Kategori: 1893

I dessa stormens och yrvädrens dagar, skulle det möjligen intressera öns »infödingar», äfven andra kanske, huru vi tillbringa vårt »nattliga lif» härute på skäret, den tid af dygnet, då de, som vistas på land åtminstone, njuta af sin ljufva sömn i den varma sängen. Jag sade, att det möjligen kunde intressera infödingarna siwmt kanske äfven andra. Ja, jag är nästan säker härpå, emedan vi under sommaren ba’ det stora nöjet af att få besök i massor. Synnerligast om söndagarna. Kring det ståtliga, hvita fyrtornet, der det tronar på den smaragdgröna gräsmattan, stå då skjutsar i mängd. Från den enkla höskrindan, bela skalan upp till det fisa ekipaget. De enkla fordonens besättningar äro vanligen öboar; de fivares deremot resande fastländingar och otländinogar, synnerligast engelsmän.
Alla komma för att se »fyren» och dess storartade »snironger. Iaredningen i vaktrummet och lanterrinen tyckes ej slå an på andra än öbon. Men kommea ut på altanen: ja då frapperas dena som har något så när skönhetssinne! Engelsmannen utropar då sitt: »Oh! charming» — »charning!» Oh! what a splendid bird’s eye viewi»; Fastländingen: »Dominerunde utsigt!» »Ritt vackerti» och »se sjön så vackert den ligger der nedanför!» Den »inhemske» bonden: Nauj se va körkort» (Börjar räkna: ann, tva, tre, o.s. v.) Danne senares hänförelse öfver »körkorna» är ju ej att undra på, ty skog och mark ser han dagligen, men ej elltid ser han väl ett halft tjog kyrkor på en gång!
Ja! det var på sommaren det som allt var så förträffligt och bra och hufvudintrycket hos besökaren blir nog också dat, att vi, personalen, ha’ det bra — ja, man får till och med höra en och annan öbo säga: »va Er haä hä bra jar»; »ingä mänska har hä så bra u gutt som järl» o. s. v. Bonden har onekligen rätt! Vi ha det bra på sommaren.
Men på vintern, — ha’ vi det då också »gutt» ibland? Tillåt mig tvifla!
Den som ej tröttnar vid genomögnandet af detta, kan sjelf skaffa sig en inblick i vårt »vinterlif» och med sig sjelf öfverlägga, huruvida han alla gånger skulle vilja byta med oss.
Att börja med tänka vi oss en s. k. »Falbdag» eller ett »Falbdygn», Ehuru väl, inom parentes sagdt, vi härute ej ha stort annat än »Falblygm. Jag vill visst ej på något sätt förklena »Profeesor» Falbs skicklighet i att spå ovälsr men ett faktam är emellertid att vi för kort tid sedan hade minst 8 till 10 »Falbdygn» å rad. Behöfvas vittnen härtill, anser jag de dertill bäst passande vara alla de, hvilka varit tvungna att hålla vägarna öppna under dessa »kritiska» dagar.
Som sagdt, vi tänka oss en eådan »Falbdag» eller rättare »Falbvecka», Vår hygglige och värderade förman, fyrmästaren, gör första vaktepv, som denna tiden varar emellan 4 och 6 e m. Det är den gynsammaste vakten, ty då, hurn tjockt det än är i luften af den kringyrande snömassan, är det ännu så pass ljust, att han något litet kan se fyrtornet och följaktligen utan vidare vedermödor kan ta sig fram dit. För en stund synes genom den intensiva snömassan ett svagt sken, liksom från en slocknande talgdank, men iverkligheten kommer detta matta sken från fyrens lampa deruppe, hvilken annars i något så när hyggtigt väder levererar ett starkt och genomträngande sken och hvilket synes många mil till sjös.
Fyrmästaren aflöses af en fyrvaktare kl. 6 e.m. Antagom det är mia vakt, — Kommen ut, ser jag mig omkring liksom om jag skulle kunna få se något föremål. — Men nej! Jag ser bara hvitt — hvitt på jorden, hvitt i rymden; allt är hvitt! Det hvita täcket på jorden är så mjukt och medgörligt, att jag sjonker ner under armarna i detsamma. Ja hvitt var det, hvart än ögat riktades, men bur hvitt och ljust det än är, är det mig omöjligt att se vare sig fyr eller någon af de många fyrbygningarna. Med andra ord: jag ser ej en skymt af hela stationen, fast jag står — midt densamma — ovädret har stigit till raseri! omöjligt att få se fyrlampans sken!
