Nihil incertius vulgo, d. v. s.: ingen ting är i allmänhet osäkrare, Denna studentikosa öfversättnivg af den gamla romarsentensen har osökt fallit en i minnet nu vid det tilländagångna kejsarbesöket. Man påminne sig endast stt börja med de växlande och hvarandra motsägande uppgifterna om det furstliga parets bitkomst.
Ändåtligen, just som vi i måndags varit nära att gå i fullgod borgen för att besöket ej skulle äga rum här förrän om torsdag, kom i sista stund underrättelsen om, att redan två dagar förut skulle ankomsten ske.
Vi för vår del trodde just ej ak mycket derpå. Men den gången hade kejsaren ej, likmätigt sin vana annars, lut att dementera, utan kom verkligen, Med sin jakt Hoherzollern hade han verkligon afgått från Kiel på måndagsmorgonen och man kunde då vänta honom hvilken stund som helst tjugnfyra timmar senare. Kl. 8,45 i går på morgonen varskoddes vi från Vestergarn, att »den kejserliga eskadern» då passerade derförbi.
Eskadern! Det lät storståtligt. Och hvad var naturligare än att man rangerade så, att den till följd af kejsarfebern från Karlsöotfärden hindrade »Gotland» skalle gå ut att möta flottiljen.
Vädret var det härligaste, solen sken och endast en mycket beskedlig vind krusade hafsböljorna.
Klockan 1/32 10 ångade Gotland i väg med nära 200 personer ombord, alla hopblåsta med dubbla ånghvisslor, som läto riktigt otäckt.
Färden stäldes nedåt Högklint. Något hitom det pittoreska klipputsprånget kunde man varsna konturerna af ett par fartygsresnipgar. Der var Hohenzollern, der dess ångadjutanter.
Man närmade sig. Plötsligt insveptes eskadern i hvit rök. Man sköt, eburu ljudet, som i går långsammare än ljuset, inte hann fram till oss.
Genast hade man sin mening ombord färdig. Jaha, det kan inte vara på annat sätt. Det der svarta skrofvet — man hade märkt det svart gevom kikaren — är Droit, naturligtvis, med kungen ombord. Kurgen kommer till Visby.
Äuou närmare kom man. Solbeglävst höjde sig ett väldigt hvitt skrof öfver vågorna. Metallen ombord lyste som strålande stjernor. Det var Hoherzollern. »Eskadern» föröfrigt bestod af en enda å gare, den svarta, som man nu såg föra den öroprydda hvita flaggan. Alltså en tysk, äfven den, icke alls någon »Drott».
Den kejserliga jakten passerade förbi, majestätisk verkligen, bländande hvit, ångande ur tvänne väldiga skorstenar. Damerna ombord på Gotland funno den »rysligt söt». Vi vände med vårt kofferdiskrof, och basade i väg så fort vi kunde, men blefvo på efterkälken, då Hohengollern gjorde en fart af 15 knop. Hunnen app under vågbrytaren, lät den arkaret gå och sackade sedan ned för vinden. Den svarta följeslagaren — Blitz hette hav, en pansarbåt med försvarlig ramm, lade sig ett stycke derifrån, närmare in under land — och tyska kejsarparet befann sig utanför Visby.
Det svärmade af små flaggprydda roddbåtar på den lugnoa vattenspegeln. En af dem förde tyska flaggan. Det var landshöfdiogens och tyske konsulos båt, från hvilken de sedan uppför den präktiga mahogoytrappan bagåfvo sig ombord för att genom tjenstgörande hofschefen anmäla sig hos kejsaren.
Efter någon kortare stund for lands höfdingen i land med en af Hoherzollerns ångbarkasser, konsuln stannade något längre för att framlägga för deras majestäter det projekterade programmet för dagen, hvilket accepterades.
Hela vågbrytaren och hamnen föröfrigt var nu klädd med talrika brokiga menniskoskaror, som väntade på kejsarparets landstigning. Enligt hvad kejsaren tillkänvagifvit, skulle denna äga rum kl. 3 eftermiddagen, men tiden ändrades senare till kl. 5.
Timmarne från kl. 12 till 5 synes kejsaren ha ombord användt hufvudsakligen till skötandet af sin korrespondens, ty oupphörligt anlände postbud i land. En mängd telegram växlades ock mellan den kejserliga jakten och land. Särskildt mottog kejsarinnan en mängd telegrafdepescher.
Landstigningen.
I staden var folket under hela förmiddagen i rörelse i stora skaror och hela samhället hade en festlig prägel. Från de flesta af murtornen svajade sedan tidigt på morgonen flaggor. Prydda med flaggdekorationer voro ock artillerikasernen, residenset, tyska och engelska konsulaten samt en stor mängd enskilda bygnader.
