Några blad ur öns historia.
Af C. J. Bergman.
(Ur Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademiens handlingar).
I Danmark mottogs budskapet om Gotlands eröfring med stort jubel. I alla kyrkor sjöngs Te Deum, och från vallarna omkring Köpenhamn och kastellet gafs kanonsalut. En mycket stor medalj blef präglad, som å ena sidan framställer k. Krisstian V:s bröstbild, omgifven af krigiska sinnebilder, och å den andra Gotlands vapen, Segerlammet, med omskrift: »Ad dominum patriamque;redit» och der under: läses »D. 1-Maj 1676». Och Juel blef utnämnd till ståthållare i det landskap, han eröfrat, men med rätt, att fortsätta sin verksamhet vid flottan. Såsom gåfva af konungen erhöll han ett på Gotland Befintligt och svens karegeringen tillbörigt parti furutimmer.
På Gotland blef det en brytningens tid. I stället för de svenske eller svenskt sinnade tjenstemännen tillssttew darsko eller eljest pålitlige män. I stället för de svenska stadgarne och ordningarna skulle danska ordningar införas. — Man hade väl kunnat hoppas,att i landhöfdingeembetets och magistratens arkiv i Visby finna mångahanda upplysningar härom, men författaren af denna uppsats har der förgäfves sökt sådana, enär några brefböcker och protokoll för ifrågavarande hr icke kunnat påträffas. Tills vidare får man alltså nöja sig med de underrättelser om vidtagnä åtgärder för den nya styrelsens ordnande och betryggande, hvilka finnas i amiral Juels d. 16:e Maj till konungen afsända rapport.
I denna rapport meddelade Juel, att han den 14 Maj med flottan afseglat från Visby osäkra och obeqväma redd, och att han sedan vid Karls öarna uthärdat en svår storm. Den 18 i samma månad var bestämd till afläggande af invånarnes trohets:ed till Danmarks konung, hvilket skulle ske inför den på Visborg tillsatte kommendanten Bilenberg och den till »kommissarie» och landsdomare förordnade Thomas Valgenstes, hvilka ock skulle taga i förvar alla svenskar, som där fånnos qvar. När flottan nästa gång komme itill Gotland, kunde de afhemtas; och landet derigenom blifva »rödeligt». En af de förnämste bland borgerskapet, Nils Joness hade Juel förordnat till »Tolder» (tullförvaltare); denne man: var född på ön, var bemedlad och vederhäftig. Till köntrollör hade Henrik Klahre, som följt med på flottan,. blifvit utsedd. En dansk undersåte, som Juel funnit före sig, vid namn Anders Winterberg, gjordes till inspektör öfver strandridarne, och förordnades att upptaga »Landgjeldea». Vidare hade i de hamnar, der svenskarne hade deras mesta »korrespondens», pålitlige stramdridare blifvit tilluatte. På de andra ham: narna skulle bland infödiogarne till strand: ridare tagas de vederhäftigaste, och desse gladde vig mycket att få anställning, hvilket förut varit dem förmenadt, och därigenom skulle konungen viona landets »affection», enär svenskarne förut besatt alla platter med deras egna landsmän, som utgjort en »Haaben sulten og nögen Knechte», och som utsugit landet och lagt det öde, Landet befiones endast till halfparten bebygdt mot hyad det var, när svetskarne mottogo det 1645. De bästa gårdar ligga öde, »jorden grömskar af skog». Det bästa manskapet var utskrifvet från ön, hvarigenom och genom den omkttliga tull, som blifvit införd, de sökt ödelägga landet och afvändt all handel och all »negotia», så att att inbyggarne icke kunna sälja de rivga varor, som de förmått åvägabringa, ej heller få något till köps, som de nödtorftigt behöfde. Juel bad kungen, att för det fattiga folket minska tullen, i synnerhet på korn och salt, enär de icke kunde afla så mycket korn, som behöfdes till deras underhåll, och fiskeriet kunde de icke fortsätta af brist på salt. — Också omnoämndes i rapporten, att på landsbygden påträffats 15 »Stöcker», som man förstuckit i skogarna, deribland 6 af metall, som Juel befallt skulle föras till slottet, och att i stället »jernstöcker» skulle sättas på hamnarna. Körnsädet såg väl ot och fisket började tilltaga, hvilket både prester och bönder hade berättat. Sedan konungen låtit återtaga landet, fick man på åtta dagar mera fisk än tillförne på en måvad under svenska styrelsen, »så att deraf syntes, att.Guds band är med Eders Ms3jestäts vapen». — Guvernören och officerarne böra förses med proviant för tre månader, sedermera kunde de väl få af iandet hvad de behöfde. Vidare, anhöll Juel, att tå ett par ryttmästare och -behörige officerare till ett par kompanier till häst, eftersom det nog fanns manskap, men intet befäl. Hvad som mest behöfdes, vore råg, malt, humle och salt. Några Ostende kapare, som varit i Visby, hade lofvat, att dit föra sina priser, hvarigesom landet skulle blifva hulpet, och Juel hoppades, att Visby skulle blifva »ett Dünkircken för Östersjön». Slutligen innehöll rapporten, att den lilla gallioten Fortuna» blifvit lemnad till kommendant på Visborg, för att nyttjas till advisfartyg, på det att svenskarne icke måtte komma dem oförhappandes på halsen. —
Af förestående rapport finner man, bland annat, att den här ofvan omtalade Anders Winterberg, hvilken under vintern vistats såsom spion på ön, icke blef obelönad för sina gjorda tjenster.
