla våra skeppare, som gör om hvad Lasse Bolin gjorde den gången. Jag tror ni får söka.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Mars 1893
N:r 42