Landstigningsplatsen vid södra delen af hamnområdet var inhägnad med linor och belagd med ett blått kläde med insydda gula kronor. Här hade folkmassan vid 5-tiden samlat sig. Färdiga att mottaga kejsarparet stodo borgmästaren i uniform, landshöfdingen och tyske konsuln civilklädda. På båda sidor hade 12 ljusklädda flickor tagit plats med blom sterkorgar för att blombeströ vägen för fursteparet.
Först anlände ett par ångbarkasser med en del såväl civila som militära uppvaktande, hvaribland märktes professorn d:r Paul Güssfeldt, hvilken alltid plägar vara kejsaren följaktig på hans resor.
Femton minuter efter den utsatta tiden kom kejsarens i läckert blått med guld målad ångbarkass till landstigningstrappan. Hofschefen hoppade ur och bjöd kejsarinnan handen; omedelbart följde kejsaren. Fröken Matilda Poignant öfverräckte åt kejsarinnan en bukett med band i de tyska färgerna.
Utan vidare presentation steg kejsarparet och sviten i för dem afsedda vagnar och började sin färd genom staden.
Kejsarinnan, var liksom den henne åtföljande hofdamen, klädd i en helhvit klädning af yllemusslin samt hvit sjömanshatt. Hon såg stark och frisk ut, något kejserligt ståtligt fans ej egentligen hos hohenzollarens maka.
Kejsaren var klädd i mörkblå civil drägt. Han såg på det hela taget ganska medtagen ut. Figuren var ej stor, ganska spenslig.
Omkring i staden.
Färden stäldes först norrut, utefter strandvägen och in genom murfallet. Vidare Silfverhättan uppför, ut genom Norderport, förbi östra stadsmuren in genom Skansporten, förbi residenset och Strandgatan framåt öfver Späcksrum in på Tranhusgatan och upp till S:t Nikolai ruin.
Under besöket här likasom i öfriga ruiner tjenstgjorde landshöfdingen, lektor Bergman och lektor Klintberg som ciceroner.
Kejsarparet uppehöll sig ganska länge i Nikolaus. Här började bland uppvaktningen ett ögonblicksfotograferande, som sedan fortgiek i alla ruiner — nästan hvarannan i följet var försedd med en kamera. Frimurarträdgården och dess sydländska växtlighet benndrades mycket.
Dorifrån styrdes kosan till fots till St. Helgeands ruin, der kejsarparet och uppvaktningen genast gingo upp genom kyrkans båda våningar till taket, der den »wunderschöna» utvigten öfver staden betraktades och togs äfven här en fotografisk vy.
Likaledes till fots begaf sig kejsarparet till domkyrkan, der ett längre uppehåll gjordes. Denna ursprungligen tyska kyrka tycktes väcka kejsarens lifliga intresse och han besåg särskildt den tyske borgmästaren Tinnapfels epitafium samt dat vackra kapellet. Under besöket spelades af direktör Söhrling en orgelmarsch.
Ruinbesöken afelutades i St. Karin, dit vagnarna begagnades.
Under kejsarparets hela besök i staden förtjenar allmänheten särskildt loford för god ordning och ett värdigt iakttagande af återhållsamhet gent emot kejsarparet.
Iogen påträngande nyfikenhet besvärade dem.
Det bade nu dragit ut på tiden, så att klockan blifvit 1/2 8. Derför inostäldes tillämvade besök i St. Lars, fornsalen och Burmeisterska huset, och kejsarparet begaf sig strax före kl. 8 ombord.
Hohenzollern.
Medan kejsarparet är I land, begagna vi tillfället att taga Hoberzollern i betraktande. Det är ett ståtligt fartyg, ej mindre än 120 meter långt. Det äralldeles vytt, bygdt I Stettin och gick af stapeln i våras samt gör nu sin första resa. Samtidigt med att denna kejserliga lustjakt blef färdig, omdöptes gamla Hoherzollern till Kaiseradler.
Skrofvet är synnerligen smalt och smäckert, fören skarp som en kvif, aktern deremot mindre vacker. Det ligger mycket högt öfver vattnet, men dess rullnirg i sjö minskas genom väl anbragta slingerkölar. Med tv& propellrar framdrifves fartyget till en fart af högst 22 knop.
Dess djupgående är 21 fot.
Till färgen är Hoherzollern bländande hvit med tvänne rundt kring fartyget löpande förgylda lister skurna som kabeltåg.
