Kategori: 1893 05 Maj

Vamlingbo, 16 Maj.
En eldsvåda, som lätt kunnat blifva ödesdiger och förhärjande nog utbröt i fredagsmiddag i Gudängsmyr i Vamlingbo. En hemmansägare hade under förmiddagen sysslat med torfförbränning i myren, men vid middagstiden, då arbetet var uträttadt aflägsnat sig för intagande af måltid. Elden var då i det närmaste släckt, blott här och der glimmande under askan gen, diken isoleradt från Myren, Snart sågs dock rök ånyo uppstiga derifråv, men så hög och intensiv att det var omöjligt urskilja dess härd, förr än hemmansägaren som varsnade röken ankom till stället, då han till sin förfäran fann att elden öfverförts öfver diket in i den torra myren och der med oroande hastighet utbredde sig i riktning såväl mot som med vinden. Iuseende det omöjliga i att ensam kunna uträtta något för eldens dämpande, började han upphäfva nödrop, så höga hans lungor förmådde, hvilket väl som röken kallade folk till stället. Genom rådighet och energi lyckades man dock omsider blifva herre öfver elden. Förhärjadt var då en sex till sju tunnland myrjord jämte en mängd gärdlesgård.

Rågax, fullt utbildade iakttogos härstädes i söndags.

Regn, ej några droppar, utun en riktig »grundmyr» fingo vi härstädes i går på morgonen. Vinden saktade af och det föll så stilla och vackert, under det åskan på afstånd galuterade med sitt mullrande dån.

Sundre, 16 Maj.
En bemärkelsedag är det, på sitt vis, idag för Gotland. — Det är nämligen den första dagen man är i tillfälle kommunicera på telefon från Gotlands nordligaste spats (Nors vid Ekevikén å Fårö) till dess sydligaste, Hoburgen, — Telefonledning har nämligen sträckts färdig idag — från kyrkoherde Kullins i Vamlingbo ledning till Amalienborg å Hoburgen till dervarande marmorbrott. Detta är är för oss härute på »verldens slut» mycket välkommet.

Ledet glesnar! Vår lilla annexsocken har endast omkring 200 invånare men icka3 dess mindre kan man god: kalla den — fria religionens land. Här finnas nämligen utom alla andra sekter t. ex. frikyräliga, s. k. helgeaner, baptister, metodister och hvad det allt är för -tister och -ister. Till luterdomen kunde man för blott 6 till 8 år sen räkna omkring 75 medlemmar, men nu har redan denna minoritet sjunkit till omkring — 20. (Åtminstone besökes kyrkan aldrig, nånon tid af året, af större maximum än, som sagdt, 20). Denna minimiflock sjönk emellertid häromdagen än ytterligare i det en af våra flitigaste kyrkobesökare, hemmansägaren M. Vestergren, Ljufves, »gick till sina fäder».
Den nu återstående lilla, så att säga obetydliga kyrkoförsamlingen består hufvudsakligast af ålderstigna medlemmar af bägge könen och tillhörande den gamla goda stammen och då de en gång gått »all verldens väg», behöfver man ej vara »clairvoyant» för att säga att det snart tusenåriga templet sanuolikt kommer att få stänga sina portar, hvars trösklar i den gamla goda tiden passerats af tusenden och åter tusenden.

»Huru kan vuttnet en sådan verkan åstadkomma?» Från en at grannsocknarna berättas: för en vecka eller något sedan hemkom från Burgsvik en dag en ung odalman. I den lilla »köpingen» (som Burgsviksborna älska att kalla det lilla samhället) hade han låtit sig väl smeka af potatis, nota bene — i fly tande form! men i sådant qvantum att den våningen, som hade en gammal blagarnsmössa till tak, började slingra å la sjögång. Väl hemkommen på eftermiddagen, gaf vår man sig ej ro, utan skulle ovilkorligen »äut å skåjta um säjna ränsår». Utkommen till ryssjorna, tumlade mannen än hit och än dit i den lilla båten och till slut tog vår fiskare öfverbalansen och kom, som man säger, på hufvud i sjön. Stället, der han kullbytterade var ganska djupt och då han såg det vara omöjligt rädda sig sjelf, uppgaf han några gälla nödrop. — Af en ren händelse funnos personer närvarande och mannen bragtes utan vidare men af sitt ofrivilliga kalla bad på terra firma nu spik nykter. I glädjen att se sig räddad, från en nära nog oundviklig död, lär han yttrat: »aldrä ja ska’ säupä majr!» Och egendomligt och sällsynt nog! Mannen, hvilken på senare tiden öfverlemnat sig nära nog åt dagliga ru — är och tyckes fortfarande förbli nykter!

Fossilt fynd. Vid bortskottning af öfre jordlagret å marmorbrotten på Hoborgen bittades i en djup bergsklyfta en mängd menniskoben. En del andra upphittade föremål vittnade äfven om att deruppe på den höga »borgen» sen århundraden, för att ej säga årtusenden, varit menniskor begrafna.
Kanske är det eu verklighet, hvad folksägnen vet berätta, nämligen att större delen af grottorna dernere i Hoberget »ain gang för flajrä Herrans ar säjne» varit bebodda samt att grottinvånarne efter sin sortie ur lifvet, blifvit begrafna ofvanpå berget. Det ärjua ej omöjligt att man framdeles kan få bekräftelse härå under den rastlösa marmorsprängningen i så fall och vore skäl att vederbörande vetenskapsmän toge fyndplatsen i närmare beskådande.

Efterfölj ansvärdt. Kyrkoherde Kullin, Vamlingbo, har låtit plantera bort emot 150 st. granar jämte löfträd såsom: lönn, ask och andra sorter å Sundre kyrkogård och komma dessa planteringar högst sannolikt att inom några år göra en tacksam effekt å den annars kala och ödsliga kyrkogården.
Kyrkoherde K. har äfvenledes gjort stora trädplanteriogar å Vamlingbo prest- och kyrkogård.

Bort med »Visby»! Gif oss »Klintehamn»!
Som man vet, har ångf. »Visby» en tid tid trafikerat linien Stockholm—Gotlands vestra landthamnvar och ångf. »Klintehamn» Stockholm—Gotlands östra landthamnar. — Den förra mad vändningspunkt i Ronehamn, den senare i Burgsvik.
Till mångas förfång och ledsnad, har en följd deraf blifvit att liniea Burgsvik—Ronehamn och vice versa blifvit otrafikerad.
Nu se vi emellertid, till vår stora glädje, att »Visby i slutet af månaden skall insättas å annan trade; att vi få tillbaka vår kära »Klintehamn» samt att den na nedlagda linien blir besatt. — Rätt så!

Hablingbo, 16 Maj.
En sorglig händelse timade härstädes förliden natt, då svagsinta bondhustrun vid Smiss gård beröfvade sig ejelf lifvet genom att, i nattens tysta timma då de öfriga af husfolket voro fösänkta i sömn, kasta sig i brunnen, der hennes anhöriga vid eftersökandet funno henne död i morse vid 8-tiden. — Qvinnan i fråga har varit rubbad till sitt förstånd en lång följd at år och var nu omkring 70 år gammal, Polisundersökning lär i eftermiddag genom kronolänsman Lindström vidtagas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Maj 1893
N:r 76