Den 20 Maj samma år 1676 sände amiral Juel från flottan, liggande vid Ölands efödra udde, en ny. rapport till koouvger, deruti han omnämner »det Gewehr», som blifvit skickadt till Gotlands försvar och tillika tsckar för den råd, konungen bevisat honom genom utnämningen till guvernör på nämnda ö.
I bref af dens 22 Maj till Joel förklarar konungen sitt välbehag öfver de anorddingar, som Juel vidtagit: på Gotland, gifver honom fullmakt att nedsätta tullen, lofvar att skicka de. ryttmästare och officerare, som Juel begärt, och befaller slutligen, att de största spiror och mastträd, som finnas på ön, skola skickas till flottans behof.
I korthet må, efter danska uppgifter, här nämnas, att i Visborg förlades en besättning af 400 man från eskadern, jämte de därtill från Köpenhamn medförde 400 soldaterne, att befästningar anlades på de ställen, der landstigningar kande väntas, samt att mått och steg träffades för att beväpna och organisera befolkningen till landets försvar. Och öv försågs med lifsmedel och isynnerhet med salt.
Redan af amiral Juels nyss anförda rapport den 16 Maj synes det, att svenskt sinnade tjenstemän skulle »tagas i förvar» och ersättas med danskar eller danskt sinnade. Den nya styrelsen synes härvid hafva gått strängt och våldsamt tillväga. Flere svenske prester ach andra tjenstemän blefvo såsom fångar släpade ombord på flottan och förde till Köpenhamn, Samma öde drabbade ock den svenska superintendenten Johannes Brodinus, som vid anfallet på Visby befann sig i sitt prebendepastorat Lärbro (3 1/2 mil norr om staden), men blef af danske soldater derstädes gripen, med hustru och barn förd ombord på flottan och såsom krigsfånge bortförd. Brodinus, som år 1657 hade tillträdt embetet såsom gotländska stiftets styresman, hade ordnat Visby domkapitel efter svenska stadgar, och ifrat för återinförandet af det svenska språket och svenska sedvänjor samt tillsättande af prester och lärare som studerat vid svenska akademier. För allt detta hade han fått röna mycket motstånd och obehag af de mänga, som ännu på ön hyste danska sympatier. Följden blef också den, att ban af sina vedersakare angafs hos den nya danska styrelsen, och fick såsom krigsfånge tillbringa ett år uti fängelse i Köpenhamn.