Ofvan egentliga däcket höja sig tvänne bryggor. På den undre befinner sig, utom några rökbytter, en väldig matsalong i spegelgas och guld. På öfversta däcket som löper långs västan hela fartyget, fia: nas åtskilliga mindre salonger.
Kejsaren och kejsarionan ha sina privata våningar under däck midskepps, rymliga och ytterst elegant inredda, sängkamrar, salonger — sidenklädda — toalettrum, konversationsrum, fullkomligt slottslikt. För- och akterut bor den talrika sviter, som vid denna resa uppgår till omkring 40 personer.
Allt ombord är gläcrsande fint, putsadt. Befälhäfvare ombord är amiral von Sender. Besättningens fulltaliga numerär går löst på ett par hundra man.
Middagen ombord på Hohenzollern.
Till denna voro inviterade landsböfding Poignant och konsul Kal Ekman. Middagen serverades i den stora matsalen på däcket, sittande tiffel för 40 personer under strålande elektrisk belysning och musik af Hoherzollerns musikkår.
Kejsaren hade sin plats på bordets ena låvgsida med hofschefen och konsu! Ekman till venster om sig. Midt emot hade kejsarinnan sin plats med landshöfding Poignant på sin venstra sida.
Matsedeln var särdeles riklig. Öfver dussinet rätter serverades, deribland frukter och desserter i växlande former. Samtalet vid taffeln var allmänt och lifligt, och kejsaren befann sig i särdeles godt humör.
Vid kejsarens kuvert hade genom hof: schefen framlagts ett af konsul Ekman framlemradt af artisten Karl Romin ut: fördt program till den sevare på aftonen anordnade ruinfesten.
Detta var ett litet vackert konstverk.
Ötverst syntes tyska riksvapnet i färger och guld, derifrån: voro draperade svenska och tyska flaggorna och derunder kom sedan sjelfva programmet, tecknadt mad s. k. artistgrotesk. T.ll venster var anbragt en stämningsfull liten vy i aqvarell af St. Karin. Programmet öfverlemnades af kejsaren till hans gemål, som sedan medförde detsamma vid rnuinfesten.
Middagen varade ej längre än en timme, och sedan kaffe intagits vid bordet, skedde uppbrott, och kejsarparet begaf sig i land till
Ruinfesten.
Denna var ursprungligen meningen att förlägga till S:t Karin allena. Men på särskild framställning al kejsarinnap, som hört talas om »die Krevz-gänge» och »die Nonnen» i 8:t Lars beslöt sällskapet »N.
N.», som arrangerat hela festen, att äfven sjunga i denna ruin.
Kl. straxt före 1/2 10 stannade de kejserliges ekipage utanför St. Lars, till hvilken allmänheten ej hade tillgång. Vid de kejsarparets inträde, stämde sångarne upp den tyska kejsarhymnen »Heil dir im Siegeskrarz», sjungen fyrstämmigt, hvilken sång fursteparet och uppvaktningen afhörde sthende, de civile med blottadt hufvnd.
Kejsaren, hvilken nu, såväl éom vid middagen å Hoberzollern, var iklädd svensk amiraluniform, steg härefter fram och tackade såogarne för den vackra byllningen.
Omedelbart sedan kejsarinnan tagit flats sjöngs Josephssons stämningsfalla »Requiem», under hvars toner nunnetåget ägde rum i murgångarna, allt medan ruioen flammade i effektfull belysning.
Nu som alltid var svafvelröken från eldarne i högsta grad besvärande, och det torde vara till fallo utredt nu, att så länge man endast har bengalisk belysning att tillgå är Lars olämplig för dylika tillställniogar. Så väl åskådare som sångare och agerande hålla rent af på att storkna af de obehagliga svafveldunaterna.
Denna lilla privata rnuinfest tog icke fullt fem:on minuters tid. Kejsarparet åkte derifrån öfver det med folk packade torget till S. Karin, der bortåt 700 personer inväntade dess ankomst. Jämte sin uppvaktning togo kejraren och kejsarinnan plats på en för dem afsedd estrad, från hvilken de hade god öfverblick öfver denna vår vackraste ruin.
Så började sången, som på det hela taget gick särdeles bra, Programmet upptog: Sturmbeschwörung af Dirrner, Neckens polska, Suomis sång af Pacius, Integer vite, Kornmodsglandsen af LangeMiiller, Stridsbön af Lindblad, Fjärran han dröjer, serenad af Josephson, Nur im Herzen af Witt och Hör oss Svea — alltså ett rikligt urval af våra allra vackraste qvartettstycken. Himlen hade mörknat och den belysning, som den i detta hänseende så skicklige bokhandlare Vilhelm Nyberg bjöd på var ytterst effektfull. Det -är omöjligt att för den, som ej varit i tillfälle att se en illumination af Karin, skildra det trollska intryck som framkällas genom det färgade skenets flammade på pelare och hvalfbågar, fönster och dunkla murpartier.
