Kategori: 1893 03 Mars

Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36