Hvad är nu att göra? Inte syns, som sagt, fyren och inte vägen; jag ger mig ej af ut på slätten på måfå, ty det kunde föranleda till att jag ginge vilse i detta snöhaf och kenske slutligen drunknade efter att bafva gått mig dödstrött i detta eviga kaos. Visserligen en mjuk graf men —”ändå! Derförtrefvar jag mig till något »fast föremål» och som jag väl känner hvarje lilla detalj vid stationen, samt åt hvilket väderstreck den eller den husgafveln vetter, stäl’!er jag mig med ryggen emot ett föremål (denna gåvg en husknut), öfverlägger i största lugn några ögonblick och gör på så vis mitt bestick. Alltså! i den riktningen, måste fyren stå. Derför raskt framåt! Icke utan en viss rädsla lemnpar jag den kära kalla husknutsn, Jag var åtminstone säker så länge jag stod der. Men, kan ej hjelpas, vakten i fyren måste aflösas och jag måste sköta min tjenst! Jag famlar sakta men ständigt framåt. Söker så mycket som möjligt följa den uppgjorda riktningen och för att ej komma ur spåret, sätter jag mig ned i drifvan då jag märker att det kommer någon »orkanuvge», för att ej riskera få dansa polka eller någon annan »svängom» med den nattliga gästen, ty jag kunde, som sagdt, då lätt komma ur min vid husknuten utstakade kurs. Medan jag sitter i drifvan och afvaktar »bättre väder», tänker jag: om nu fyren gaf mig aldrig så litst eken så vore allt bra! Men nej! Den intensiva spömassan är ogenomtränglig för lampans låga! »Orkanungen» är borta — jag fortsätter. — Tycker mig se ett mörkt föremål, men det kan ej vara fyrev, ty föremålet synes långt och till venster och jag skulle efter min beräkning ha’ fyren rätt fram. Men jag anser att något måste dena mörka punkt i alla fall vara och jag går väl dit sålänge, — Just nu då jag var så nära, kom en by, men pu sätter jag mig ej i drifvan, ty föremålet var ögouskenligen mycket nära invan byen kom, hvarför jag går på med raska steg. — Pang! Hvad var det jag slog »knoppen» i för något? Af med »bälgsvinen» och så att känna efter med bägge bändernat Jo, jern är det i alla fall och rundt är det också! Ja, det måste vara fyren, — Fortsätter rundt, tills jag kommer fram midt emot den kalla, hårda nordap, hvilken bjuder till att slå omkull mig, men utaa att lyckas. — Här är dörren — jag kände igen låsvredet! Jo, fyren var det lika vält Öppnar dörren, stiger in i förstugan och tömmer alla fickor och bägge stöfvelskaften, hvilka alla »förvaringsrum» äro fylla med spö. — Går sedan upp i vaktrummet och aflöser fyrmästaren, ser till att allt är i sin ordning, sätter mig, då jag har någon stund öfrig från fyrens skötande, framför kaminen, läser den nyss erhållna, 14 dagar gamla fastlandsposten, glömmer alla mödor samt pjuler af mitt »dolce far niente» — tills min Vakt aflöses och jag har att bereda mig på en promenad, lik den förut beskrifna.
Nu är kl. 11 e, m. och jag aflöses — jag klär på mig min varma, fårskinnsfodrade vadmalsrock, drar ned pelsmössan öfver öroBen och bereder mig till strid med de rasande snömassorna. — Nedkommen i tornets vestibuldörr, ställer jag mig och tar min »kurs» — och se’n framåt! Sakta men säkert och stadigt för att ej förlora riktningen. — Alltjämt snö upp till midjan.
Törn! Det var katten så lätt det gick den bär gången. — Skulle jag verkligen allt vara vid fyrbygningen? Ja, då har det ja gått riktigt »bussigt» den här gången, Så lätt har jeg då ej kommit öfver slätten på de sig:a 8 dagarna under nattvakternal Mon, hvad är det här egentligen för något som jag törnade emot? Jo, stengärdesgården!
Anal Det var brat Hvar är ou grindbålet?
Grindarna äro naturligtvis kastade at hake för längesedan. Jag bryr mig ej om något grindhål. — Hoppar i stället öfver gärdesgårdep, så har jag åtminstone den trösten att vara iune på fyrgården.