Ehuru kejsarparet, likasom deras följe föröfrigt, voro ganska tystlåtna i fråga om sina intryck, syntes det nogsamt att de både voro angenämt öfverraskade öfver hvad som bjöds, och senterade det verkligen stämningsfulla innehållet af festen i dess helhet.Ett litet miesöde inträffade med eldarne under qvällen. En hel del sådana, afsedda för illumination på stranden senare på aftonen, råkade nämliger komma i för nära beröring med en brinnande eld och kom i lågor. Det sken som ett eldhaf, det blef en öfverväldigande ljus effekt. Naturligtvis var icke den ringaste fara för handen, men några minuters skrämsel uppstod bland de närmast stående fruotimren. Man lugnade sig dock snart.
Festen fortgick med berömvärd raskhet och på en half timme var allt slut. Vid kejsarparets afresa tändes eldar öfver allt så att den åldriga ruinen atod i flammarde rödt ljus.
En fest sådan som gårdagens kan ingen stad i norden bjuda på mer än Visby. Och sedt från den synpunkten, att de med ett besök sådant som det nu tilländagångna förbundna festligheterna äro i högsta grad egnade att fästa uppmärksamheten på vår gamla härliga stad, förtjenar sångsällskapet N. N., som alltid villigt går i spetsen vid dylika tillfällen, ett tacksamt erkännande.
Besökets slutscener.
Det var en härlig afton i går. Sommarqvällens genomskinliga dunkel låg bredt öfver staden, vinden hade somnat så att flaggdukarne hängde orörliga utefter sina stänger. Öfverallt; på vågbrytaren, utefter strandpromenaden, myllrade det af folk.
Då kejsarparet ångade ut ur hamnen, tändes vid stranden flammande bengaliska eldar i lång rad och raketer fräste i luften.
Och ute på det lugna hafvet låg Hohenzollern från ofvan till nedan garnerad med elektriskt ljus, så att den tog sig ut som ett féslott, med ljusen speglande sig i vattnet. Det var en bärlig tafla, som man icke fort såg sig trött på.
Under eftermiddagen och aftonen inkommo i vår inre hamn tvänne större torpedobåtar, smala, speteiga tingestar med skorstenen ända fram i fören. De tillhörde kejserliga eskadern och hade afgått en från Kle!, en annan från Vilhelmshafen. Den ena hade blifvit ett par timmar försenad på färden genom något mankemang i maskinen. De intogo här ett ganska stort kolförråd.
I morgse samma strålande väder som i går. Ombord å Hoherzollern blef det tidigt lif och rörelse. Redan vid 8 tiden kunde kejsaren med kikare från land iakttagss promenerande i rask fart på öfre däcket jämte sin hofschef och en af kejsarionans uppvaktande damer.
Afresan var bestämd till kl. 10 f. m. Hohenzollern låg med ångan uppe och några minuter efter bestämd tid gingo ankarena rasslande upp och fartyget satte kurs norrut, helsad med flaggorna från konsulatet och hamnen. Omedelbart derpå afgick avisoångaren Blitz och torpedobåtarne. En af dessa måtte dock ånyo fått fel i maskinen, ty han syntes ett stycke härutanför signalera till Blitz, som vände åter och tog honom på släp.
En stund senare bade den kejserliga eskadern försvnnit ur sigte.
Såväl till landshöfdiogen som tyske konsuln uttryckte kejsarparet vid affärden från land i går afton sin stora belåtenhet med såväl stadens sevärdheter som den alltigenom lyckade ruinfesten.
Bevis härpå får man väl anse de presenter vara, som de till några personer efterlemnade här. Så erhöll fröken Poignant af kejsarinnan en dyrbar brosch Hr Karl Romin fick genom landshöfdingen i dag på morgonen mottaga såsom ett välförtjent tack för sitt vackra program en briljanterad kråsnål med en ametist och notarien V. Åman erhöll samtidigt, i egenskap af sångsällskapet N. N:s anförare, ett par amakfulla ma nschettknappar med kejsarens initialer och kejserlig krona. Till ruinerna öfverlemnades åt tyske konsuln en summa af 200 kronor.
Och härmed är kejsarbesökets runa ristad. Säkerligen har det hos de höga resenärerna qvarlemnat ett angenämt minne.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 Juli 1893
N:r 110
