Rone, 7 Mars.
Hvad en illmarig piga kan åstadkomma.
På ett ställe här i närheten har sedan i början af sistlidne Januari månad inträftat åtskilliga besynnerligheter, som kommit folk att tro på trolleri och spöken.
I det ifrågavarande huset funnos två qvinliga tjenare, en för att sköta sysslorna inomhus, en för att efterse husbondefolkets lilla ladugård och öfriga utgöromål. Den förra kunna vi kalla E.
Nå, allt gick sin gillla gång från 24 Oktober till julhelgen. Husbondefolket reste då bort, och flickorna skulle vara ensamma hemma. Så skulle de på julaftonen dela julklapparne sins emellan, men då var det slut med sämjan, ja de råkade till den grad i delo med hvarandra, att hon som sköte ladugården förklarade, att inte en dag längre blef hon i huset tillsammans med E., utan flyttade hon långt derifrån. Ja, hon skulle ej stanna förrän bon kommit till — Finland.
E. stannade emellertid qvar på egendomen och åtog sig att för tillfället sköta ladugården. En annan ung flicka kom snart som medtjenarinna.
Men det gick icke länge för E. med ladugårdssysslorna. Hon började tala öm att det bestämdt inte stod rätt till i ladugården. Den flyttade pigan hade bestämdt kommit fram till Finland och der i förargelsen sändt trolldom hit till henne. Det var rent för galet! Hvad hon gjorde i ordning ute hos kräken på qvällen, det befans andra morgonen kastadt huller om buller. Hon sade sig se besynnerliga syner och då hon sent en afton varit derute och haft lykta med sig, kom hon alldeles förskräckt inrusande och berättade darrande, att lyktan hastigt släckts af någonting som dessutom raspat henne i ansigtet. Nu var hon säker på att det var hennes förra kamrat V., som ju hade lofvat att bara hon kom till Finland skulle det inte blifva någon fred i huset.
Husbondefolket lät på allt sätt undersöka ladugården. Det syntes, att det varit folk — eller någonting anoat — der och strött omkring allt som fans der, men inga spår syntes i snön, så att det var alldeles obegripligt.
Så hände för någon kortare tid sedan, att husbondefolket skulle resa bort på begrafning och nu ville de båda flickorna icke vara ensamma, utan båda en ung väninna i grann skapet att stanna hos dem den lilla tid herrskapet skulle vara borta. Nå, flickan i fråga var hvarken skrockfull eller rädd. Men knapt bade mörkret inbrutit och de båda flickorna voro i köket samt E. inne i kammaren och bäddade, förrän plötsligt ett par hårda slag dunkas på kammarfönstret. E. rusar förskräckxt nt i köket och de båda andra blefvo också rädda. Lamporna släcktes och flickorna kröpo ner i en sädesbinge, som stod invid köksfönstret, samt höjde ett täcke öfver sig. De hade dock ej legat länge förrän det blet likadant oväsen på köksfönstret, upprepade gånger, allt värre och värre.
Der lågo nu flickorna i ångest hela natten och dagen derpå skyndade den främmande töFm hem till sin mor, alldeles förskrämd och förbi.
Så fortfor det att dunka på fönstren hvarje qväll så snart det blef mörkt i rummen. Undersökningar gjordes, men utan resultat. Det var omöjligt att få någon hvila förrän efter midnatt.
För att om möjligt fördrifva spökerierna, beslöt man sig för att båda dit annat folk om nätterna, men de fleste vågade sig af förskräckelse icke dit. Man anmodade då en gammal jägare. Denne infann sig med bössa och revolver. Spöken måste väl fly för eld och krut. Spökena generade sig emellertid inte för honom. »Dunk, dunk!» — sade det på fönstret tätt bredvid honom. Han aflossade ett skott. Genast började oväsendet på husets andra sida. Ingenting stod att upptäcka den natten. Följande natt tog jagaren sin spårhund med sig. Kanske den gick på epöken också! Men då var allt tyst.
Nu har man fått förklaring på gåtan. E. har för sitt husbondefolk fått bekänna, att det har varit hon, kom hela tiden spelat spöke! Hon hade kastat omkring allt i ladugården och då det blifvit mörkt i rummen, hade hon oförmärkt kastat en guttaperkaboll på fönstren, hvarefter hon skickligt uppfångat den, Så hade hon gått på, till dess hon blef sömnig och icke orkade längre. Orsaken till sitt beteende har hon förklarat vara den, att hon ville ha såväl husbondefolket som alla andra att tro, att den flyttade flickan åstadkommit trolldom!
I dag har härstädes hållits årsstämma med Rone mejeribolag under ordförandeskap af A. M. Eneman och med Nils Broander sekreterare. Under året ha uppköpts 137,187 liter mjölk för kronor 9,220, hvarför aktieägarne erhållit ett medelpris af 6 7/10 öre för liter samt icke aktieägare 6 3/10 öre litern. Af denna mjölk har tillverkats 5,520 kg. smör och har till hvarje kilogram smör åtgått 24, 85 liter mjölk; 5,499, 80 kg. smör ha försålts för kr. 10,030: 37 eller ett medelpris af kr. 1: 82 för kg. Af skummjölksost har tillverkats 1,448 kg., hvilket försålts för kr. 333: 84 eller ett medelpris af 23 öre för kilogram. Af skum- och kernmjölk har försålts 86,857 liter för kronor 1,578: 46 eller 1 och 8/10 pr. liter.