Syf som jag är med mina långa snöfylda stöfvelskaft och den tjocka vadmalsrocken, gör jag ett klumpigt försök att klifva upp på den nu jämförelsevis låga muren men jo — och jag gör den mest öklandérliga saltomortal, — De hela sulorna hade slirat på muren och jag kom nära nog på hutvud ned i den bomullsmjaka höga drifvan. Iot: ledsen bara! Jag har ja stenmuren framför mig, ett bevis på att jag ej gått Dertör, upp igen! Och ett nytt försök göres.
— Denna gång lyckades det bättre! Nu står jog på muren. — Pass upp! Nu kommer en by — jag boppar ued i drifvas, hvilken går mig till hälarna, men hon är lös och ofarlig så långe hon ej stiger öfver »öfre våningen». Aj! Aj! — — — Hva’ ä dä som stickes dernere något öfver knöäna? Aha, nu vet jag: krusbärsbuskarna! Jaså, det är de! Ja, då vet jag ungefär, hvar jag befioner mig — — — — Vinbärsbuskarna till höger, — — — ballonbuskarna till venster — — — ja, då mås’e -fyrbygvingen ligga framför, dock något till venster. Promenaden fortsättes nu raskt framåt. Törn igev, och jag omfamnar något matronlikt föremål. Men, det var visst ingen »matrona», det varbara en af vattentunnorna vid husknuten. — Nå ja, då är det snart gjordt, och dörren till min ingång måste vara 8 till 4 steg härifrån, — Hittar dörren mycket snällt, stiger in i förstugan, tömmer stöflor och fickor för snö. — Går in i mitt varma rum, klär af mig i största hast och kryper ned i »fjäderbolmarna», A, eå skönt! Hår ska sofvas! Och inom få ögonblick har jag glömt hela verlden och — de nattliga promevaderna — det går väl an när man under natten kan få sig en »slumrare på 4 till & timmar, men de nätter finnas, då vi under stickande storm få vara två man i fyren och få således ej ett ögonblicks hvila noder natten. Om det nu bara räckte länge med den här »frivakten», Men nej; kl. 4 höres allaredan låvga, dofva jättelika steg iförstugan.— Låset vrides om, dörren öppnas och en röst med äkta gotländsk dialekt utstöter: »klåcken föjre» eller: »näu jär dä så igän» m. fl. sådana fraser, allt i »gutadrägt>. Sömndrucken reser i mig af gammal vana genast i sängen, tänder på ljuset, ser åt dörren för att öfvertyga mig om huruvida jag drömde eller ej — Nej, verklighet var det. — I dörren står min jättekollega, — Hain fäster og mig sin skarpt utmanande blick, liksom ville ban säga: nål! upp nu bara och det i röda reppe: ändå och sitt inte der i singen och se ut som en uppskrämd flickunge.
När jag kommer ned på golfvet, jo då är han säker på att jag är vaken och då som först går han.
Jag gör min toalett, bonar om mig på bästa vis, dricker en mugg varmt keffs som stått på jernspisen och går ut för att under samma vedermödor gå upp i tornet att aflösa min kamrat.
Denne kamrat, en hygglig karl för resten, är i det allra närmaste en gång lävgre än jag, och min längd är medellängd, hvarför han också går fram rak och stolt der andra måste krypa och »grejnar» åt både oss »småfolk» och »falbdagarna».
Men nu är också den nattens vedervärdigbeter slut, ty uppe i vaktrummet är varmt och godt och nästa gång jag nu skall gå ned till fyrbygningen är det ljusa dagen så att jag oaktadt den häftiga snöyran något så när ser hvart jag tar vägen.
Iogen må derför inbilla sig, det vi finna vårt öde eller vår syssla outhärdliga. — Nej, långt derifrån! Oaktadt dessa nattliga strider med stormar och oväder, tycka vi oss ha’ det bra. — Låt vara att vi under vintern slita lite ondt. — Men vi äro »kronans karlar» och ha’ vårt säkm lefvebröd och utider det mången »fördetting» i förtviflan söker döden derför att hen e har bröd till sig och de sina, tänka vi: i näta vecka kommer vårt »qvartal», då skola vikaffa oss det och det och då skola vi »sätta in» så och så mycket på sparbanken o. s. v.
Menirgen med denna lilla skildring är endast att låta de »sotinarfåglar», som vänligast besöka oss under en ljufva årstiden och hvilka tyckte att »ingä mänska hadde hä så gutt» eom vi, veta, imru pass »gutt» vi ibland kunna ha’ dét brute under de stränga vinternätterna.
Charles.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Februari 1893
N:r 19