I den bortförde Brodini atälle blef su en dansk prestmanv, som kommit till Gotland år 1631 och der blifvit. kyrkoherde i Källunge och sedan kontraktsprost, Hans Nilsson Enadislöv, af konung Kristian år 1676 uträmd till superintendent. Med bibehållande af sitt förra pastorat fick han dessatom När till prebende. Om honom har en af hans efterträdare, Jöran Vallin, antecknat I sina (1744) författade »Gotländska samlingar» (I. 193): »Det första, som Endislöv arbetade på, var att vrida domkapitlets form i led igen, efter gammal daosk yanlighet, sedermera att skaffa andra kyrkoherdar i en del Svenskars ställe, hvilka blifvit till Köpenhamn bortförda eller eljes undanstötte.» Sedan Danmark 1676 eröfrat Gotland, gjordes från svensk sida intet försök att återtaga ön förrän 1679 i April, då major Ankarstierna med 5 små krigsskepp utskickades för att hindra fienden att allt fortfarande få spela herre i Östersjön. Efter att hafva vid Bornholm träffat två mindre örlogsskepp och en fregatt, som han jagade, men som genom vindens förändring undkommo, styrde han till Gotland för att der göra landstigning. Men härifrån blef han hindrad genom kanonad från ett danskt örlogsskepp och en fregatt, understödda af batterier på kusten vid Klintehamno, hvarvid svenska fregat: ten »Fredrika Amalia» råkade på grund, men kom sedan lyckligen derifrån. Ssdan Svenskarne på Lilla Karlsö begrafvit sina i striden faline, och efter åtskilliga äfventyr med den danska flottan under Juels befäl, måste Anokarstieraas erkader söka skydd i Kalmar sund. Juel seglade den 8 Juli till Gotlapd för att förse sin flotta med dricksvatten och friska lifemedel, och lemnade ön den 16 i samma månad.
Efter de vidlyftiga och skickelsedigra krig, i hvilka Sverige genom sitt med Ludvig den 14:e år 1672 ingångna förbuod hade mot Frankrikes många fiender blifvet inveckladt, kommo på senare hälften af 1670-talet fredsunderhandlingar till stånd på olika ställen oeh. tider. Det visade sig emellertid vid dersa fredskongresser och isynnmerhet vid de af franske konungen den 23 Angusti 1679 i Fontalnebleau mellan. Frankrike och Sverige å ena och Danmark å andra sidan afslutade preliminärer att, hvad anginge stridigheterna mellaa Sverige och :Daomärk, Frankrikes mäktige -herskare satte sin ära I att, för sin svenske bundsförvant på allt sätt åstadkomma en »reputerlig fred och fallständig satisfaktion» på Danmarks bekostnad. Då Danskarne sistnämnda år af löpande rykten kunde förstå, att de snart skulle komma att, bland annat »qvittera» Gotland, ansåge de vigtigt, att när ön med sin fästning skulle komma att afträdas, denna fästning då måtte vara så värdelös som möjligt. Härom berättar den Palmsköldska handskriften följande:
»Dhe danske hade Slottet tilljka medh Landh och Stadh inne til åhr 1679:, då dhe märkiandes sjgh skohla quittera Provincien och Fästningen, någodt tillförende, men mäst efter slutet Stillestånd in Augusto, först begynte att nederbryta Slottet, men emedan murarne voro för faste, och med brytning skulle fordras ett oändeligt arbete, ty läto dhe genom en bössskyttare begynna att låtar flyga Slottet, doch som han fortfarandes skulla hafva förderfvat Stadh och hamn, ty blef omaijder anstält, af genom en Frantsösk Ingenlenr spränga Sottet och flyga des Murar, hvilket utj denne form öfver 268: in emoth .300: åhr Oötvervnnnit stådt hade. Och skulle alt detta oachtadt den stora reparation dhe danske i sin tidh derpå gjordt Hade, och at sedan dhe begynt på bryttningen, Borgmästare och Rådh i Staden afbedt ruin af Fästningen och den dem af Ammiralen Juuhl försäkrad blefyen, så och af denne skadan och fästningens ruin är skied efter Stilleståndet in Augusto, åhr 1679». —
Fredspreliminärerna i Fontaioedblean blefvo bekräftado genom freden i Lund, som efter flere veckors i domkyrkan hållna och mycket stridiga öfverläggningar slutligen afslöts I danske ambassadörernes bostad i nyssnämnda stad nattes mellan den 26 och 27 september 1679. Denna fred var en af de märkligaste, som Sverige någonsin ingått, och derigenom blef vårt land fullständigt återinsatt i den besittningsrätt, som vunnits genom fredssluten i Roeskilde och Köpenhamn. Freden i Lund bestämde, att Danmark skulle till Sverige afträda alla under kriget eröfrade länder, städer och fästningar, hvilka skulle återlemnas i det skick de voro, då freden undertecknades; hvad avgick Gotland, skulle detta landskap öfverlemnas inom fyra veckor, och för under tiden utgående skatter och kontributioner skulle Danmark, tills de blifvit inbetalta, behålla Wismar såsom pant. Från enhvar af fästningarna skulle Danmark äga att bortföra 10 kanoner.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 November 1893
N:r 186