Fråndrages från behållningen af denna rörelse bolagets löpande utgifter och diverse utskylder, så uppstår en vinst för året af kronor 697: 95. Revisorerna tillstyrkte stämman att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet, hvilket också med tacksamhet beviljades. Det för 87 aktier af 51 delägare upptagna lån hade nu nedgått till hälften eller kronor 2,175.
Likaså lånet i Närs sparbank som nedgått från 4 till 2 tusen kronor.
Af årets vinst beslöt stämningen afskrifva 800 kr. på inventariekontot. Åt mejerskan öfverlemnades en gratifikation af 15 kronor och åt hennes biträde 10 kr samt 250 äronor afsattes till reservfonden. Åt verkställande direktören bestämdes ett arvode af 100 kr. Den afgående styrelsen omvaldes enhälligt äfvenså suppleanterna. Revisorer blefvo K. J. Grönström, Rone, och Karl Petterson, Stumla, Alfva.
Rörelsens totalomsättning för året har varit 12,570 kr.
Som mjölkmängden ännu torde kunna uppdrifvas, beslöt stämman att uppdraga åt styrelsen, tillse huruvida icke några mjölkbud på bolagets bekostnad försöksvis kunde i vissa trakter hämta mjölk, enär många förklarat sig vilja lemna, om de bara finge sända af mjölken, och beslöts att två sådana mjölkbud skulle u sändas.
Bolaget tyckes vara lifskraftigt och energiskt och alla stämmans ledamöter voro måna om dess framgång och förkofran trots det att många motigheter legat hindrande i vägen.
Gotlands Kreaturförsäkringsbolag har under det nu slutade försäkringsåret här haft 25 delägare med en delaktighetssamma af 10,000 kr. Nu hade nog detta fördubblats i det kommande året, om ej en annan föreniog, som äfven försäkrar emot brand och åskslag, uppkommit och som dragit många till sig. Godt vore emellertid, om alla förenade sig om vårt solida och korrekta gamla bolag, så hade årspremierna svart blifvit sänkta till hälften.
Södra Gotland, 7 Mars.
I förtid, höll jag på att utropa, när jag tittar på både land och strand, ha vårens budbärare staren och lärkan, som här i trakten verit synliga i dagarne, kommit. Hvart skola väl de stackars varelserna taga sin tillflykt för att ej förgås at köld och hunger? Men deras slägtingar, sjöfåglarne, äro ej mycket bättre lottade nu, när sjön så hårdt frusit till. I egtora flockar synas de oroligt kretsa omkring i luften för att få syn på den allraminsta remna i isen, der de kunna slå sig ned för att åtkomma någon näring. Men alla dagar ha dessa stackare ej lyckan att finna någon liten vak på den isbelagda sjön. Ty när stiltje rådt en natt ha alla dessa små öppningar, som möjligtvis funnits, blifvit isbelagda, och de få uttröttade af sökandet tumla ned på isen, för att efter en kort stund åter på nytt om och om igen förnya spanandet. Ett par dagars blidväder har nu varit rådande, men åter i går på qvällen sjönk termometern långt under fryspunkten. I sanning trefliga utsigter!
Ett större eldsken observerades vid sjutiden sistl, lördags qväll i vestlig riktning härifrån utåt sjön, af ett par personer. Som man med säkerhet kunde antaga att det ej härledde sig från något fartyg, har man förgäfves undrat på hvad det kunde vara för en eld som syntes ute vid horisonten. Kanske att det kunde härleda sig från någon eldsvåda på Öland?
Vi få i sådant fall hoppas att genom tidningarne framdeles kommo till visshet härutinnan.
Mellersta Gotland, 7 Mars.
Allt mera klagas öfver kölden i kyrkorna på vinterdag, och klagomålen äro icke obefogade, Man sitter hellre hemma om söndagarne i sitt varma rum och tänker på Gud så varmt och så godt man kan, om det ock icke blir så högtidligt till sitt yttre.
Om församlingarna tycka sig icke hafva råd att bestå sig uppvärmning i sina tempel under vintertid, hvarför icke utverka s.g vederbörligt tillstånd att då få förlägga den allmänna gudstjonsten till de numera här å orten rymliga skolsalarne? Det vore bättre än att presten skall nödgas stå och tala för stumma väggar.
I min ungdom (för femti år sedan) var man van, äfven som gosse eller yngling, ty tukten var litet strängare då än nu, att regelbundet gå i kyrkan om söndagarne. Predikanten var en af de bäste, Likväl längtade man ständigt att han snart skulle rfäga amen.
Ty det var en ren omöjlighet att sitta stilla på sin bänk. Man skakade och våndades i hela sin kropp och man var nog taktlös att slå takt med både tänder och fötter.
De svåra och allmänna frossfebrarna från den tiden torde till en del haft sin rot i det allmänna kyrkobesöket vinterdag.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 Mars 1893
N:r 38
