Ljugarn, 6 Maj.
Hvilken glädje uppstod icke här på platsen, då tidigt i våras man fick läsa i bladet, att Ljugarn, i likhet med de fleste andra gotländska landthamnarna, enligt en annons från ångbåtsbolaget Gotland, skulle få regulier ångbåtstörbindelse; det var en händelse, som djupt ristades i Ljugarns annaler och lofvade godt för häromkring liggande trakter. — Men — »nämn en sällhet, som varar baständigt!» — Tre gånger, — alla goda ting äro ju tre, säger ett ordstäf, — hafva vi nu i vår blifvit hugnade med regelbunden ångbåtsfart till stor fördel för handlandena på platsen och öfriga affärsmän, men redan den fjerde gången, som denna tilldragelse skulle inträffa, nämligen i dag på morgonen, fick man se ångaren »Visby» passera vår hamn förbi, — »stolt förbi — kan man ej säga, ty den bugade sig djupt emellan vågorna, likasom den, och detta med skäl, både om ursäkt för att den plumsade »kavall förbi». — Hvad kan nu orsaken vara till, att vi den här gången ej fipgo nöjet se ångaren »Visby» vid vår stabla och säkra, ehuru korta, brygga? — Det lönar sig ej fråga någon i sjöfart kunnig person här på platsen derom, hvarken lotsar, hamnmästare, erfarne sjömän eller i öfrigt någon person med normala ögon till att se med; de kunde ej utransaka, hvad som vållade befälhafvarens å »Visby» beslut att låta Ljugarn denna gång gå miste om förmånen att få ångbåten in till bryggan för att erhålla de varor, som sannolikt funnos ombord destinerade hit och desslikes få afsända en del produkter; ty den nordliga blåsten, med ett streck på ostkanter, kan ej vara orsaken, då hvar och en, som det bör intressera att veta, har sig bekant att Ljugarns bamnbrygga ligger i riktning nord och syd och således på insidan lemnar tillräckligt skydd för den sjö, som kan förefinnas med nämda vind — ätven för en så stor ångbåt som »Visby». — Kanske är det illa gjurdt af oss här ute att klaga — ty törhända fans ej ett enda kolly stäldt hit, eller berodde förbifarten af något annat särskildt vigtigt skäl; — men om så ej — var det illa Bjorn af vederbörande att så lura trogna trafikanter. — På ett sådant sätt upparbetas ej en trade. — Reflektionerna göra sig sjelfva, — Giltig anledning bör väl förefionas att frångå annonserade turer, och ej beqvämligheten vara bestämmande princip.
Första ordinarie kyrkostämman inom Ardre kommun bölls 1 Maj, hvarvid kyrkans och skolorras räkenskaper granskades och godkändes, samt till uppbördsmän för upptagandet af presterskapets aflöning för åren 1893 och 1894 valdes hemmansägaren H. Albin och tulluppsyningsman F. Bolling.
Firandet af den s. k. försakelseveckan till förmån för fosterlandets försvar har här ute i bygderna ej just slagit an på allmogen, som, förhända med gitigt skäl, anser sig ej hefva något att kunna försaka, vare sig i lyxväg eller i mat och dryck, trots höga vederbörandes föredöme; måhända ock vill den ej vandra i samma fotspår som frälsningsarméa. Likvisst tror jag mig veta, att allmogen ej derför ogillar målet, stärkandet af fosterlandets Ska ehuru den ej kan var med på detta medel.
Södra Gotland, 6 Maj.
Bedräglig tiggerska. I en bondgård inkom häromdagen en äldre obekant qvinna för att tigga. Som vanligt med dylika betlerskor gjorde hon sig så arm och fattig, som möjligt samt för att göra den bästa möjliga effekt späckade hon sitt tal med en mängd citat ur bibeln. Husmodern, som var ensam hemma, afhörde hennes uppdutade jeremiader med största intresse och som hon dessutom är litet religiöst anlagd, vämde hon, att hon tillhörde en frireligiös församling. Tiggerskan var gepast färdig att presentera sig som trosförvandt, dervid ej förglömmande att uppmana den bättre lottade trossystern att ymnigt dela med sig af sina rikliga håfvor. Den verkligt gifmilda husmodern ansåg ock detta som sin plikt, bvarför hon ntgick i visthuset och hämtade matvaror af hvarjehanda slag, hvilket allt fann plats i tiggerskans rymliga påse. Några klädeeplagg jämte en krona kontant fulländade skänken, Uader det husmodern aflägspat sig, hade den i rammet ensam varande tiggerskan ej varit overks:m, utan lyckats upp påra dervarande värdeföremål. Ur ett skänkskåp tillgreps en mat- och en strösked af silfver, jämte en liten parfymdosa äfven den af silfver samt ur ett annat ställe ett par vya handskar och en rosett. Ur fickorna i ett par i rummet upphängda byxor tillgrep hon en portmonnä med inneliggande sex kronor och några ören jämte en fällknit. Vid sin ankomst till bondgården hade hon klagat öfver hunger och uteblifven frukost samt bedt om sådan, men då bondbustrun nu sedan hon offrat i tiggarepåsen äfven ville gifva henne något att äta tör tillfället, tackade hon så mycket, men sade sig vara så öfvermåttans förnöjd med hvad hon erhållit, som giltig orsak uppgifvande att hon i nästa gård ville be om något att äta samt aflägsnade sig nedkallande himmelska välsignelser öfver gifvarinnan. På eftermiddagen skulle byxornas ägare bämta knifven samt varsnade då bortkomsten äfven af portmonnäv. Vid företagen rezzia efter dessa märktes äfven de andra tillgreppen och då husmodern nämde tiggerskans besök föll misstankarne på henne och man sökte den försvunna, hvilken först den andra dagen återfans en half mil ifrån stället för sin stöld och der genast anhölls. Alldeles oskyldig till det brott som påbördades henne var hon dock och tog dervid alla himmelens makter till vittne på sin oskuld, men då hon hotades med kroppsvisitation och att öfverlemnas i rättvisans händer sänkte hon den höga ton hon i början antagit samt framlemnade det stulna, under förklaring, att det var mörkrets furste, som förledt henne, som annars var frälst, att begå stölden samt bad om öfverseende med sitt brottsliga bateende. Här, som så mången annan gång, fick nåd gå för rätt, och qvinnan fortsatte sin vandring, tackande för att hon slapp helskinnad från affären.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 Maj 1893
N:r 71
